En pristagare för vår tid

Abdulrazak Gurnah skriver om migrantens ställning och identitet

Abdulrazak Gurnah, 2021 års mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Förr om åren var Nobelpriset i litteratur nästan som ett elitistiskt skämt. Författare prisades som allmänheten inte hört talats om, men som inom skrået möjligen varit bekanta. Beroende på närmaste krets var det status att känna till, alternativt absolut inte känna till, pristagaren.

På tiotalet blev priset bredare, kanske med Bob Dylan som den stora överraskningen och den logiska finalen på den trenden. Och nu på senare år har priset återigen blivit lite mer för konnässörsbetonat.

Årets pristagare, tanzaniske Abdulrazak Gurnah, är, gissar jag, obekant för de flesta. Bokförlaget Celanders i Lund har publicerat två romaner, av hans sammanlagt tio, på svenska: Paradiset (1994, översatt 2012) och Den sista gåvan (2011, på svenska 2015), båda i översättning formulerad av Helena Hansson.

Abdulrazak Gurnah, född 1948 på Zanzibar, är bosatt i Storbritannien sedan 1968 och undervisar i engelska och litteraturvetenskap vid universitetet i Kent. Han disputerade 1982 och har skrivit vetenskapliga essäer om postkolonialt skrivande och om författare som  V. S. Naipaul, Salman Rushdie, Joseph Conrad, Jamaica Kincaid och Zoë Wicomb.

Han tilldelas årets Nobelpris ”för att kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”.

Nobelprishistorien är inte proppfull av författare födda på den afrikanska kontinenten, om man räknar bort Algerietfödde Albert Camus var nigerianske Wole Soyinka den förste att få priset, 1986, och sedan dess har en handfull varit välkomna till den stockholmska parnassens festligheter.

Gurnahs författarskap har sedan debuten 1987 kretsat kring ämnen som migration, identitet och postkolonialism. Genombrottsromanen Paradiset nominerades till Booker-priset och är en uppväxtskildring från tidigt 1900-tal som skildrar swahili-kulturen och mötet med kolonialismen, både den tyska och den brittiska.

Människor som kommer från en plats men lämnat den, blivit främlingar på sin nya plats, är vad Gurnah intensivt analyserar i sitt författarskap. Migrantsituationen intensifierar hos honom känslan av att ha blivit lämnad, av att vara vilse.

Och visst är migrantens ställning och identitet ett fortsatt aktuellt och politiskt hett ämne, vi behöver alla bearbeta att vi lever i en sorts folkvandringstid. Därför är förstås Abdulrazak Gurnah ett namn och ett författarskap i tiden.

Men apropå folkvandring och migration är det ändå ironiskt att när en utomeuropeisk eller mer exakt icke-västerländsk författare äntligen prisas är han sedan länge acklimatiserad i Europa (liksom Kazuo Ishiguro). Akademien behåller sina eurocentriska glasögon på.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln