Coronailskan kan gynna svensk välfärd
Strategidebatten har svag folklig förankring – till skillnad från vreden över bristerna i vården
Nu firar coronapolitiken sin ettårsdag i Sverige. Över 90 000 studier om covid-19 har publicerats sedan pandemin slog till, ett rekord i forskarvärlden. Vi har lärt oss att förstå smittspridningseffekter av munskydd och vad ett R-tal är. Men vad säger det egentligen om pandemins påverkan på samhället?
Välfärden hade problem redan före pandemin. Det har funnits en bubblande opinion under flera år som inget hellre vill än att nedskärningar i sjukvård och omsorg upphör. Men den frågan lyser med sin frånvaro i forskardebatten om pandemin.
Ordkriget som pågått mellan forskare, myndighetsexperter och opinionsbildare sedan 22 forskare publicerade sig på DN Debatt första gången i april 2020 har i viss mån dolt det faktum att allt inte stod rätt till innan coronaviruset började spridas i Sverige. Debatten har synts och hörts i alla stora medier under snart ett års tid och huvudfrågan har varit Sveriges vägval i pandemibekämpningen.
Trots det verkar åsiktsutbytet inte riktigt få fäste i någon politisk opinion. Abstraktionsnivån är hög och svårfångad för det stora flertalet. Matematiska modeller över immunitet blandas med teoretiska resonemang om hur virus sprids. Det är inte så konstigt att få riktigt greppar vad det är experterna bråkar om.
Pandemidebatten är inte första gången som akademiker mobiliserar för att kritisera vad de uppfattar som felaktig politik. Några kanske minns 2003 års Nej till EMU-kampanj och avknoppningen Junilistan som lyckades skaka om den svenska EU-politiken. Där fann sig helt plötsligt en betydande del av det nationalekonomiska etablissemanget stå sida vid sida med den folkliga, EU-kritiska opinionen.
Det finns en kritisk opinion, men den har inget med teoretiska argument kring pandemibekämpningen att göra
Nationalekonomerna debatterade optimala valutaområden och ekonomiska kriser på samma sätt som epidemiologerna diskuterar R-tal. Det ena knappast mer begripligt för gemene man än det andra. Skillnaden är den breda opinionen. Tillräckligt många var trötta på att de etablerade partierna inte lyssnade på deras EU-kritik. Akademikernas argument gav fog för att de hade rätt.
Varför har detta hittills inte hänt i pandemidebatten? Antagligen för att det motsatta förhållandet råder här. Det finns en kritisk opinion, men den har inget med teoretiska argument kring pandemibekämpningen att göra. Den är snarare praktisk och verksamhetsnära, och kunde senast ses i valet 2018 när sjukvårdspartier skaffade sig mandat i flera regioner. I Norrbotten gick det 84 år gamla social-demokratiska styret i graven. I Jönköpings län kom partiet ”Bevara akutsjukhusen” in i regionfullmäktige.
De här regionala partierna fanns sedan tidigare men välfärdsopinionen har stärkts. Folk är arga på sjukvårdens orimliga budgetkrav och var det långt innan det blev allmänt känt att en pandemi var i antågande.
Forskare som Yngve Gustafson och Marta Szebehely har länge påpekat att allt inte står rätt till inom vård och omsorg när det gäller kunskap, arbetsmiljö och resurser. Uppror från sjuksköterskor, undersköterskor och läkare har pågått i flera år. Inte minst i Stockholmsregionen har Läkarföreningen kritiserat det politiska styrets budgetkrav och snedfördelning av resurser via de olika vårdvalen. Dessa larm samsas med folkbildning. Tankesmedjan Balans beskriver orimliga budgetkrav och dolda neddragningar i offentlig sektor på ett sätt som går att förstå även för den som saknar ekonomexamen.
Det är den här typen av akademisk-politisk debatt som mobiliserar den folkliga opinionen mot de politiska partiernas enade linje att påhittade effektiviseringar, privatiseringar och nedläggningar ska vara välfärdens melodi.
Strax innan jul fick regeringen skarp kritik av Coronakommissionen. Vård och omsorg har försummats, var domen. Med en stor smittspridning har ett redan -ansträngt läge blivit värre.
Om de forskare som varit kritiska till den svenska pandemipolitiken haft ett bredare intresse hade de kanske uppfattat detta. De hade kunnat liera sig med den opinion som menar att välfärden är värd mer än applåder. Det finns en ilska som håller på att mobiliseras till politik här och en insikt om att Sverige inte var redo för en kris. Forskarna hade kunnat ge opinionen argument för att välfärden, nästa gång det inträffar, ska stå bättre rustad. Men det är som sagt inte där debatten har rört sig.
Det är ju inte i första hand myndigheternas självständighet som är problemet, utan att hela den offentliga sektorn tampas med stuprör, effektiviseringskrav, privatiseringar och påhittad konkurrens
Kanske är det lättare att debattera smittskyddsåtgärder i teoretiska modeller än att ta sig an årtionden av praktisk försummelse. Det är så mycket nystande och utredande innan man ens förstår vad som faktiskt gått snett i välfärden. Se bara på alla hänvisningar till Axel Oxenstierna under pandemin, 1600-talets upphovsman till de svenska myndigheternas utformning åberopas gång på gång utan att det gör någon klokare. Det är ju inte i första hand myndigheternas självständighet som är problemet, utan att hela den offentliga sektorn tampas med stuprör, effektiviseringskrav, privatiseringar och påhittad konkurrens – det som brukar kallas new public management och marknadisering.
Exemplet med Junilistan och EMU-kampanjen visar att forskardebatter inte behöver sväva över huvudet på det stora flertalet. Finns det en levande opinion i den aktuella frågan kan det få politiska konsekvenser när akademiker mobiliserar sig. Det troliga med pandemidebatten är ändå att smittbekämpningsfrågan klingar av i takt med att allt fler vaccineras. För den som vill bygga ett politiskt alternativ på välfärdsfrågor är det kanske goda nyheter. Den opinionen lär finnas kvar även när pandemin är över.
Elisabeth Lindberg är frilansskribent och doktorand i ekonomisk historia.
