Låt inte rädslan sätta demokratin ur spel

Forskare varnar: När Nato-beslutet stressas fram mals demokratiska värden ner

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2022-05-11

Den säkerhetspolitiska diskussionen har förändrats efter Rysslands invasion av Ukraina. Många svenskar, bland politiker och allmänhet, uttrycker oro och rädsla inför det nya hotfulla läget. Men vad gör önskan om säkerhet med det demokratiska samtalet? Vilka får komma till tals och om vad?

Akuta kriser, krig och säkerhetspolitiska konflikter innebär särskilda prövningar för demokratin. När demokratiska stater ställs inför vad som bedöms som överhängande och existentiella hot, inträder ofta det som i statsvetenskaplig forskning brukar kallas för säkerhetisering: det betyder att vitala frågor flyttas från etablerade politiska arenor och undantas från de vanliga beslutsvägarna. I denna process får den verkställande makten och experterna mer att säga till om, på bekostnad av det medborgerliga inflytandet. I lägen som framstår som särskilt skarpa tolkas den inbyggda långsamheten i de demokratiska processerna som ett problem. De olika röster och perspektiv som är demokratins livskraft kan komma att uppfattas som i sig ett hot mot den nationella säkerheten. När krisen eller kriget kommer, förväntas medborgarna stå eniga, lita på och sluta upp bakom sina ledare.


Vi, som forskare på fälten demokrati och säkerhet, är djupt oroade över de tendenser till säkerhetisering vi ser i samtidens diskussioner om försvarsfrågor och Nato-anslutning, där Rysslands krig mot Ukraina fått motivera avsteg från vedertagna demokratiska tillvägagångssätt. Det är av största vikt att säkerhetsfrågor, just för att de handlar om medborgarnas grundläggande livsvillkor, hanteras så demokratiskt som möjligt.

I fråga om Sveriges säkerhetspolitiska vägval, och möjligheten att landet skulle överge en sedan länge etablerad grund i svensk utrikes- och försvarspolitik, har medborgarna givits få tillfällen till delaktighet och reflektion. Några partier har pressat sig till snabb omprövning de senaste månaderna. Om riksdagen ställer sig bakom en Nato-ansökan ser den ut att lämnas in redan i juni.

Att det erbjuds öppningar för folket att delta i en politisk dialog om politikens innehåll och prioriteringar är en demokratisk grundprincip. Detta kräver utarbetade och ofta tidskrävande procedurer som partikongresser, och reella möjligheter att diskutera frågor både inom och utom partierna. Den snabba process som nu skisseras skulle innebära att medborgarna förvägras möjlighet att ta ställning till frågan i ett val, liksom att partimedlemmars inflytande över sitt partis politik radikalt begränsas. Den korta tidsramen hindrar medborgarna att sätta sig in i frågan och ta del av en kvalificerad diskussion.

För att säkerhet och försvarsfrågor ska kunna diskuteras offentligt krävs att skilda ståndpunkter, argument och alternativa lösningar förs fram. Demokratisk debatt kan inte bara handla om för eller emot en enskild åtgärd, exempelvis som nu vad gäller Nato-anslutning. Andra alternativ, som tillskapandet av nya internationella fora, stärkande av FN eller olika diplomatiska lösningar behöver också ventileras.


I stället för att inbjudas till samtal uppmanas människor att lita på partiledningar och eliter. Här ser vi föreställningar om att medborgarna är okunniga och att säkerhetspolitik inte lämpar sig för ett brett deltagande och en öppen diskussion. Statens behov av underrättelser och hemlig information får legitimera att medborgarna utestängs. Andra staters desinformationskampanjer lyfts också fram som ett skäl för att hålla folket utanför. Inte bara en folkomröstning om Nato-anslutning, utan även att frågan skulle diskuteras i samband med höstens val, har framställts som ansvarslöst, konfliktskapande och som något som skulle ”förgifta” valrörelsen.

Nu råder en rädslans politik, där människors oro inför världsläget kan tas till intäkt för att runda demokratin

Det är slående att principer, som annars tas för givna, åsidosätts, som att beslut inte bara blir mer demokratiskt legitima utan faktiskt också ofta bättre – i betydelsen mer genomtänkta och bättre belysta – av att olika uppfattningar och idéer respekteras i offentliga samtal.

När det gäller frågor om svensk nationell säkerhet har av tradition politisk enighet eftersträvats och värderats högt, eftersom splittring inom landet ansetts signalera både svaghet och instabilitet, något som en fiende kan tänkas utnyttja eller till och med provoceras av. Det vi ser nu är inte bara en önskan om att skapa samsyn, utan, och mer oroväckande, att politiska och ideologiska samtal där åsikter får brytas mot varandra, konstrueras som hot.


De få röster som för fram andra ståndpunkter, som att ett svenskt Nato-medlemskap liksom en militär upprustning också kan öka säkerhetspolitiska spänningar, inte minst globalt, och att upprustning försämrar möjligheter till internationellt samarbete och diplomati, beskrivs som naiva. De har även framställts som Putins lakejer, nyttiga idioter eller landsförrädare. De nedsättande tillmälena och aggressiviteten i debatten, även från etablerade skribenter och ledarsidor, bidrar till att människor tvekar inför att göra sin röst hörd. Den demokratiska diskussionen inskränks.

Vi vill understryka att det både i forskning och politik finns olika uppfattningar om vad säkerhet innebär och hur den bäst skapas. Det kan handla om skilda förståelser av hur olika typer av hot ska vägas mot varandra, eller med vilka medel människors eller staters säkerhet kan garanteras.

Inför ett så stort och avgörande beslut som Nato-medlemskap, är det av stor vikt att en mångfald perspektiv på säkerhet kan komma till uttryck. Den debatt vi har sett de senaste veckorna saknar emellertid en sådan bredd. Att säkerhet stavas möjlighet till mer våld – i termer av en storskalig nationell upprustning och/eller medlemskap i Nato – är en föreställning som i stort sett fått stå oemotsagd. Den snabba processen försvårar en etisk diskussion och reflektion kring ödesfrågor om vilken typ av våld som är legitimt och försvarbart, och ytterst om kärnvapnens massförstörelsekraft kan rättfärdigas.

Nu råder en rädslans politik, där människors oro inför världsläget kan tas till intäkt för att runda demokratin. Den feministiska teoretikern Iris Marion Young hävdar att ”rädslan äter demokratins själ”. När politiker spär på människors ängslan genom att hävda att det är livsnödvändigt att fatta hastiga beslut i stället för att uppmuntra debatt, låter de samtidigt demokratiska ideal och värden malas ner.


Vi menar att strävan efter säkerhet måste gå hand i hand med skyddet av liv, jämlikhet och demokrati. Demokratin förnekar den starkes rätt och är därför i grunden ett anti-våldsprojekt. Därför är det än viktigare att i tider av kris stå emot lockelsen i säkerhetisering och värna demokratins processer, i betydelsen medborgarnas rätt att få formulera, överväga och reflektera kring olika säkerhetspolitiska val.


Maud Eduards, Stockholms universitet
Camilla Elmhorn, Stockholms universitet
Jenny Hedström, Försvarshögskolan
Maria Jansson, Örebro universitet
Annica Kronsell, Göteborgs universitet
Stina Malmén, Stockholms universitet
Sofia Näsström, Uppsala universitet
Elisabeth Olivius, Umeå universitet
Emma Rosengren, Stockholms universitet
Malin Rönnblom, Karlstads universitet
Tua Sandman, Försvarshögskolan
Sofie Tornhill, Linnéuniversitetet
Maria Wendt, Stockholms universitet
Linda Åhäll, Göteborgs universitet
Cecilia Åse, Stockholms universitet

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.