Allt blomster i Oslo ligger här på gatan

Burcu Sahin har besökt minnesplatsen för dödsskjutningen under Pride

Sörjande har lagt blommor och prideflaggor på platsen där skjutningen ägde rum

Skeiv, säger jag till min vän. Det låter som skev, men det är ordet för queer på norska. Vad vackert, säger hon, att det finns ett eget ord. Jag håller med. När jag kommer tillbaka till Oslo går jag till minnesplatsen för de som dödades och skadades natten till lördag förra veckan. Jag sov när det hände och skulle precis resa när jag läste nyheterna. När jag kommer tillbaka hem blir min impuls att gå dit direkt trots att det är sent. Jag vill ta med mig blomster, men alla butiker har stängt, så när jag väl kommer fram är jag tomhänt.

Ett stenkast från huvudgatan i staden, längs med Rosenkrantz gate, upptäcker jag inte bara en, utan flera, minnesplatser. I korsningen, utanför de queera barerna, överallt ligger det flaggor och buketter med solrosor, pioner, krysantemum, liljor, rosor. Det känns som en minnesplats för så många.

Det känns som om allt blomster i Oslo ligger här på gatan. Där en person tacklat mannen som hade med sig ett automatvapen och en annan ställt sin fot på det. Där folk slängt sig ner och spelat döda. Jag är inte den enda här. Två personer bredvid mig har med sig kritor, ritar ytterligare blomster på asfalten. Jag frågar om jag får låna en, fastän jag inte ens vet vad jag vill rita.


Dagen efter den dödliga skjutningen arrangerar två ideella organisationer för hbtqi-personer med muslimsk respektive invandrarbakgrund, Salam och Skeiv verden, en manifestation. Det organiseras stödinsatser, möten och jourtelefoner. Trots att paraden ställs in samlas queers och allierade för att hedra offren, Jon Erik Isachsen (54), Kåre Arvid Hesvik (60) och de ytterligare tjugoen personerna som blev skadade. En man som är känd av säkerhetspolisen sedan flera år tillbaka är misstänkt och kommer att sitta häktad i fyra veckor.

Han är känd av polisen på grund av en oro att han radikaliserats och blivit en del av ”ett extremt, islamistiskt kontaktnät i Norge”, som säkerhetspolischefen Roger Berg beskriver det. Jag läser att mannen har en historia av psykisk ohälsa, mer specifikt paranoid schizofreni, och senast i maj hade polisen tagit kontakt med honom och bedömt att det inte fanns ett säkerhetshot.

Cathrine Thorleifsson är forskare vid Senter för ekstremimeforskning vid Universitetet i Oslo. De systematiserar forskning och inhämtar ny kunskap om radikaliseringsprocesser. Exempelvis hur den fysiska organiseringen som fanns bland högerextrema på nittiotalet blivit ersatt av transnationella, digitala forum. I en intervju med den norska tidningen Morgonbladet säger hon att den största likheten mellan högerextrema och islamistiska miljöer är föreställningar om renhet där queera ingår i en fientlig motbild.

Det som föregår ett terrordåd är en längre avhumaniseringsprocess där hatiska yttranden spelar en betydande roll. När det skapas mer utrymme för homofobi så förflyttas gränserna för vad som är möjligt att säga, vilket i förlängningen skapar mer diskriminering.


Det är ett särskilt år för Pride i Norge eftersom det markerar ett halvt sekel sedan homosexualitet avkriminaliserades i landet. Hela året, som kallas för ”Skeivt kulturår”, arrangeras samtal, utställningar och debatter som finansieras med statliga medel. Institutioner som haft sin egen delaktighet i utradering och våld mot queera personer och rörelser vill nu blåsa i festtutorna, och låt oss inte ens börja prata om polisen.

Är detta ett firande där alla som har invändningar riskerar att kastas ut från festen? Trots att aktivister och gräsrotsrörelser sökt pengar och blivit nekade för att deras idéer inte ”passar in”, trots att andra strukturer och materiella förutsättningar skapar skillnad inom denna queera gemenskap?


Muslimer, som i själva verket tar täten för att sörja tillsammans och organisera denna gemenskap, blir tvungna att ta avstånd från homofobin som en del av dem själva blir utsatta för, som det vita majoritetssamhället dagligen upprätthåller genom strukturell diskriminering mot hbtq-flyktingar. Genom att vägra vård till transpersoner och endast ”tolerera” vissa uttryck för queer identitet och läggning.

Gärningsmannens handlingar förkastas med all rätt, men han blir också en syndabock där konsekvensen blir ökad polarisering och självförhärligande. Problemet är att det inte går att vara för demokrati och fascism samtidigt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln