Bör konsten få minoritetsrättigheter?
Författare och konstnärer är omistliga för demokratin
Uppmärksamheten kring 30-årsminnet av Berlinmurens fall blev som förväntat omfattande. Denna konkreta skiljevägg mellan öst och väst, mellan kommunistisk diktatur och det demokratiska samhället, har i den moderna historieskrivningen blivit en symbol för östblockets nedmontering: sten för sten, land efter land.
I Tjeckoslovakien samma år blev dramatikern Václav Havel president, i Polen segrade Solidaritet i ett delvis fritt val och Ungerns och Rumäniens styren föll. Med undantag av Rumänien föll östblocket samman utan våldsamheter, liksom tyst och mjukt, som smeknamnet det fick i Tjeckoslovakien: sammetsrevolutionen.
Samma år som liberalismen segrar, 1989, inträffar ett antal händelser som tidigare associerades med diktaturer, stater som man förväntade sig censurera konst: fatwan mot Salman Rushdie med anledning av hans roman Satansverserna, skandalerna kring Robert Mapplethorpes utställning The perfect moment och anklagelsen för blasfemi mot Andres Serranos Piss Christ. Dessa är välkända, andra kontroverser förekom och diskussioner, rop på censur eller dess genomförande hade givetvis förekommit tidigare, även i modern tid.
Ironin är likväl omfattande. När den liberala demokratin slutligen segrar, ett samhällsskick som definierat sig med kärnvärden som yttrandefrihet, tolerans och respekt för minoriteter, inträder en era av censur och självcensur. Hur kommer sig detta?
Det finns i dag fler censurinstanser än någonsin, vid sidan av staten har vi till exempel identitetsbaserade sammanslutningar, religiösa församlingar, etniska grupper, nätcommunities och nättroll. Man använder olika termer, några relativt unga i sammanhanget, som respekt, triggervarning eller trygga rum, liksom äldre termer som blasfemi eller kränkning.
Begränsningar om vad vi får säga, vilka ord vi kan använda, finns i alla sammanhang: familjen, skolan, arbetsplatsen, religiösa sammanslutningar och även i konstvärlden. Vi har en rad språkregimer på olika nivåer kring vad som får sägas när och till vem. Vissa språkbruk kan vara tillåtna hemma, men förbjudna i kyrkan eller på arbetsplatsen. Och varje sådan språkregim har olika sätt att se till att reglerna efterlevs.
Den moderna staten har alltid reglerat yttrandefriheten. Från början, under 1600-talet, handlade det om att försvara religiösa minoriteter. Senare, under 1800-talet, vidgas toleransen till att omfatta avvikande politiska uppfattningar. Så länge staten betraktar sig som sekulär borde det gå att upprätthålla en yttrandefrihet som gör det möjligt för olika religioner att samsas i samma land och för politiska yttringar att avvika från den rådande maktens politiska färg, så länge det demokratiska systemet inte undergrävs.
Så långt är vad vi kan kalla statscensuren, eller kanske rättare den överenskomna språkregimen, inget problem.
Men hur ska staten förhålla sig till underordnade sammanhang och de regler som dessa föreskriver? Blasfemi skulle inte vara ett problem om det inte var av betydelse för ett flertal religiösa sammanslutningar. Var på skalan mellan att acceptera de underordnade sammanhangens språkregimer, respektive försvara de som utsätts för samma sammanhangs sanktioner, ska en liberalt sinnad demokrati lägga sig?
Det handlar om grundläggande mänskliga behov och demokratins grundpelare, dessa måste både underhållas och bevakas
Det andra problemet rör hur staten ska förhålla sig till de konflikter som uppstår mellan två underordnade grupper, säg en muslimsk och en grupp som är fientlig gentemot den förra. Konst som kan tolkas som blasfemisk av en religiös grupp, behöver nödvändigtvis inte betraktas så inom konstsfären. Taket är ofta högt i konstkretsar.
I dag tycks staten vilja ge företräde till ett antal underordnade sammanhang, utan att ha någon principiell eller konsekvent yttrandefrihetspolitik. Muslimska regler om vad som får sägas ska respekteras, högerextremas värsta yttranden förbjudas.
Det finns också en rad instanser som vid sidan av staten ger upphov till självcensur, diverse självpåtagna nätpoliser eller protester på gator och torg som leder till att författare eller skribenter undviker vissa termer eller ämnen. Känsligheten för att kränka någon är högre än på mycket länge.
Inte minst beror detta på att samhället ännu inte har lyckats hitta ett alternativ till att låta den som anser sig kränkt ha definitionsprivilegiet, något som kan komma att leda till omfattande juridiska problem, eftersom vi inte vet vilken grupp som härnäst kan hävda sig vara kränkt.
En kontrast till det fria ordet är urskuldandet, det ursäktande språkbruk som en teolog eller präst försvarar sin gud med, eller en advokat sin klient. Detta språkbruk har snävare gränser än det som är fritt. Litteraturen och bildkonsten är två områden som ofta utsätts för rop på censur och som i dag inte sällan framträder som urskuldande eller ursäktande.
Konstens legitimering är i grunden av två slag. För det första är berättandet av historier något som tillhör mänsklighetens natur; att skriva dem, lyssna till dem, läsa dem. Det är ett djupt känt, högst mänskligt behov. Om det sedan är Homeros, Shakespeare eller Hollywood som står för historierna är inte det väsentliga, utan visar bara på faktum.
Djupt kända behov borde inte behöva någon legitimering. Men skrivandet och läsandet är inte längre något som legitimerar sig självt. Hur finner vi ett försvar för detta djupt kända behov?
Det andra rör konstens förhållande till demokratin. Fram till den representativa demokratin kring sekelskiftet 1800 bedömdes konstarterna efter sina regelböcker, regler som legitimerades av samhällets högsta sociala skikt – monarken, hovet och adeln. Med demokratin fick konsten en annan funktion. Litteraturen, teatern och med tiden även bildkonsten blev en arena för att diskutera samhällets moraliska och andra gränser, en plats att ifrågasätta och undersöka hypotetiska konsekvenser av förändringar inom moralen och lagen.
Framställandet av konst och samhällets utrymme och legitimering av den verksamheten hör alltså tätt samman med det demokratiska systemet. Likväl saknas i dag ett starkt försvar för konstens frihet. Dess yttranden (litteratur, bildkonst, teater) jämställs med andra intressegruppers.
Författare och konstnärer utgör vad jag vill kalla en för demokratin omistlig minoritet. Borde de inte ges minoritetsrättigheter?
Om nu berättandet, framställandet av historier i text eller bild, är djupt mänskligt, borde detta kunna betraktas som en oförytterlig rättighet i ett fritt samhälle. Och när konsten är nödvändig för att hålla demokratin vid liv borde väl detta på något vis stadfästas.
I stället för att ständigt uppmärksamma det som yttras och ta ställning till det, är det kanske dags att undersöka och definiera fenomen som tolerans och skärskåda bevekelsegrunderna för ropen på censur eller begränsning av yttrandefriheten. Det räcker inte att vara, som det heter reaktiv. Det handlar om grundläggande mänskliga behov och demokratins grundpelare, dessa måste både underhållas och bevakas.
Under de trettio år som gått sedan muren mellan öst och väst rasade har ett gytter av människor, grupper och sammanslutningar rest nya murar mot det fria ordet, murar som växer och ännu inte har belagts med byggstopp.
Bygget av murarna och vaktandet av dessa kräver ett regelverk på högsta nivå och med bred konsensus.
