Olle Folke är själv en del av problemet med genusdoktrinen
Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn svarar – slutreplik från Olle Folke
Olle Folke påstår att vi klätt upp “många åsikter” som “sanningar” i vår bok Genusdoktrinen. Låt oss titta närmare på det.
Den första oklarheten är att han tillskriver oss utsagan att ”genusvetare drivs av bitterhet”. Men det står klart och tydligt att det är Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi, som säger detta. Citatet är en del av ett längre resonemang där Larhammar försöker förklara varför hans upprepade försök att integrera genusperspektiv på läkarutbildningen vid Uppsala universitet har gått om intet. Genusvetarna som bjudits in klarade inte av att få kritik, menar han.
I boken argumenterar Leif Åhman, prefekt vid institutionen för kemi och kemiteknik på Chalmers, för att nepotism är det stora problemet vid rekryteringar, snarare än könsdiskriminering. Nepotismen försvinner inte automatiskt för att könsfördelningen blir jämnare, menar Åhman och tillägger att han själv har sett ”några exempel där kvinnliga sakkunniga har lyft fram kvinnliga sökanden före männen på oskälig grund”. I sin debattartikel låtsas Folke ha missat i vilket sammanhang citatet återfinns.
Folke skriver vidare att vi påstått att “forskningsmedel styrs mot postmodernistisk genusforskning”. Men denna term används inte i vår bok. Det vi beskriver är den politiska styrningen av forskning – att genusperspektiv, enligt regeringens direktiv, ska in i all forskning, oavsett vad den handlar om. Så här säger Sten Widmalm, professor i statsvetenskap, om det: “I dag har just köns- och genusperspektiven fått ta över inom så många områden att den akademiska friheten allvarligt begränsas i Sverige.”
Studien av Ceci & Williams är ingen nyckelreferens för oss, som Folke hävdar. Det är bara en av många studier som visar att diskriminering av kvinnor inte ensamt kan förklara varför det är färre kvinnor inom STEM-ämnena (naturvetenskap, teknologi, ingenjörsutbildning och matematik). Detta är slutsatsen vi drar, efter att ha gått igenom en mängd studier: “Inget av detta betyder att kvinnor aldrig diskrimineras vid tillsättningar inom universitetsvärlden. Däremot visar det att den vanligaste förklaringsmodellen för varför fler män befinner sig inom STEM-ämnena inte håller som generell regel.”
Olle Folke påstår att vi använder Sandström & Hällstens studie för att bevisa att kvinnor gynnas i universitetsvärlden. Det är inte alls vad vi gör. Vad den studien visade var att det Wold & Wennerås hade hittat tio år tidigare – att kvinnor missgynnades i tilldelningen av forskningsmedel inom medicin – inte längre gällde. Vi visar vidare hur studien av Sandström & Hällsten systematiskt har ignorerats sedan den publicerades, samtidigt som många fortsätter att referera till Wold & Wennerås som en sanning.
Avslutningsvis kan det vara värt att understryka att Olle Folke har en lite egen definition av meritokrati. Utan kvotering blir det mest mediokra män som väljer andra mediokra män, menar han i en intervju om en studie han gjort. Den handlade förvisso om politiska nomineringsprocesser, men har även bäring på bolagsstyrelser och akademin, enligt Folke. Könskvotering skadar inte meritokratin, i hans mening, utan stärker den. Inte undra på att Olle Folke ogillade vår bok om genusdoktrinen, han är ju själv en del av problemet.
Slutreplik från Olle Folke: Min kritik av Genusdoktrinens svagheter kvarstår
I min recension av Genusdoktrinen beskriver jag hur boken ger en gravt felaktig framställning av forskningsläget om jämställdhet i akademin. Jag menar att detta är särskilt olyckligt eftersom boken kritiserar ”genusdoktrinen” för just en sådan förvrängning av forskningsläget.
I svaret menar författarna att jag plockat ut enskilda verk som är oviktiga för deras resonemang. Jag står dock fast vid att verken är viktiga, eftersom boken över lag inte beskriver ett särskilt stort antal empiriska studier som grund för sin slutsats att kvinnor idag inte missgynnas utan snarare gynnas inom akademin. Svaret ger också intrycket av att andra verk, som jag inte nämner, är korrekt återgivna, något som dock inte fallet.
En studie som var viktig nog att nämnas explicit av Arpi och Wyndhamn när de intervjuades i SVD är Madisons och Fahlmans studie av tillsättningar av svenska professurer. I Genusdoktrinen beskrivs studien som en studie av ”alla tillsättningar av professorer —sammanlagt 1345—vid Sveriges sex största universitet”. I själva undersökte studien ett stickprov (231 stycken) av tillsättningarna vid dessa lärosäten, och endast inom könsbalanserade forskningsfält. Motiveringen var bland annat att det kunde finnas ”less favorable environment” för minoriteter i andra fält. Ja, givetvis! Men då kan inte en studie av dessa, medvetet valda miljöer där negativ särbehandling av kvinnor förväntas vara liten, tolkas som evidens för att den är liten överallt.
Att jag själv forskat på jämställdhetsfrågor var anledningen till att jag fick frågan att recensera Genusdoktrinen. Jag har god kännedom om detaljerna i den forskningslitteratur som bokens resonemang bygger på, och är därmed i hyfsad position att bedöma hur forskningsläget har återgivits av författarna. Detta har jag försökt diskutera i sak. Min egen forskningsartikel om könskvotering som beskrivs raljerande i svaret från Arpi och Wyndhamn har publicerats i en av världens främsta nationalekonomiska tidskrifter, vilket borgar för dess kvalité. Försöket att misstänkliggöra mig mot bakgrund av studiens resultat, att könskvotering gynnar meritokratin, tycker jag säger mer om Arpi och Wyndhamn än om mig själv som recensent.
Slutligen kan jag ge Arpi och Wyndhamn rätt i en invändning mot min recension. De citat jag återgav, såsom att ”genusvetare drivs av bitterhet” kommer från intervjuer, vilket jag borde varit tydligare med. Missförståndet kan sannolikt härledas till bokens metodavsnitt där jag fick intrycket av att påståenden i intervjuerna illustrerade bredare slutsatser. Där skriver författarna uttryckligen att ”Påståenden som inte har kunnat styrkas har vi utelämnat”.
