Om faran i att låta idolen komma för nära
”I väntan på Jan Myrdals död” är en film om att offra allt för saken
Man behöver nästan föreställa sig hur det blivit om Mark David Chapman, som 1980 mördade sin idol John Lennon, i stället varit mångmiljonär och blivit Lennons mecenat. Sedan behöver man föreställa sig att båda var kommunister och att allt utspelade sig i Varberg. Bara så kan jag förstå dynamiken mellan Jan Myrdal och Lasse Diding som nu skildras i dokumentären I väntan på Jan Myrdals död.
Hur miljonären Diding, för allmänheten framförallt känd för att ha grundat Leninbadet, bjöd in författaren Jan Myrdal att bo i Varberg och samtidigt erbjöd plats för Myrdals enorma bibliotek är en sedan länge åtfnissad historia. Diding ville bevara Myrdals arbetsbibliotek och författarskap för eftervärlden. Så grundades Myrdalsällskapet. Flyttkärran hade knappt hunnit lämna Skinnskatteberg innan ett storbråk mellan dessa två, Sveriges sista kända marxist-leninister, ledde till att Diding uteslöt Jan Myrdal ur Myrdals eget sällskap.
Konflikten bär dokumentären igenom, inspelad under Jan Myrdals sista år i livet. Man funderar på vem som egentligen väntar på Myrdals död, sannolikt en medveten lek från produktionen: Diding, som av Myrdal anklagas för att vilja ta över biblioteket och hela hans intellektuella arv, eller Myrdal själv, som trots konflikten mycket riktigt bor i Varberg, mitt i sitt eget bibliotek, och skriver på sin sista bok.
Dråpligheten får hjälp på traven av musiksättningens ständigt återkommande blåsorkester. En åldrig Myrdal skriver medan hemtjänsten dammsuger arbetsbordet han sitter vid. Ingen rör en min. Detta är vardagen vid livets slut. Myrdal uttrycker mer än en gång sin dödslängtan. Han vet hur man tar livet av sig, säger han, och det är en mycket rationell och rimlig sak att göra om ålderdomen en dag berövat en både ”kärleken och arbetet”.
När Jan Myrdal väl dog fylldes kultursidorna med runor om hans politiska misslyckanden. Maoismen, försvaret av Pol Pot, försvaret av Irans fatwa mot Salman Rushdie. The list goes on. I väntan på Jan Myrdals död ger inte någon upprättelse, men blicken är empatisk. För hur värderar man egentligen ett liv? Diding, som idoliserat Jan Myrdal sedan tonårsben, kämpar med att ha kommit sin gud för nära. Han röker cigarr i sitt överdådiga badkar och konstaterar att Myrdal inte producerat något av värde på åratal.
När frälsaren har fallit faller också Diding själv. Han är trots allt inte tänkaren, han är mecenaten, men i den relationen har deras liv blivit sammanvävda. Det är nästan som om Diding ger Myrdal skulden för att revolutionen aldrig kom. Hade han bara skrivit bättre så …
Men tiden har sprungit ifrån dem båda. Världen Jan Myrdal verkade i dog långt före honom.
Myrdal vägrar ändå göra avbön för något. Kanske är bergfastheten den renlärigaste kommunismen. Eller så är det i sig en sorts tröst inför döden. Om man ägnat 90 år åt en sak, vad blir värdet av allt om man ångrar det vid slutet?
I någon mening är vi alla döende. Värdet av livet är nog bara att det faktiskt levdes. I väntan på Jan Myrdals död är en berättelse om att offra allt för saken och ideologin och se saken dras till sin spets av livets ändlighet och omvärldens förändring. Det är också en berättelse om att aldrig komma sina idoler för nära. Att bildligt låta sina husgudar förbli husgudar, i stället för att bokstavligen ge dem ett hem, gör nämligen livet lättare att leva.
