En cykeltur med Liu Xiaobo
Johan Norbergs krönika är en visklek
Kina är ett inbjudande land, inte bara för vintstintresserade utländska affärsmän och handelsutbyteskåta politiker utan också för okunniga krönikörer, kolumnister och ledarskribenter, när det finns publicistiska möjligheter att ta en bekväm cykeltur med brösttonerna på.
Senast ut är Johan Norberg (Aftonbladet 18/7), en skribent som jag allt oftare har kommit att identifiera med en rätt hederlig och kunnig skribent, men som i sin ”krönika” om Liu Xiaobo framförallt lyckas demonstrera vad falska, viskleksförmedlade nyheter är för någonting.
Liu Xiaobo är ”vår” störste kinesiske dissident, inte kinesernas. En oerhört liten minoritet kineser stöder hans ståndpunkt att Tibet bör bli självständigt, eller stöder USA:s krig i Afghanistan eller dess invasion av Irak. Än mindre hans idé om att Kina behöver 300 år av kolonisation för att bli lika bra som Väst. Det är ju trots allt inte de 100 åren av halv-kolonial tillvaro före 1949 som har lyft Kina ur fattigdom och underutveckling utan de senaste 35 åren av kommunistisk-kapitalistiska reformer som har gjort jobbet. Att någon enda kines skulle stämma in i hyllningen av en återinförd kolonial regim i Kina ter sig som en mer än skakig hypotes för någon annan en önsketänkande ignorant.
Norberg har förvisso inte läst någon av Lius litteraturvetenskapliga och estetiska skrifter från 80-talet, vilket få andra svenska skribenter heller förefaller ha gjort, fastän man svepande ordalag gärna ville säga något. Den moralisk-estetiska ståndpunkt som Liu intog byggde på en rätt ohelig allians av Kant och Marx. Han formulerade den tydligast i sin polemik mot Li Zehou, och den är knappast intressant som ”innovativ kritik mot kulturella auktoriteter” (Norberg) utan mer som ett gängse politiskt ställningstagande mot den konfucianska ideologin, hårt sammanfattad i Zhou Dunyis Litteraturen är en bärare av Sanningen, och dess svans av lojal dissidens.
Liu Xiaobo är knappast och har aldrig heller varit Kinas mest kände dissident. Inte heller var han det internationellt förrän han tilldelades Nobels fredspris, framför demokratikämpar som Wei Jingsheng, som efter 18 år i fängelse erhöll medicinsk amnesti 1997 och tvingades gå i exil i USA. Eller Han Dongfang, Kinas Lech Wałesa kallad, som efter sin medicinska amnesti efter 4 juni massakern i Peking och en sejour i USA hindrades från att återvända och sedan dess kamperat i Hong Kong och i mer än två årtionden verkat som redaktör för China Labour Bulletin och som oförtröttelig arbetaraktivist. Eller Fang Lizhi, astrofysikern som på 80-talet formulerade den mest initierade kritiken av kinesisk politik, eller Wang Ruoshui, doktrinär maoist förvandlad till frihetlig socialist och därför utesluten ur Partiet 1987.
Det här är inget försök att sätta Liu mot Wei, Han, Fang och Wang, och den oöverskådliga mängd andra genstörtiga, från bondeledare till advokater. Liu Xiaobo var utan tvekan en kompromisslös och moraliskt ståndaktig kinesisk dissident, men det innebär ju inte att han automatiskt kan antas företräda en majoritet av det kinesiska folket eller ens av dess oppositionella. Och än mindre att hans ståndpunkter automatiskt är oomtvistliga.
Och hur Norberg har visklekt sig fram till att buddistiska munkar sedan 2007 vore förbjudna att reinkarneras utan Partiets tillstånd ter sig kuriöst, med tanke på att Partiets högste representant i Tibet så sent som 2015 högljutt protesterade mot att Dalai Lama hyste långtgående planer på att avlysa sin egen reinkarnering. Det kunde räcka med mig, tyckte den tibetanska ledaren, varpå guvernören Padma Choling talade vitt och brett om en profanering av den buddistiska traditionen.
Vad beträffar påståendet om förbudet mot tidsresor på film från 2011, så tyder det på att Norberg inte ens har avnjutit populära tv-serien Go, Princess, Go! från 2015, där just en spektakulär tidsresa inbegripet ett könsbyte ingår som de bärande ingredienserna.
