Loa Falkman är den stora behållningen
Claes Wahlin ser Salieri vs Mozart på Folkoperan
En konsekvens av Folkoperans projekt Salieri vs Mozart är en historisk ironi. Salieris opera Prima la musica e poi le parole uppfördes 1786, bokstavligen samtidigt och på samma plats (Schönbrunn) som ett sångspel av Mozart, Teaterdirektören. Josef II var uppdragsgivare och vad som saknades i Wien var den italienska operan, alltså opera med musik rakt igenom, inte som i det tyska sångspelet, musik varvad med talad dialog.
Salieri låg alltså då, 1786, i framkant, medan Mozart, trots att han var 30 år, höll sig till sångspelet. Och vore det inte för Pusjkin, som 1830 skrev det korta versdramat Mozart och Salieri – där Salieri har ihjäl Mozart – så hade varken Rimsij-Korsakov gjort en opera av Pusjkins drama, lika lite som Peter Schaffer skrivit den pjäs – Amadeus – som Milos Forman sedan gjorde en framgångsrik film av.
Salieri har ett oförtjänt rykte som medioker kompositör i skuggan av Mozart. I själva verket var han framgångsrik och tål än i dag att lyssnas på, något som blir uppenbart i Folkoperans version, även om man har suddat ut 1786 genom att ersätta recitativen med talad dialog och därmed skapat den nämnda ironin.
Den perukförsedda orkestern sitter på scenen tillsammans med lite teaterrekvisita från förr och nu. Loa Falkmans Salieri har tillsammans med Författaren (Frida Österberg) fyra dagar på sig att skriva en opera som ska vara både komisk och tragisk. Därtill två konkurrerande divor, Eleonora (Hillevi Martinpelto) och Tonino (Jesper Säll). Man har bytt kön på Författaren och Tonino (vilket varken förvånar eller överraskar numera).
Den nyskrivna dialogen driver med konsten, kanske inte fullt lika elegant som i originalet, och med lite väl överdrivna uttryck i hopp om komiska poänger. Jag hade önskat att alla vara lika skickliga som Falkman att lägga en replik och hålla nere gesterna; hans Salieri blir behållningen, även om sångarinsatserna hos alla är goda. Jonas Forssells arrangemang är också snyggt, där vissa omstuvningar sömlöst har fogats in i Salieris verk.
Efter paus blir det bättre. Scenen är täckt av svarta, tunna, prasslande papper: askflagor eller sorgtyngda noter. Ellen Ruges domedagsljus skapar tillsammans med den nu ondskefulle Salieri ett drama som griper tag. Och även om Sälls Mozart inledningsvis lånat ett falsettskratt för mycket från Formans Mozart, får vi ett porträtt av Falkmans Salieri som inte bara är en avundsjuk kompositörs grymma giftmord på en konkurrent, utan framför allt den ångest som ledsagar handlingen.
Men det måste sägas: hur ofta kan en svensk publik höra två alltför sällan spelade kompositörer på en och samma kväll? Nej, just det.
