Det finns ingen Gud – planeten är mitt hem

Det finns en andlighet i opposition mot det överjordiska

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Minnessten över de som dödades vid Klågerupskravallerna 1811. Jenny Maria Nilsson upptäcker att  hennes förfäder tycks ha deltagit på båda sidor i kravallerna, vid platsen hon förälskat sig i.
Foto: JORCHR/WIKIPEDIA
Minnessten över de som dödades vid Klågerupskravallerna 1811. Jenny Maria Nilsson upptäcker att  hennes förfäder tycks ha deltagit på båda sidor i kravallerna, vid platsen hon förälskat sig i.

KULTUR

September 1981, jag är tolv och ska plocka björnbär med mamma. Vi parkerar vid Hybys nya kyrka, invigd 1877, fortsätter till fots österut på Hyby kyrkoväg, passerar den gamla kyrkan från elvahundratalet, sen viker vi av söderut rätt ut i spenaten och börjar lägga bär i våra spänner. 

Hyby backar kallas platsen. Landskapet är grönt och böljande, gårdar utströdda sedan enskiftet och det klyvs av en övergiven och numera knappt synlig banvall. Här växer skyddsvärd flora, blomster som ögontröst, majnycklar och nattviol. Åt nordväst ligger Döängen, där trettio bönder fick sätta livet till under Klågerupskravallerna 1811. Österut, vid Vismarlöv, står Hybystenen som nån Tord har rest; en runsten från tiden då Sverige kristnades, man skönjer en hjort och två kors.


Där sker något som ska få tyngd i mitt liv, som jag ofta återkommit till och lagt tid på att försöka förstå och definiera: Vad hände och hur? I sin dagbok använder mitt tolvårsjag ord som ”blåste omkull” och ”déjà vu”. 

Från backlandskapets högsta punkt ser man långt, när jag kommer dit upp griper nåt tag i mig, träffar mig? 

Jag släpper taget om mig och världen om sig och vi blandas, jag är jaglös, ändå är mina sinnen skärpta, jag förnimmer allt, når överallt, för jag och världsalltet är ett. I tillståndet hör jag ett myllrande, ett ljud vävt av viskningar och vind, det väller upp ur marken – platsen vill mig nåt, talar till mig. 

Här ska jag bo säger jag till mamma som kommer ikapp. Vad jag menar är: Här bor jag. Planeten är mitt hem.


Vilken galning? Tänker ni kanske? Eller hippie? Å ena sidan är såna upplevelser inte ovanliga, människans fantasi är oändlig, säkert nåt evolutionen belönat fram, uppenbarligen har vår art kapacitet för utomvärldsliga upplevelser. Å andra sidan bestämmer jag mig för att tolka erfarenheten som jag förstår den intuitivt. Tillvaron försöker kommunicera med mig! Finns i mig och jag i den.   

Detta är min andliga tradition, jag vet det. En som alltid existerat i världens tidlösa rymder, genomsyrar allt levande och ställer särskilda krav på människan eftersom vi är det medvetna djuret – den ville bli funnen och jag fann den. 

Orsaken till att jag ogärna pratar om händelsen, tills nu (tydligen) på Sveriges mest lästa kultursida, är att jag inte står ut med att få den vanställd och min tradition kategoriserad som religion eller new age. Den är motsatsen, den åder som springer upp i mig vid Hyby backars högsta punkt är profan och om något hypervärldslig. 

Fattiga är de som här behöver myter, skriver Albert Camus i essän Bröllop i Tipasa. Han förälskar sig i naturen kring Tipasa, en stad i norra Algeriet, förälskelsen blir till kärlek för världsalltet som han gifter sig med, vilket essäns namn syftar på, sexet är fantastiskt. Jag skojar inte. Allt är tillräckligt, Camus skriver: Detta är rött, detta är blått, detta är grönt. Detta är havet, berget, blommorna. 

Ögontröst, majnycklar och nattviol, det som finns är magi nog och det sista denna värld behövt är postulerandet av en eller flera gudar eller annat övernaturligt. Min andlighet är inte bara motsatsen till det överjordiska i till exempel bokreligionerna utan i opposition mot det.


Kring 2014 får händelsen en oväntad uppföljning. Jag som vetat noll om min släkt lägger upp ett släktträd på en släktforskarsajt och ser att exakt det landskap jag stod och glodde ut över vid Hyby backar – där har en av mina släktlinjer bott så långt bak i tiden man kan följa den. Mina förfäder tycks ha deltagit på båda sidor i Klågerupskravallerna, för kronan och i upproret, och mot Vismarlöv ligger den plats där min släkting Jöns Ehn drev krog på 1700-talet. 

Personer med bitar av mitt dna har skött djur, brukat, odlat och levt av den mark som ville mig nåt? Vad i helvete, tänker jag. Har vissa folk, samer till exempel, rätt angående kontakten med tidigare generationer? 

Var det döda släktingar som med viskningar och vind förmedlade en sekulär andlighet genom att bete sig som spöken!?


Nej, det tror jag inte men jag vet att en individ inte är en så avgränsad entitet som det verkar ens ur ett biologiskt perspektiv. En flock fåglar vänder på en femöring, djur vet saker, reagerar på intryck vars ursprung kan vara svåra att spåra. Vi är djur, kanske finns i allt levande apriorisk kunskap; vetande som inte härrör från sinnesintryck utan från annan källa? Vad är ett liv? Människan är energi som tagit form och energi försvinner inte tvärt, den bryts eller avleds. I oss finns egna spänningar men möjligen också sådana som hällts i oss från de led av människor vi härstammar från?

Lidandet som uppmärksammas är mestadels begränsat till det Kristus erfor på korset och inte det människor drabbats av på grund av hans religion

Ungefär det är vad Carl Gustav Jungs begrepp det kollektiva undermedvetna försöker förklara. Eller kvasirealism, en metaetisk inriktning som menar att värdeomdömen uppkomna bland människor utgör en process som gör dem lika starka eller starkare än om de vore objektiva påbud från gudomligheter. I Lund disputerade Gloria Mähringer nyss på en avhandling där hon argumenterar för att de skäl som får oss att handla finns i ”sinnets kollektiva arkiv” och är produkter av våra förfäders kommunikativa seder och bruk.


Det saknas inte teorier för att pröva vad som hände vid Hyby backar. Själv har jag formulerat det som att det i varje människa finns en mjuk kärna som är förbunden med allt levande och en del av den kärnan sover i världen. 

Somliga kallar det själ. Om den sovande delen vaknar inträder hypervärldsligheten. 

Gäller det dig? Jag beklagar. ”Min” andliga tradition placerar människan där hon hör hemma, inte över utan i allt? I stället för insignier och formalia, tröst, utvaldhet och status får man känslor av skam och otillräcklighet. Människan är det skyldiga djuret inte för att Adam åt av äpplet utan för att vi inte lyckats utvinna det bästa ur oss; vi bet i kunskapens frukt men vill inte ta ansvar för det – det är arvsynden. Människan hade kunnat bli planetens vaktmästare men vi blev dess terrorister, värst på att orsaka lidande. 

Vilket är vad långfredagen handlar om: Lidande. Lidandet som uppmärksammas är mestadels begränsat till det Kristus erfor på korset och inte det människor drabbats av på grund av hans religion. Ingrid, min mormors mormor satt fem år i fängelse för att ha hjälpt en ogift piga göra abort. Selma, Ingrids dotter, hennes man dog i tuberkulos och i samband med det utackorderades min mormor som sjuåring till ett prästpar, där fick hon slita ont och drabbades av kristen moralism på grund av sin faderlöshet.


Irritation, har jag känt, när människor upplyser mig om att mina värderingar är kristna för att jag är född här. Jag vet att det inte är så, våra gemenskaper är mer sofistikerade än att allt kommer från religion. Förtrycket kristendom har utövat har varit osynliga för många men jag har också formats av motståndet mot kyrkans maktanspråk. På vissa låter det som om Sverige var ett homogent paradis av mjölk och honung när kristna värderingar rådde, man hjälpte fattiga och var på de svagas sida men det är först i sekulära länder som religion får ett mänskligt ansikte. 

Ser du Hyby backar för din inre blick? Landet berättar vad jag velat skildra: Här finns runstenen från kristnandet, kyrkor som organiserat högtider och traditioner. Så finns allt det andra: Jorden och skyn, ögontröst, majnycklar och nattviol. Kristendom är ett nytt påhitt, religioner kommer och går men jorden består.


Nu när jag fått nästan ett uppslag för att presentera min andliga tradition borde jag kanske gjort reklam för den? Men vi missionerar inte, det som behöver väckas måste väckas av sig självt. Våra selling points är dessutom usla. I stället för att lida på långfredagen får du anledning att lida hela året, i stället för känslan av utvaldhet inlemmas du med kreti och pleti, i stället för tröst får du medvetandets tyngd på dina axlar.    

Ändå, religiösa pratar om avförtrollning i en sekulariserad värld? Beror förtrollningen på Gud är den skör men i jordens andliga tradition, om jag nu kallar den så, är magin och hänryckningen kring den ett faktum. Att upptäcka att man är en del av energin som släpptes lös vid Big bang är en rätt ofarlig drog: Man har sin plats i berättelsen, i kedjan – man kommer ur nåt och andra ska följa efter tills det nån gång tar slut.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.