Erotik på allvar

Av: Jenny Högström

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Två bioaktuella filmer om underkastelsens njutning visar att sexualitet är komplicerat

1 av 2
”Ceremonin” - en dokumentär om sadomasochism med författarinnan Catherine ­Robbe-Grillet i centrum.

”Att gå till en dominatrix är som att gå i en riktigt bra psykoanalys”, sade Michel Foucault.

Om detta är giltigt för ­Anastasia Steele i filmatiseringen av E L James omåttligt populära bdsm-fantasi ”Fifty shades of Grey” är lite oklart.

Däremot får man verkligen den uppfattningen av det hängivna gänget kring den franska författaren och dominatrixen Catherine Robbe-Grillet, 84 år gammal: att ta sex på allvar kan vara något livsavgörande.

Hennes stora talang i livet, menar ­Robbe-Grillet själv i Lina Mannheimers vackra och spännande dokumentär ­”Ceremonin”, var alltid erotiken.

Oavsett om hon, som i början av sitt äktenskap med författaren och filmaren Alain Robbe-Grillet på 1950-talet, spelade rollen som hans undergivna, eller när hon i ett senare skede började utveckla och utforska sin dominanta sida, för att i dag fullständigt regera - och varför ­inte bränna in sin pseudonym Jeanne de Bergs initialer på en av sina tacksamma slavars kropp.

Att ta begäret på allvar innebär att gå in i det och undersöka det från alla håll och kanter. Att driva det till sin gräns - och förbi den gränsen - i det tillstånd av radikal onytta och överskott som Georges Bataille kallar för ”den fördömda delen”.

Det kan vara genom bdsm, som i fallet med Catherine Robbe-Grillets elaborerade levande tablåer, och det kan naturligtvis vara genom sex och lekar som ­inte på samma tydliga vis bekänner sig till ­eller identifierar sig med en viss typ av läggning eller preferens.

I ”Fifty shades of Grey” kan man säga att världarna kolliderar, och därav har den säkert också sin stora publika dragningskraft.

Det är den bokstavliga oskulden Anastasia, spelad av Dakota Johnson, och hennes romantiska längtan - att inte ­bara ha vaniljsex med, utan även dejta, röra vid och sova ihop med den stilige ­Christian, spelad av Jude Law light-­kopian ­Jamie Dornan, som krockar med vad som framställs som den framgångsrike affärsmannens läggning.

Sån är jag! skriker han defensivt och spänner sina trimmade muskler i ett ­alfahannigt försök att skydda det fasansfulla trauma som uppenbarligen förvandlat honom till ett monster.

Det vill säga en dominant man ”lika hemma i styrelserummet som i sängkammaren” för att låna en tagline från Harlequins eroticaserie ”Passion extra”.

Han är en vit man med makt - som helt enkelt vill ha ännu mer makt, och som njuter av att tillfoga andra smärta under organiserade former.

På mitt bdsm-community höjs en del ­upprörda röster över att Fifty shades ­inte ger en rättvisande bild av bdsm. Och så är det ju.

Men förutom Christians ­enorma kontrollbehov får jag ändå säga att han lägger stor vikt vid samtycke och säkerhet, kommunikation och förhandling.

Faktum är att stora delar av filmen består av en rätt omständlig förhandling av ett bdsm-kontrakt mellan dominanten och hans tilltänkta undergivna.

Däremot är det lite tråkigt att väldigt få av Christian Greys alla spännande verktyg i lekrummet kommer till användning och att sex slag på stjärten med bältet är det värsta som tillfogas den våpiga Anastasia ...

Trots detta är faktiskt filmen bättre än boken och har sin runkpotential.

Jag undrar om inte det där säkra rummet som bdsm erbjuder med sina SSC-regler (safe, sane, consensual) utövar en särskild lockelse i vår tid.

Att det skapar bilden av ett slags kbt-sex med snabb och effektiv utdelning.

En plats att släppa loss - under extremt kontrollerade former.

Lose control är också uppman-ingen i Fifty shades. Det handlar om att hängivenhet och tillit ger utdelning - såväl för den hämmade och duktiga Anastasia Steele som för de ­undergivna i Catherine Robbe-Grillets välregisserade ceremonier. Och det handlar om fullständig underkastelse.

Det är ingen slump att Michel Houellebecq i sin nya roman ”Soumission” kopplar samman kvinnan som underkastar sig mannen i ”Berättelsen om O” med mannen som underkastar sig Gud inom islam. ”Den mänskliga lyckan bygger på underkastelse i dess mest absoluta bemärkelse”, ­skriver han.

Och visst finns det en religiös aspekt i detta, vilket Catherine Robbe-Grillet ­gärna påtalar. Däremot finns det ju ingen gud, ingen transcendens ...

”Grymheten”, skriver markis de Sade, ”är ingenting annat än den mänskliga ­energi som civilisationen ännu inte fördärvat”.

Skam, förnedring, grymhet, våld. Och njutning. Nej, sexualiteten är sannerligen ingen okomplicerad historia, inte fri från samhälleliga normer, paradoxer, stereotyper eller skamliga begär.

Ta bara det här underbara mejlet som Robbe-Grillet fått och läser upp för Lina Mannheimer:

”Kära Madame. Jag skulle väldigt gärna vilja att ni kallade mig för ’smutsig neger’ och ’slyna’. Vänligen. Hunden.”

Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN