Är du tillräckligt lönsam, lilla riskgrupp?

Marknadens iskalla kalkyler får aldrig gå före massdöd

Diskussionen om coronabekämpningen påminner Olla Svenning om den mörka satirfilmen ”Dr Strangelove” från 1964. Till höger en patient som tas om hand på ett sjukhus  i Essen, Tyskland.

Den dödliga pandemin var utannonserad. Hotet om samhällenas och ekonomins sönderfall, den oundgängliga isoleringen, sjukvårdens djupa kris, allt fanns beskrivet redan i september 2019. Då rapporterade Gro Harlem Brundtland till världens regeringar och näringsliv: Bered er på att en dödlig pandemi snart kan spridas över världen. Den kommer tvinga handel att upphöra och resor att inställas. Driva fram socialt kaos och leda till miljontals döda.

Brundtland talade för en internationell myndighet, GPMB, som har WHO:s och Världsbankens uppdrag att övervaka globala hot mot mänsklighetens hälsa. Hon lät något uppgiven: ”Trots hoten om global smitta och massdöd har ingen enda regering byggt upp skydd eller finansierat de fonder som skulle kunna användas för att skydda internationell hälsan i världen.”

Bill Gates formulerade en liknande varning redan 2012. Det främsta hotet mot mänskligheten är smitta, pandemier, global sjuklighet. Vi måste rusta upp sjukvården över hela världen, samlas kring förebyggande arbete, sa han.

Det arbetet inleddes först när dödligheten kunde räknas i tiotusentals och antalet smittade nådde miljonen.


Jag definieras som en del av riskgrupperna, en av ”våra äldre”, säger politiker och sjukteknokrater med lätt nationalistisk-patriarkal klang. Det är för mig ofrånkomligt att hamna i virusets existentiella dimension. Jag konsulterar därför några av dem som etiketteras äldre-äldre, Jürgen Habermas, 91 år, och Edgar Morin, 99 år. Habermas kallas, något överdrivet, ”vår siste filosof” och kan, något mindre överdrivet, betecknas som en av efterkrigstidens främsta demokratiteoretiker. Han har helt nyligen givit ut ett par tusensidiga volymer om filosofins historia.

Borde jag föredra ättestupan framför vårdcentralen eller intensivvården? Ska barnbarnen informeras?

Edgar Morin deltog i franska motståndsrörelsen och blev med tiden en banbrytande samhällsforskare, specialist på något så angeläget som ”komplext tänkande”. Han är hedersdoktor vid 34 universitet.

Förra året publicerade han en 700 sidor lång biografi.

Habermas uppehåller sig i sina dagsaktuella kommentarer vid döden och rätten till liv. Han hänvisar till den tyska konstitutionen: ”Var och en har rätt till liv och till sin fysiska integritet.”

Inte ens i tid av djup kris med miljontals sjuka ska människor behandlas olika. Ålder, tillhörighet, kön och vad man nu vill välja som identitetsmarkör, får aldrig vara avgörande. Ingen makt ska ha rätt att mäta en människas värde mot en annans. Varje politiker måste i valet mellan människans rätt till överlevnad och de krav som det ekonomiska systemet kräver alltid välja det humanistiska alternativet.


Hur länge kan den moralen upprätthållas? Jag hörde nyligen en läkare säga i tv, att mor- och farföräldrar borde vara beredda att offra sig för sina barnbarns skull. Gärna det, men kan principen upphöjas till allmän vårdmoral? Borde jag föredra ättestupan framför vårdcentralen eller intensivvården? Ska barnbarnen informeras?

Ekonomer har givit sin disciplins uppriktiga och primitiva svar på frågan om liv och död i dagsläget. Det finns en trade-off mellan samhällsekonomins krav och massdöden. Enkelt uttryckt: Det går att mäta när arbetslöshetsstödet kostar mer än det produktionsbortfall som följer med individers död. I Frankrike går den vid drygt 28 000 döda. Därefter blir det för dyrt och oekonomiskt att rädda liv.

Denna utilitaristiska eller kapitalistiska moral för tankarna till efterkrigstidens mest uppburne framtidsforskare Herman Kahn. Han såg fördelar med ett kärnvapenkrig där runt 20 miljoner människor dog men att Sovjet därmed utraderades. De överlevande i USA kunde väntas bli nöjda. Antalet missbildade barn skulle växa dramatiskt men de flesta nyfödda skulle ändå vara friska. Den radioaktiva smittan var hanterbar, särskilt som den skulle kunna användas till att eliminera åldringarna. Deras drycker skulle kontamineras.


Herman Kahn blev film: Doktor Strangelove. Också hans moral lever vidare. Vi hör allvarsamma uttalanden från ekonomer, kapitalförvaltare och riskkapitalister: ”Ge oss ett slutdatum. Nu räcker det. Tillbaka till produktionen.” Undertexten är tydlig: ”Det är fullkomligt vettlöst att hejda produktionsapparaten bara för att ett antal tusen eller tiotusentals eller någon miljon människor smittas och dör.”

Som om den dödliga smittan skulle försvinna när folk går till jobbet, ses på krogen eller tar flyget till Kanarieöarna.

”Hjulen ska rulla”, som det heter med ett bildspråk hämtat från industrialismens barndom.

Jag föredrar Habermas försvar för den skyddande belägringen, för avskildhet, social distans och vad vi vill kalla det. Han kallar det fysisk integritet, rätten att slippa bli smittad.

Morin säger: Jag var ju med om ghettot i Warszawa, så jag vet något om avskildhet och isolering. Fast där väntade döden, här friheten.

Bakom den rastlösa, endimensionella kapitalismen ser Morin den ekonomiska maktens rädsla för nära förestående och avgörande ideologiska nederlag, för en livssyn och moral som begränsas till tro på konkurrensekonomi, evig tillväxt, oreflekterad globalisering.


Pandemin gör nu denna närmast religiösa tro obsolet. Ekonomin. Den är endast en länk som tillsammans med ekologi, sociala gemenskaper och kultur håller samman våra livsvillkor. Som Edgar Morin uttrycket det: Allt hänger samman. En hälsokatastrof som tar sin början i Kina förvandlas till en global ekonomisk och social katastrof.

Den privata finansmarknaden ska än en gång räddas till livet av offentliga institutioner.

Ekonomin får aldrig vara överordnad och marknaden aldrig större än det civila samhället.

Det pågår en tävling i västvärlden om vilken regering eller vilken centralbank som kan skänka och låna ut det största antalet miljarder till företagen. Vilka som helst: frisörsalonger, fria teatergrupper, pubar, småföretag och globala giganter. Ingen behovsprövning som när det gäller fattiga människor.

Den privata finansmarknaden ska än en gång räddas till livet av offentliga institutioner. Gäller inte längre ”den kreativa förstörelsens” välsignelse? Hur kan marknadsliberaler, skrämda av att den milde Anders Tegnells professionella inflytande, acceptera att staten övervakar den nuvarande ekonomiska ordningen och skyddar dess ägare?

Varför ska just dagens företag räddas? Länge föreställde vi oss att det är individer som ska skyddas i svåra kristider och perioder av drastisk omställning. Den erfarenheten tycks ha försvunnit efter finanskapitalistiska sammanbrottet 2008. Då visade det sig att det var banker och finansinstitut som skulle tas om hand. Gigantiska förmögenhetsomfördelningar genomfördes. Den populistiska nationalismen tog fart.


Förvandlingen av världen, av det ekonomiska systemet kommer att accelerera, ett stort ekonomiskt-teknologiskt språng. De stora globala bolagen måste kostnadsbespara och därmed drastiskt dra ner på antalet anställda – riskminimering inför kommande pandemier. Digitaliseringen driver omställningen och framtiden är ljus för digital personövervakning och människospårning. Inget kan döljas. En framgångsrik kinesisk modell, stat och näringsliv i allians. Harvard-forskaren Shoshana Zuboff skriver i sin väldiga bok om framtiden för ”Övervakningens kapitalism”.

Den normala ekonomi vi kände från förr kommer aldrig tillbaka skriver Adam Tooze, professor i historia

Det behöver inte vara en nackdel. Morin berättar för läsarna att han ser framför sig ett mer solidariskt samhälle, kooperativt, självförvaltande, idérikt. Sådant skapas i våra kristider.

Jag ägnar mycket tid åt Léon Blum, folkfrontsledaren och premiärministern från 1936. Han fängslades av den antisemitiska högern och deporterades till Buchenwald.

Under åren i fängelse skrev han Till mänskligheten, en bok fylld av framtidsoptimism.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.