Våra utmaningar är större än Nato
Europas regeringar måste förbereda människor på en krigsekonomi
På en lummig gata i en förort till Berlin finns ett litet museum. Här i Karlshorst, i ett stort grått hus, kapitulerade den tyska armén officiellt natten mellan den 8 och 9 maj 1945.
Museet är ett samarbete mellan Ryssland och Tyskland och har varit i gång sedan mitten av 90-talet. I vanliga fall är just denna tid på året museets höjdpunkt. Eftersom det i dag, den 8 maj, är segerdagen i Europa. Och i morgon, den 9 maj, är segerdagen i Ryssland.
Men årets firande är inställt. Det tyska museet vill inte fira freden i Europa tillsammans med det land som precis dragit samma fred i smutsen. Kanske borde det ha skett tidigare – efter invasionen av Georgien, eller Krim. Men det var här gränsen gick.
I veckan skrev den tyske filosofen Jürgen Habermas, kanske landets tyngste intellektuella, en essä där han försvarade den tyska, relativt försiktiga, linjen i Ukraina-kriget. Han menade att de som vill se ett starkare stöd för Ukraina är naiva, känslodrivna och blundar för konsekvenserna, särskilt risken för en eskalering av kriget till en kärnvapenkonflikt. Han vänder sig till den unga generationen, de som inte var med. De som känner för mycket. Essän måste förstås i den tyska kontexten, där pacifismen blev en sekulär statsreligion efter kriget. Inlägget har mött mycket kritik och är en del i en omfattande tysk diskussion om efterkrigstidens vägval.
Jag vill inte heller vara del av en pacifism när våldtäkterna och dödandet är blodiga realiteter
Det går att begripa vad Habermas reagerar på, även för en svensk. Det finns stråk i debatten om kriget i Ukraina som andas krigskåt, uppumpad naivitet och skrämmer livet ur mig. En oförmåga att förstå vad ett långt krig för med sig i form av trauma, lidande och liv som trasas sönder och en ovilja att ta in vad kärnvapenhotet innebär.
Samtidigt är Habermas hållning enligt min mening fel. Svåra beslut ska inte fattas ur vrede. Däremot måste de, om de inte ska bli iskalla och tomma, vara förankrade i en moralisk hållning som i sin tur bygger på just känslor. Empati och medkänsla, medmänsklighet och solidaritet.
Habermas uppmaning till försiktighet speglar också en annan tid, med en annan logik. Ryssland är inte Sovjetunionen, utan en helt annan slags motståndare. Det kalla kriget är över.
Jag vill inte dras med i detta hetsande, i vars tonfall jag tycker det går att spåra skam, hat och rädsla. Men jag vill inte heller vara del av en pacifism när våldtäkterna och dödandet är blodiga realiteter. Inte heller hjälper den realistiska analysram som pekar på diplomatiska misstag som begåtts under gångna decennier. Kriget är ju här och skulden är Putins.
Sverige bör också inse att kriget troligen kommer att ta lång tid och att många ukrainska flyktingar kommer att behöva stanna här länge
Den svenska Nato-frågan har stått i centrum i vår inhemska debatt, den blir en projektionsyta för en diskussion om identitet och historia. Däremot saknas i Sverige – liksom i Tyskland – ett samtal som erkänner att de utmaningar vi står inför är mycket större. Europas regeringar måste förbereda sina medborgare på krigsekonomi, skrev Financial Times förra veckan. Sanktioner och energikris kommer leda till höga priser. Ukraina är Europas kornbod, kriget kommer att göra att matpriserna går upp, här och i hela världen. Det kommer märkas i plånboken och hushållsbudgeten.
I klartext handlar det om dyrtider, kanske högre arbetslöshet. Det kommer att pröva solidariteten i både Sverige och resten av Europa. Det enda sättet att skapa uthållighet är att hålla fast vid den moraliska nödvändigheten att hjälpa och samtidigt dela rättvist på bördorna. De rika bör betala mer i skatt och de som tjänar mindre kommer att behöva stöd, skrev Financial Times. Jag önskar att samma tydliga budskap fördes fram i den svenska debatten.
Sverige bör också inse att kriget troligen kommer att ta lång tid och att många ukrainska flyktingar kommer att behöva stanna här länge. Det minsta vi kan göra är att erbjuda ett drägligt liv här. Ekonomiskt stöd, rätt till skola för barnen och utbildning i svenska för de vuxna. De senaste åren har den svenska flyktingpolitiken präglats av undfallenhet för rasism och främlingsfientlighet. Reglerna har stramats åt till en omänsklig nivå. Här finns en möjlighet att bryta det mönstret. Staten kan stötta både de som flytt hit från kriget och de medborgare som vill hjälpa, och därmed stärka solidariteten och tilliten mellan människor. Men även här måste budskapet vara tydligt: detta är vår plikt, ansvaret faller inte på den enskilde utan på oss gemensamt.
I Sverige har vi aldrig firat fredsdagen. De flesta infödda svenskar har sluppit befatta sig med krigets trauman, med smärta och sorg som går i arv i generationer. Sverige är inte i krig nu heller. Men inte heller är vi på åskådarbänk. Vi är en del av det Europa som nu skriver ett nytt kapitel, och av den värld där folkrätten trampas på. Ukrainas kamp för frihet och demokrati är vår angelägenhet, och på många sätt strider de även för oss.
I morgon är det den 9 maj, den dag då Ryssland brukar frossa i sin berättelse om Det stora fosterländska kriget, med militärmarscher och parader. Många tror att Putin kommer att använda dagen till att trappa upp kriget i Ukraina. Vi måste vara beredda på det. Och samtidigt, i bakhuvudet, vara medvetna om att när kriget väl är över så kommer frågan finnas kvar, precis som den gjorde med Tyskland efter 1945: hur ska vi kunna leva tillsammans?
Den 9 maj är ju också Europadagen, symbolen för ett lyckat fredsprojekt. Målet, även om det känns avlägset, måste vara att museet i Karlshorst någon gång ska kunna fira igen, tillsammans med Ryssland.
