Ackebo till Dramaten!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2017-05-06 | Publicerad 2002-11-20

Av en artikel i Svenska Dagbladet förstår jag att Lena Ackebo tycker att det är litet jobbigt att göra serier. Replikerna kommer snabbt, men att rita ... det tog år att skapa den nyutkomna, sjätte och senaste serieboken Rysk räka (Galago) och Ackebo börjar krokna under det där evinnerliga ritandet.

Det är sorgligt, ty vi behöver Ackebo - inte nödvändigtvis för att få veta hur vi ser ut, men för att höra vad vi tänker och säger. Hur pinsamt det än är.

Ackebo har ett gott öra för dösnack och en torftig vardag som inga trender eller extrapriser kan piffa upp. Inte minst kulturnissar äls-kar hon att lustmörda, som i tv-parodin Fönster mot litteraturen, där hon också klipper till kvinnliga skämttecknare på modet - och sig själv.

Ett gräl i hemmet innan gästerna kommer (och efter), en trist kväll på krogen ... med dyster monotoni visar Ackebo hur det kan se ut i trivselkonsumtionssamhället. Och Bara ett barn är en enkel, svart berättelse om ett barns helvete.

Men det skulle inte behöva ritas, inte alla gånger. Ackebo kan alla privata eller massmediala jargonger. Hon skruvar språket, lyfter fram de repliker som används för att skryta, håna eller pösa - eller som bara fladdrar som skräp i luften.

Och när hon på Ackebolagets inledande textsidor recenserar en krog ... smaka på den här, matsnobbar: "Den wokade sädesgömman på havre, couscous och turkiskt vete serveras med en len och kärleksfullt handvispad dresser på nyplockade vilda rönnbär samt varsamt handskivade, portvinsmarinerade tryffelbaconmedaljonger med husets egna olivolja och tre vackra morotsstickor. Urgott."

Ackebo skulle bli en tillgång på till exempel Dramaten och härmed föreslår jag Staffan Valdemar Holm att ge henne en rejäl slant för att skriva några samtidspjäser, från innerstan eller Brickemossen.

Någon annan kan ju rita dekoren, medan Ackebo vilar tecknarhanden.

Håkan Jaensson