Storartat, Rigoletto
Lennart Bromander ser en stark uppsättning på Malmö opera
Giuseppe Verdis opera Rigoletto är ett under av dramaturgisk koncentration och melodisk slagkraft. Innehållet kan ses ur olika vinklar, men i Kasper Holtens uppsättning på Malmöoperan är det våldet mot en ung, totalt oskyldig och oskuldsfull flicka som står i fokus. Hertigens skamlösa sexuella maktutövning har alltid upprört operapubliken – Victor Hugos pjäs Kungen roar sig, som Rigoletto bygger på, var en del av den borgerliga revolutionen i början av 1800-talet, då udden riktades mot adelns och kungaväldets maktarrogans.
Men förtrycket mot Rigolettos arma dotter Gilda är flerfaldigt, vilket accentueras på ett kusligt sätt i Malmö. Scenbilden (Maja Ravn) domineras av en magnifik vriden trappa, som i sin tur kan vridas runt, varvid Rigolettos blygsamma källarboning uppenbaras. Där sitter Gilda instängd i ett trångt kyffe, vars inredning påtagligt inspirerats av en viss Josef Fritzls anordningar för sin dotter.
Holten antyder dock inte att Rigoletto skulle ha förgripit sig på Gilda, musiken visar ju tydligt att det inte förhåller sig så. Men Rigolettos behandling av dottern är ändå hänsynslös, och hans förtryckande beskydd bereder vägen för den slutgiltiga tragedin, då Gilda offrar sig för den man som svikit henne.
Sämre kan det inte gå, och Verdis musik är brutalt uppriktig. Kasper Holten frilägger förtrycksmekanismerna utan att använda pekpinnar, och det finns andra effektfulla detaljer i hans regi. Scenbilden leder visserligen till några problematiska scenlösningar, men slutet bland skrotbilarna i Sparafuciles bordell accentuerar verkligen den rena, råa brutaliteten i historien.
Malmöoperan har som vanligt sökt sig utomlands för att hitta sångsolister, och den här gången har man fått fina napp. Vladislav Sulimsky, hemmahörande på Marinskij-teatern i S:t Petersburg, har besökt Malmö tidigare och demonstrerat en härligt märgfull baryton och gör så även här. Hans Rigoletto är fylld av klang och nerv. Storartat.
Hertigen, Alexey Tatarintsev, kommer också från Ryssland. Han är den iskallt arrogante förföraren ut i fingerspetsarna och övertygar också med tät, smidig tenor, medan Bianca Tognocchi som Gilda är illusoriskt tonårsflickig men har mogen uttryckskraft i sin säkra lyriska sopran.
En verkligt stark trio i de tre huvudrollerna. Karen Kamensek leder orkestern, och även om alla ensembler inte sitter riktigt än, kommer de säkert att göra det snart.
