Ni fattar ingenting

Anders Johansson till attack mot kulturjournalisternas förakt och förvanskning av humanistisk forskning

Vad som belönas med ett nobelpris är för journalistnerna inte lika viktigt som att det kommer ett Geni till stan och skänker Sverige glans, skriver Anders Johansson.

DEBATT. ”Årets svenska bokutgivning imponerar inte.” Det var Dagens Nyheters Jan Eklund som levererade denna dom när årets Augustpris-kandidater offentliggjordes. (15 okt) Det var nu inte bokutgivningen i sin helhet han dömde ut, utan den så kallade sakprosan eller facklitteraturen, kort sagt allt som inte är skönlitterärt.

Trots denna avgränsning kan jag inte låta bli att imponeras av Eklunds arbetskapacitet. Han har alltså hunnit läsa hela det senaste årets svenska fackboksutgivning! Alla kokböcker, all självhjälpslitteratur, alla reseguider, för att inte tala om hela den akademiska bokproduktionen: etnologi, ekonomi, statsvetenskap, historia, genusvetenskap, filosofi, konstvetenskap, biologi, teologi och så vidare.

Och Eklund är inte ensam – samma häpnadsväckande överblick visas upp gång på gång så här års. Som när Kristina Lindqvist och Per Svensson i julas bedömde förra årets sakprosautgivning i radioprogrammet Obs!

Tyvärr för oss akademiska forskare blir betyget alltså lågt i år. Problemet är det gamla vanliga: ”våra forskare” är inga ”stora stilister” som Eklund formulerar det. Som forskare är det väl bara att gå hem och skämmas, men det måste ju i så fall även DN-skribenter som Sara Danius, Ebba Witt-Brattström, Roland Paulsen, Hans Ruin, Sven-Eric Liedman, Moa Matthis, Karin Johannisson, Stefan Jonsson och Johan Svedjedal rimligen göra. Eller är de undantagen som bekräftar regeln?

Nej, det är naturligtvis inte där skon klämmer. När kulturjournalister och redaktörer klagar på akademikers ”stil” – och det händer ganska ofta – är det, tror jag, för att dölja det faktum att de helt enkelt är lite för obildade, lata, stressade, ointresserade, för att kunna göra jobbet. De har helt enkelt inte förmågan att bedöma det de har i uppgift att bedöma.

Alltså dömer de ut det – tusentals böcker i en bisats – med argumentet att stilen är för dålig. Det är som om jag skulle gå förbi den lokala pizzerian, kasta en blick på skylten och sedan gå hem och skriva en snärtig krönika där jag sågar den italienska kokkonsten. I sin helhet.

Det här vore inte så mycket att uppröras över ifall det inte ingick i ett större mönster. Det handlar om hur kulturvärlden i allmänhet och kulturjournalistiken i synnerhet förhåller sig till den akademiska forskningen, framför allt den humanistiska. Man skulle kunna beskriva det som en kombination av skrupellös fräckhet och underdånig vördnad. Några exempel för att förklara vad jag menar.

En god vän skrev en avhandling om en svensk 1900-talsförfattare. När han efter många års idog forskning hade disputerat blev han uppringd av en kulturjournalist som jobbade på en artikel om samma författare. De pratade i över en timme, min vän delade glatt med sig av en massa tips. När artikeln så småningom publicerades i en kulturtidskrift och hyllades på kultursidorna var innehållet i allt väsentligt hämtat från min väns avhandling. Det var bara en hake: avhandlingen och min vän nämndes inte.

Ett annat exempel är Nina Burtons Augustpris-nominerade bok om Erasmus. Den beskriver, via Erasmus, hur skriftkulturen och tänkandet förändras i och med boktryckets intåg. Hyllningarna må vara välförtjänta, det är bara det att Burtons bok så vitt jag kan se hade varit helt otänkbar utan en annan bok om samma ämne, utgiven sex år tidigare: Thomas Götselius litteraturvetenskapliga avhandling Själens medium: Skrift och subjekt i Nordeuropa omkring 1500.

Jodå, Götselius bok finns med i Burtons litteraturlista, om än bara där. Att anklaga henne för plagiat eller stöld vore så sett inte riktigt rättvist. Frågan är bara vad man då ska kalla det – popularisering? Återbruk? Det må vara hänt, men varför i så fall inte erkänna förlagans betydelse?

Dessa två exempel hade kunnat mångfaldigas. Jag tror nästan varenda humanistisk eller samhällsvetenskaplig forskare vet vad jag pratar om: hur akademiska bokpublikationer passerar obemärkta förbi, men samtidigt används, oftast utan hänvisning, av kulturjournalister och essäister som behöver uppslag till en krönika eller artikel. Eller för att ta Augustpriset som indikator: i stället för att nominera forskningen prisar man populariseringarna (vilket understryker Åsa Linderborgs kommentar till årets nomineringar, Aftonbladet 24 okt).

Mot denna styvmoderliga behandling står en (tillsynes) motsatt underdånighet inför allt akademiskt. Ett exempel är vurmen för Hans Rosling som uppstod för ett år sedan, ett annat är den årliga Nobelprishysterin.

Det som förenar dessa fall är att forskningens innehåll är ganska ovidkommande – det är själva forskarrollen, Forskaren som fetisch, som efterfrågas. Roslings popularitet handlade ju mindre om hans expertkunskaper än om hans pedagogiska och retoriska förmåga, som i sin tur byggde på auktoriteten i det han var: Vetenskapsman. En sån som vet.

Samma logik är närvarande i Nobelpriscirkusen: det är ovidkommande vem som får priset och för vad (hur många kommer ihåg förra årets kemipristagare?). Vad som behövs är helt enkelt några Forskare/Författare/Genier, vilka som helst, som vi kan projicera vår nationella stolthet på när de kommer till Stockholm och äter middag på finporslinet med kungen och Silvia. (Följaktligen slog vördnaden snabbt över i harm när hyllningsobjektet Bob Dylan inte visade tillbörlig respekt för den rituella ordningen.)

Men poängen är att dessa motsatser tangerar varandra: i den tysta approprieringen av de humanistiska forskarnas arbeten ligger ju i själva verket en vördnad och ett verkligt beroende som givetvis bör bejakas. Men i stället för att erkänna detta gör kulturjournalisterna sina lån i tysthet, så att arbetet ska kunna framstå som deras. Upphöjandet av Forskaren eller Författaren som fetisch å andra sidan döljer ett ointresse, rent av ett förakt, för de insatser och verk som ligger till grund för de upphöjda rollerna.

Problemet i båda fallen är att när det tänkande som borde vara huvudsaken väl når allmänheten så är det tillskuret och förenklat så att allt som skulle kunna utmana de föreställda målgruppernas förförståelse är borta.

Därmed understryks den utveckling som flera kommentatorer har uppmärksammat på sistone: hur kulturdebatten i allt högre grad blir en reaktion på Twitterflöden och Facebooktrådar. Hur medierna fylls av livsstilskrönikor som, för att återknyta till Eklunds kommentar, förväxlar sin egen jargong med stil. Hur uppblåsta intervjuer med Kända Författare varvas med eviga topplistor och euforiskt prisjubel. Det är som om kultur inte längre kan behandlas utan ett champagneglas i näven.

Kanske är det inte så mycket att sörja över – tiderna förändras och de privata medierna publicerar givetvis vad de vill. Men sluta i så fall göra anspråk på att veta något om forskning.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.