Kapitalismen skapar känsloknarkande
Vad händer när argument ersätts av subjektiv erfarenhet?
Nyligen avslöjades det att Elisabeth Finch, en av manusförfattarna till den amerikanska TV-serien Grey’s Anatomy, fejkat en lång rad sjukdomar och trauman. Hon skrev essäer om sin ovanliga form av cancer och gick runt med en snusnäsduk över sitt rakade huvud. När de andra i teamet erbjöd sig att skjutsa henne till sjukhuset, gick hon runt i trapporna en halvtimme och kom sedan ut från sin ”kontroll”.
För de andra i produktionsteamet berättade Finch även att hon hade blivit av med en njure, hade en bror som begått självmord och en nära vän som dött i attentatet mot en synagoga i Pittsburgh och vars kvarlevor hon själv fick sopa upp. Detta gav henne ett övertag när cancer, självmord eller terrordåd skulle införlivas i manus: hon var experten!
Bilden av en framgångsrik manusförfattare som trampar upp och ner i sjukhustrappan med en låtsad sjukdom, är den inte så snurrig och samtidigt så typisk?
Fallet är ett perfekt exempel på vad sociologen Eva Illouz har kallat lidandets kapital, eller misärens glamour. I sin bok Cold Intimacies. The Making of Emotional Capitalism hävdar Illouz att lidande har blivit en typ av emotionellt kapital. Man kan tro, skriver Illouz, att kapitalismen gör oss känslomässigt avtrubbade. Tvärtom, den gör oss till känsloknarkare och precis som vi vill köpa lycka för oss själva, vill vi köpa andras plågor. Lidande har blivit en nödvändig accessoar till framgång. Framgången är inte komplett utan ett lidande, men lidande blir inte heller ädelt utan framgång.
Något liknande hade varit helt främmande för en intellektuell på nittonhundratalet. Inte för att det saknades trauman, tvärtom. Men det ansågs inte statushöjande att tala om dem. Inte nödvändigtvis skamligt heller; det var helt enkelt irrelevant för en människas yrkesutövande vad hon personligen gått igenom. De som överlevde andra världskriget talade sällan om det, om vi ska tro Norman Finkelstein, Svetlana Aleksijevitj och Kenzaburo Oe.
Det kan tyckas som om lidandets paradigm vittnar om en human epok, där vi bryr oss om varandra. Att känslor ens går att sälja på en marknad måste ju innebära att vi känner något, och lidande skulle inte gå att slå mynt av om det inte fanns medlidande. Man måste dock fråga sig vad lidandet som argument ersätter. Det som rättfärdigas på grund av subjektivt lidande genomgår inte samma typ av principiella diskussion som annars, vilket gör att politiker tenderar att fatta ogenomtänkta beslut som orsakar stora skador. Paradoxalt kan alltså medlidandet skapa mer lidande.
Själv skulle jag vilja hävda att lidande och skönhet inte är kapital, utan varor
Debatten om de apatiska barnen efter Anahit Arakelyans vittnesmål i tv och Ola Sandstigs bok har tyvärr lagt sig längs en axel som handlar om invandringens vara eller icke vara, när det i själva verket är betydligt mer fruktbart att betrakta det som hänt i ljuset av lidandets ekonomi. I praktiken skapade Sverige ett system som krävde lidande. Detta genom att ha både en restriktiv migrationspolitik och ett undantag för de som mådde dåligt. Den subjektiva bedömningsgrunden ”humanitära skäl” utgick inte från objektiva kriterier, utan från personens eget mående. Tidigare hade det räckt med att en vuxen var självmordsbenägen. Men tillämpningen av humanitära skäl blev allt hårdare och till slut räckte det inte med mindre än att barn visade upp ett ohyggligt och synligt lidande. Lidande blev således en vara.
Det är med andra ord inte konstigt att det fanns de som såg till att producera det. Det är tvärtom helt logiskt. Om det finns något att tjäna på att lida, så kommer människor se till att göra det. De partier som krävde att endast familjer till apatiska barn skulle få uppehållstillstånd menade säkert väl – men vad de skapade var ett incitament att skada barn. För de som inte hade ett apatiskt barn skulle inte få stanna.
En beteendeekonom i stil med Richard Thaler, ekonomipristagare till Alfred Nobels minne 2017, hade förmodligen sagt: antingen borde man ha fri rörlighet för alla, eller objektiva krav. Men att ha hårda krav och sedan säga: det finns en möjlighet, om ni lider riktigt mycket, är att uppmuntra produktion av lidande. Bilden av pappan som tvingar sin dotter att ligga till sängs och sondmatas för att tillfredsställa kravet på lidande, är den inte fruktansvärd, men så typisk?
Eva Illouz har även skrivit om termen sexuellt kapital – själv skulle jag vilja hävda att lidande och skönhet inte är kapital, utan varor. Kapital är något objektivt: den som är miljardär är det oavsett vad andra tycker. En vara kan dock enbart realiseras och bli kapital om någon vill köpa den, vilket betyder att en varas värde är godtyckligt. Det som en person tycker är vackert, tycker någon annan är fult.
Samma med lidande: lidandet kan inte bli kapital i en kapitalistisk värld, det finns för mycket av det. Det kan dock bli en vara som kan gå att sälja om man paketerar den rätt. Det paradoxala händer då att det kan bli den framgångsrike och förslagne som ser ut att lida bäst och mest, medan den som inte kan formulera sig rätt får lida i tysthet och kallas privilegierad.
Det vi kan lära oss är att medlidandet inte är oskyldigt i lidandets ekonomi. Medlidande är också konsumtion och kräver sina offer. Det premierar dem som kan konsten att slå mynt av sina historier och förbigår den försynte, det leder oss till ett välgörenhetssamhälle där ett inlägg på sociala medier med sjukt barn kan samla ihop miljoner medan sjukvården går på knä.
Det kan också få ännu värre konsekvenser, som då dokumentären om de rumänska barnhemmen 1998 ledde till en efterfrågan på rumänska barn att hjälpa, vilket i sin tur skapade en maffia som kidnappade barn för att sälja dem till adoption i väst.
I lidandets ekonomi är det radikala kanske inte att politisera medlidandet, utan att kräva allomfattande välfärdssystem, enhetliga regler, sakliga debatter, objektiva krav och låta känslorna få blomstra ifred, utanför kapitalismen.
