Vi behöver fler arga och jobbiga klimataktivister
De unga är inte lika medskyldiga till klimatkatastrofen som vi andra
Planeten Jorden håller på att brinna upp och Moderaterna, de opportunistiska pajasarna, vill lösa problemen med strängare straff för klimataktivisterna. På Aftonbladets ledarsida säger man att det är ”svårt att identifiera sig” med de som limmar fast sig på en bilväg för att protestera mot katastrofen.
Tankarna går till antiken och den jobbiga profeten Kassandra som började mässa om att hon kunde se Trojas fall och något om en trähäst. Åh vad hon skrek och gapade, den där tjejen. Käften, Kassandra, vi är på väg till jobbet/kriget här. Vad är det för gullig trähäst som står där på stranden förresten?
Ja, på den vägen är det. Troja gick under. Kassandra blev, enligt myten, först våldtagen och sedan slav hos Agamemnon. Ingen gillar en sanningssägare.
Vad ska en enskild människa göra när vår civilisation nu håller på att gå under? När miljoner människor hotas med svält, när jordens skördar torkar upp, regnskogarna skövlas och vi utrotar djurart efter djurart?
Vi som lever i den rika världen är alla mer eller mindre del av problemet
Jag tror på politiken och demokratin eftersom det är det enda vi har. Däremot är politik och demokrati inte synonymt med politiska partier eller parlament. Tänk på Martin Luther King, eller suffragetterna. Klimataktivisterna använder sig av det enda verktyg de upplever sig ha. I morgon börjar det stora klimatmötet +50 i Stockholm och jag hoppas att aktivisterna hörs och syns överallt, att de är riktigt störiga och jobbiga. Vi behöver fler av dem, fler av oss behöver vara dem.
Ett politiskt problem med just klimatfrågan är att det är svårt att identifiera en tydlig fiende. Vi som lever i den rika världen är alla mer eller mindre del av problemet. Vi lever, nästan definitionsmässigt, över våra tillgångar, i vardagen beroende av oljan och gasen. Det skapar skuld och skam, kognitiv dissonans som de flesta försöker rationalisera bort. I boken Psychological roots of the climate crisis skriver psykoanalytikern Sally Weintrobe att rika människor i väst (vi) har fastnat i det hon kallar ”exceptionalism”. Det är ett specifikt psykologiskt tillstånd där vi intalar oss att vi har rätt att vara rika och ha det bra oavsett vad det kostar. Att vi har förtjänat det.
Unga människor har inte varit med lika länge och är därför inte lika medskyldiga till den katastrof som vi nu är inne i. Det är lättare för dem att se vem motståndaren är och att det är det ekonomiska systemet, konsumismen, fossilkapitalet. Det vill säga vuxengenerationen, det vill säga vi. Det är därför inte konstigt att klimatrörelsen i världen till stor del består av tonåringar och unga vuxna.
Rasmus Landström skrev i veckan på dessa sidor att klimatkampen är småborgerlig och att ungdomar inte borde ta till gatorna utan gå med i en fackförening i stället. Vilken förenklad bild, en riktigt mysig snuttefilt för en försvagad arbetarrörelse. Jag tänker på de tyska unga klimataktivisterna i Fridays for Future som pressat den tyska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen åt vänster, och de gröna politiker i samma land som nu tvingar fram en snabbare omställning till vind och sol, kopplat till en grön utrikes- och säkerhetspolitik. Och på den valrörelse i Australien som för ett par veckor sedan äntligen satte punkt för ett decennium av konservativt, klimathånande styre. Det var en valrörelse som till stor del drevs av välutbildade medelklasskvinnor som tröttnat på både konservativ sexism och klimatförnekelse.
Kanske måste Sverige brinna en hel sommar till för att polletten ska trilla ner
Det som förenar framgångarna för grön politik i Tyskland och Australien är inte att den fackliga organisationsgraden har gått upp. Förra sommaren drabbades Tyskland av stora översvämningar. Sommaren 2019 stod stora delar av Australien i brand, och i februari i år förstördes tiotusentals hem till följd av extrema skyfall.
”Folk har långsamt tagit till sig klimatfrågan, men det är först nu, när naturkatastroferna kom nära och drabbade dem själva, som folk verkligen vaknade och började se bortom sina egna, kortsiktiga ekonomiska intressen”, säger den australiske professorn i etik och klimatdebattören Clive Hamilton. Detta gäller också den australiska arbetarrörelsen som alltid balanserat mellan storstadsväljare och kolindustri. ”Den gamla tiden när klimatfrågan var en av många kommer inte tillbaka, balansen har skiftat för alltid”, säger Hamilton.
Ja, kanske är det först när katastrofen kommer nära som vi verkligen vaknar, som i Kim Stanley Robinsons omistliga klimatroman The Ministry for the Future som inleds med en värmebölja i Indien som dödar tiotusentals personer i ett scenario som snart – nästa år? – kan bli verklighet. Katastrofen leder till politisk radikalisering och omfattande klimatterrorism, men också till att världen till slut vaknar. Kanske måste Sverige brinna en hel sommar till för att polletten ska trilla ner.
Det senaste året har vi på Aftonbladet Kultur haft en klimatbokcirkel med några hundra deltagare. Vi har läst debattböcker, romaner och vetenskapliga genomgångar av läget. I diskussionerna har läsarna hela tiden kommit tillbaka till frågan: vad ska vi göra? Vad kan jag göra?
I morgon kväll avslutar vi bokcirkeln med en diskussion om humanekologen Andreas Malms kontroversiella bok How to blow up a pipeline som resonerar om huruvida klimatrörelsen behöver bli mer radikal, om den borde gå från demonstrationer till sabotage. Jag hoppas innerligt att det inte kommer bli så.
I sammanhanget är det ändå värt att påminna om att det inte heller denna gång är Kassandra som är problemet, utan att det är fossilkapitalet och vårt sätt att leva som står för vår tids sinnessjuka våld mot naturen och mänskligheten.
På torsdag klockan 18 går det att följa klimatcirkeln live på den här länken. Det kommer också gå att titta i efterhand.