Le Guin förstod språkets makt över tanken
Petter Lindgren: Hon var en visionär science fiction-författare
Ursula K Le Guin slank in i mitt liv i precis rätt ögonblick. Jag var kanske tolv år och hade inte upptäckt Tolkien ännu, men var färdig med CS Lewis.
Och Övärldstrilogin (1968–1972) var verkligen något helt annat än Narnias konfektblandning av fabeldjur, häxor och småskrymt. Här fanns en suggestiv och säregen rymd över allt som skedde, antydningsvis framlockad inför läsarens blick men egentligen bestående av berättelsens egna naturlagar, vilka i sin tur innefattade en lika konsekvent utformad magi renons på trollstavar och liknande fjant.
Makt ges i åt den som känner tingens rätta namn, så löd axiomet.
Vad jag då inte visste var att Le Guin redan slagit igenom som världsberömd science fiction-författare, i samma veva som Asimov, Heinlein och Bradbury. När jag senare tog mig an exempelvis romanen Mörkrets vänstra hand (1969), om den könsneutrala vinterplaneten Gethen som får besök av en otvetydigt manlig diplomat, blev jag varse att Le Guin också i sina vuxenböcker i grunden var en visionär och sagoberättare om språkets makt över tanken.
Nog hade vi behövt ha kvar henne lite till i dessa dagar av filterbubblor och fejknyheter, och det är förskräckligt tråkigt att hon är död.
Men sådana är nu den här världens lagar.
