I kyrkan finns värre monster än Nosferatu
Frikyrkan är en perfekt plats för karismatiska narcissister
Jag såg ”Nosferatu”. 150 goda spänn för att se Lily Rose Depp konvulsera, sära på benen och stöna om hennes annalkande mörka herre. Han som år efter år viskat i hennes huvud och manipulerat henne från andra sidan.
Förutom skräckregissörers hang up på dreglande kvinnor i brygga, förundrades jag över att skräckfilm fortfarande kan kännas som en motståndshandling. Förklaringen till detta: Jag växte upp frireligiöst.
Det betyder (bland annat) att jag under de första 15 åren av mitt liv trodde att filmer och böcker innehållande övernaturligheter i allmänhet och skräck i synnerhet, kunde förgifta min själ. Släppa in demonerna. Typ, man kunde råka se några glimtar av ”Exorcisten” och genast fanns risken att djävulen skulle börja viska i ens öra.
Monstren fanns överallt och de vuxna var inte till särskilt stor tröst. På ett frikyrkligt sommarläger pratade jag och några andra barn om leken ”anden i glaset” i vårt rum. Det knackade på dörren och genast visste vi, alltså verkligen VISSTE – att det var djävulen. I full gråtpanik kastade vi oss över lägrets vuxna, som löste situationen genom att gå till rummet för att be ut ondskan. I denna verklighet behövdes ingen skräckfilm.
När jag som vuxen blickar tillbaka, ser jag monster i helt andra skepnader och på andra platser än de vi lärde oss att frukta. Jag minns exempelvis dagen då vi sa hej då till farfar. Hans vita gravkista, längst fram på estraden i ett gammalt cirkustält. Tältet han själv köpt på 60-talet, för att kunna turnera Sverige runt som väckelsepredikant. Jag växte upp i det. Mycket hände där. Som gången då en vrålig predikant tog upp lillebror på scenen och basunerade ut, inför fullsatta bänkrader, Guds planer för pojkens liv. Han skulle ta över farfars predikantmantel. Föra arbetet vidare. Publiken jublade, bad i tungor, grät. De stora predikantlabbarna landade tungt på lillebrors smala axlar. Han hade nyss fyllt 13 år.
Enligt mannen i telefonen satt jag fast i en självförvållad smärta
Efter begravningsgudstjänsten gick jag ner på ängen. Det var här jag sa hej då till farfar, ensam bland smörblommor, blåklockor och småsven. Jag såg ner på sjön när mobilen ringde. Okänt nummer. För sista gången svarade jag på ett sådant. Mannen som talade till mig från andra sidan hade en gång varit en av farfars mest lojala. Följt med på alla väckelseturnéer, rest tältet, burit bänkar och byggt estraden. Jag hade inte sett honom på många år. Nu satt han i tältet och sa att han ville träffa mig. Att han spenderat mycket tid i sin församling, gått i själavård och pratat med pastorer. Han sa, att det han gjort mig egentligen inte var något att orda om, eftersom andra varit med om mycket värre. Men det vore bra för mig om jag förlät honom. Min Herre ville det. Själv hade han redan fått förlåtelse från Gud. Nu var det min själ han oroade sig för. Den skulle förgiftas om jag levde med oförlåtenhet.
Jag minns inte vad jag svarade. Jag hade hört många predikningar på samma tema förr, både i tältet och i andra frikyrkor. Man måste ge förlåtelse, annars förmörkas hela livet. Enligt mannen i telefonen satt jag fast i en självförvållad smärta. Själv var han numera, tack vare Gud, upprättad och fri från skuld.
Det lämnades inget utrymme för mig att säga något. I stället tittade jag på vattnet, de många solkristallerna. När han predikat färdigt la jag på.
Vi spolar fram tiden. 2024 visar en mätning utförd av ungdomsbarometern att allt fler unga söker sig till kristendomen. 11 procent kallar sig religiösa, vilket är en dubblering på tio år. Utifrån dessa siffror skriver Aftonbladets Eric Rosén en religionskritisk text, där han påstår att Gud inte finns. Han får mothugg, bland annat från Joel Halldorf som reducerar kritiken till ett naivt tonårsuppror. Halldorf tycker sig kunna uttolka, ja vad, Gudslängtan kanske, mellan raderna. I så fall ett rätt skavigt budskap för oss som lämnat kyrkan men fått höra att vi nog egentligen tror – innerst inne. Jag tror få av oss tänker på uppbrottet som särskilt trotsigt eller barnsligt, utan kanske snarare som en viktig del av vårt vuxenblivande.
Debatten rasar vidare. Begreppen blandas samman. Till slut vet jag inte vad vi talar om. Guds existens? Organiserad religion? Kyrkans brott mot/bidrag till mänskligheten? Vad betyder ens ”kristen”, när både Donald Trump, Mariann Budde och Lisa Tegby kallar sig det. Den sistnämnda är präst inom svenska kyrkan, där hon bland annat föreläst om bibeln och homosexualitet. Häromveckan såg jag ett inlägg på Instagram, där en mamma berättade att Lisa förändrat hennes och makens världsbild. De lämnade sin pingstförsamling och kunde fullt ut stötta sitt barn, som nyss kommit ut. En kristen kyrka räddade en ung människa från en annan kristen kyrka.
Och vad gör man när misstag, såsom sexuella trakasserier eller andra övergrepp uppdagas?
Men alla tilltalas inte av Svenska kyrkans mer toleranta, inkluderande teologi. De frikyrkor som i dag lockar flest unga, är de som har influenser från konservativa, patriarkala, karismatiska, odemokratiska håll. Jag tänker på Hillsong, We Are One Church och pentekostala kyrkor. Församlingar som verkar i en kontext utan mekanismer för ansvarstagande. Berättelserna om maktmissbruk är så många att man eventuellt kan tala om genomgripande karaktärsdrag snarare än enstaka misstag. En känd kyrkohistoriker går så långt som att säga att de karismatiska frikyrkorna utgör en perfekt grogrund för narcissister och manipulatörer.
Det är här jag fruktar att delar av dagens unga, sökande generation kommer hamna. De som önskar mer riv och radikalitet, och får konservativa uppfattningar om renlevnad och könsroller på köpet. För den växande gruppen konservativa, unga män utgör detta kanske själva USP:en.
Och vad gör man när misstag, såsom sexuella trakasserier eller andra övergrepp uppdagas? Jag tipsas om pingstkyrkans nuvarande krisplan. Förordet har skrivits av en tidigare pingstledare, som under 2024 avgick efter anklagelser om maktmissbruk. Jag läser att detta är en ”handlingsplan när krisen är ett faktum samt vägen till återupprättelse, återuppbyggt förtroende och eventuellt inträde i tjänst.” Det står att begreppen Förlåtelse och Förtroende är centrala i krishanteringen. Väldigt lite sägs om de eventuella offren.
Orden kastar mig tillbaka till ängen. Hans röst som talar från andra sidan. Jag sa att jag inte sett honom på flera år, men det var en sanning med modifikation. Han finns överallt. I främlingars ansikten, i mina drömmar, tankar och beteenden. Maler på om hans upprättelse, min skyldighet. Den karismatiska frikyrkan gav honom språket. Ett språk och ett perspektiv som använts av otaliga män när de raderar egna misstag- på bekostnad av offren. Det finns inget syre. Jag drunknar i sjön. Brinner upp i gräset.
Får jag ändå tala om hopp? För jag hoppas. Att när dagens unga, i jakt på mening och trygghet söker sig till de karismatiska frikyrkorna. Så har dessa vett att se vilka de verkliga monstren faktiskt är.
