Med skam som vapen
Det är många som behöver fundera över sina fina principer
Sverige befinner sig i ett ödesmättat vakuum. Oavsett vem som bildar regering i höst, kommer valresultatet förändra Sverige. Vi vet det. Halva väljarkåren tycks längta efter ett annat Sverige, där högerpopulister och nyssnazister (för att stjäla Andres Lokkos uttryck) får ett större utrymme. Andra gör det inte.
Många är rädda på riktigt för vad Sverige ska bli för ett land att leva i.
En av dem är Mats Hermansson, domprost i Visby, som ringde i kyrkklockorna när Thomas Gür och några till utan tillstånd hade möte på kyrkans mark under Almedalsveckan. Han lät klockorna varna fara å färde när han hörde Gür tala om hur "svenska kvinnor våldtas av utländska män" (Dagen 4 juli).
Detta, menar Hermansson, strider mot kyrkans värderingar. Gür får tycka vad han tycker, men inte på kyrkans domän. (I det här fallet är inte Gür och hans borgerliga kamrater särskilt måna om den privata äganderätten, kyrkan får finna sig i att vem som helst tar deras mark i besittning.)
För detta fick Hermansson en hagelstorm av kritik, en av dem som hötte med pekfingret var Carl Bildt.
Det fanns en tid när vi hade större respekt för människor som likt Hermansson visar sitt civilkurage. I dag anses sådana människor utgöra ett reellt hot mot demokratin, trots att det nästan alltid är begränsat till symbolhandlingar. I valrörelsen 2014 dömdes några kristna sångare för att de satt sig i vägen för nynazisterna. Jag, som försvarar nassarnas rätt att demonstrera, upprördes över domen, eftersom alla demokratier måste kunna stå ut med ett visst mått av civilt motstånd. På 1990-talet hade sångarna aldrig dömts.
För ett par dagar sedan skrev Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima ett försvar för Mats Hermansson. Texten pulserar av den rädsla som många på goda grunder känner för vad som ska hända med Sverige. För denna text har hon fått lika mycket kritik som Hermansson fick för klockringningen. Kritikerna rasar över att Sima, som de menar, buntar ihop Gür med Nordiska motståndsrörelsen.
Jag förstår att man kan tolka det enskilda stycket så. Men texten i dess helhet har en större tankelinje. Det Jonna Sima ser, är en kraftig högervridning av Sverige och dialektiken mellan vissa åsikter och vissa organisatoriska uttryck.
NMR och Thomas Gür är naturligtvis inte del av samma rörelse, men båda säger – om vi nu ska lita på Mats Hermanssons hörselminne – att "svenska kvinnor våldtas av utländska män". Båda är, om än i olika grad, upptagna av kulturen, historien och traditionen som en avgörande essens för medborgarskapet. Det gör sannerligen inte Thomas Gür till nazist, men det finns likväl en konservativ värdegrund som man kan diskutera.
Man gör borgerligheten en tjänst om man kallar sådana debattörer för nazister. De är europeisk nutidshöger helt enkelt, det är så här vitala delar av borgerligheten återigen resonerar. I Almedalen tävlade alla om att vara mest emot NMR, men det tankegods som faktiskt har en navelsträng in till den respekterade högerbarrikaden, pratade ingen om.
Gürs appell, klockringningen och försvaret för den är alla en fråga om yttrandefrihet. Precis som civilkuraget, är den under press.
Det finns de som anser att det tjatas för mycket om yttrandefriheten, och man hittar dem ofta bland de yngre som kallar sig vänster. Vi som har silverstänk i håret har ett historiskt perspektiv som de yngre tycks sakna. Vi vet vilka strider den fria åsiktsbildningen har kostat vänsterns pionjärer och till och med oss själva. Vi har en demokratisyn som är så mycket större än att göras till en synonym för mänskliga rättigheter. Jag blir livrädd när jag tänker på den uppväxande vänster vars demokratisyn inskränker sig till en uppsättning värderingar som de själva tycker är bra.
Men samma lust till inskränkningar hittar man bland liberalerna, även om Ida Ölmedal på Expressen påstår något annat. Om det är lågvattenmärken vi ska leta efter, så är Bokmässan i Göteborg 2017 den plats där jag själv placerar mitt mätinstrument. Nya tiders närvaro fick de mest besjälade yttrandefrihetsvänner – inklusive medlemmar i PEN och Svenska Akademien – att vända upp och ner på sina egna honnörsord. Utan ett enda argument iscensatte 200 namn ur den svenska intelligentian en bojkott med den enda meningen: "Kommer de, kommer inte vi." Bland undertecknarna fanns det lika många liberaler som vänstersinnade.
Något liknande drabbar nu Jonna Sima. Flera av belackarna anser att hon inte borde få tycka och skriva som hon gör.
Chang Frick anser att det är "en skam att Aftonbladet ger henne utrymme". Han kallar Sima "en av de mest hatiska, vidrigaste och samtidigt mest korkade" ledarskribenter som finns. Även Richard Herrey, som är på valbar plats på Moderaternas riksdagslista, anser att Aftonbladets ägare "bör reagera". Alexander Bard kallar henne för en fyråring. Även Jenny Sonesson tycker att Aftonbladet betett sig skamligt.
Man har rätt att kritisera Jonna Simas samhällssyn, från helheten ner till enskilda formuleringar. Men fundera över ordet skam, som så många fäktar med. Den som man vill ska skämmas, vill man köra ut ur gemenskapen. Du har inte här att göra. Försvinn!
Ostracisering under yttrandefrihetens flagg. Det är många som behöver fundera över vad de egentligen menar med sina högsvansade principer.
