Vad betyder ett folkmord, Akademien?
Devrim Mavi om beslutet att ge Peter Handke Nobelpriset
Bara två dagar innan Peter Handke fick Nobelpriset i litteratur träffade jag överlevare och andra kvinnor som jobbar med att bygga upp fred i Balkan. Vi möttes i staden Krusevac i södra Serbien vid gränsen till Kosovo.
Jag fick höra berättelser om motståndet kvinnorna möter i sitt arbete, hur svårt det är att hitta möteslokaler, få finansiering, bekämpa korruption, diskriminering och mansvälde. Samma motstånd jag hört om från kvinnorättsförsvarare världen över.
Två kvinnor i 60-årsåldern stack ut. De satt bredvid varandra, en alban och en serb, från staden Mitrovica i Kosovo. De berättade med stolthet och skratt i rösten: ”De säger att ingen korsar bron men vi gör det, de ansvariga berättar bara om hur omöjligt det är för oss att mötas.”
Brons norra sida är en serbisk enklav och den södra bebos av albaner. De ordnar workshops med kvinnor från olika etniska grupper, om mäns våld mot kvinnor och om sammanhållning. De visar att fred och samexistens är möjlig men att nationalisterna vill annat.
Peter Handke gratulerade Akademien för dess ”mod” och la sedan till att han inte ångrar någonting
Den serbiska kvinnan är ibland rädd för sin säkerhet men mest är hon utmattad på grund av den våldsamma serbiska nationalismen. Peter Handke gav flera år efter krigsslutet pengastöd till de serbiska enklaven i Kosovo. Ville han stärka polarisering och nationalism? Och varför, kan man fråga sig, inte fred och försoning. Det ska jag tänka på när han får sina Nobelpengar.
I en bisarr artikel i tidningen Clarté av den amerikanska folkmordsförnekande författaren Diana Johnstone med rubriken ”Peter Handke och krigets vakthundar” från juni 2006, skriven till försvar för Handke avslutas texten så här: ”'Folkmordet i Srebrenica' – eftersom det begicks av 'dem' och inte av oss – är grundläggande för västs anspråk på moralisk överlägsenhet. Vakthundarna kan inte tolerera att utmanas av en poet som Peter Handke, som, mot alla odds, försöker inspirera till en genuin moralisk reflektion.”
Debattens vågor gick höga då, i början på 00-talet. En klick kring just Clarté relativiserade bort krigsbrotten och såg hela Jugoslaviens splittring och kriget som ett resultat av västs imperialism. De satte både folkmord och även förintelseförnekare inom citationstecken. Det var hos dem, den avgrundsvänster som hyllade Johnstone som Peder Handke hämtade stöd.
Vad är ett krig egentligen, folkmord, massvåldtäkter av kvinnor och flickor? Vad betyder det att 8 000 bosniska muslimska män mördades inom loppet av elva dagar, under den heta sommarsolen 1995? Kvinnorna och barnen skickades
i väg med bussar. Männen och pojkarna, sa soldaterna, ska komma efter er. Men männen och pojkarna ställdes på rad och avrättades, de slängdes ner i massgravar. Folkmordet i Srebrenica skedde med Slobodan Milosevics ord och vapen. Vad betyder allt det här för Svenska Akademien?
Jag hörde Rebecka Kärde på radion berätta att det var ”Handkes dag i dag”. Att han är en stor berättare. Beslutet att ge priset till Handke är ett resultat av god smak och inte några politiska överväganden. Och Peter Handke gratulerade Akademien för dess ”mod” och la sedan till att han inte ångrar någonting.
