Hej då nyhetsläsare från arbetarklassen
Martin Aagård: Det finns skäl att sörja Metro
Det har inte varit helt lätt att tycka om Metro på sistone.
Allt sedan bankbusen Mats Qviberg köpte tidningen och sa att han skulle ”rensa ut stalinister” från redaktionen – för att strax sälja den vidare till Christen Ager-Hanssen för en krona – så har blaskan mest framstått som en lekstuga för rika höger-farbröder som tror att de kan bli Rupert Murdoch.
Desto lättare har det varit att känna sympati för tidningens anställda, som häromdagen fick läsa i Expressen att deras mediefilosof till vd, nämnde Ager-Hanssen, vill sparka alla sina journalister eftersom de inte passar in i hans ”affärsplan”.
Man kan tycka att en sådan misskött och svårt skuldsatt publikation inte förtjänar annat än att dö och snabbt glömmas bort. Och de flesta kommentatorer har väl i ärlighetens namn mest ryckt på axlarna och konstaterat att ännu en gratistidning snart går i graven.
Sådan är kapitalismen, liksom. Den hade inte gått att rädda i alla fall, eftersom alla ändå sitter med sina mobiler i tunnelbanan nuförtiden.
Men med gratistidningarna i tunnelbanan försvinner en visserligen lätt föraktad, men tydlig demokratisk funktion som spelat en viktig roll när medielandskapet digitaliserades.
Det är svårt att få fram siffror, eftersom så få intresserar sig för arbetarklassens medievanor (det är mest bara nätkasinon och lånehajar som bryr sig om hur man når ut till samhällets sämst bemedlade ) så det undersöks betydligt oftare hur arbetarklassen representeras i medierna än hur arbetarklassen faktiskt konsumerar medier.
Men Reuters, som träget kartlägger frågan, har i sin brittiska undersökning för 2019 kommit fram till att 25 procent av befolkningen inte läser några nyheter alls online. De nås av lite fler nyheter via gammel-tv och papperstidningar. Endast 13 procent av offlineläsarna är i nyhetsskugga.
Skillnaderna i nyhetskonsumtion är till och med större än själva inkomstskillnaderna. Arbetarklassen går sällan direkt in på mediehusens egna sajter. Om de nås av digitala nyheter är det via sociala medier. Men låginkomsttagare använder inte heller sociala medier i samma utsträckning som medelklassen.
Facebook är någorlunda jämställt. Twitter och Reddit ägnar de sig sällan åt. Självklart har de inga konton på Linkedin. Hur exakt deras beteende ser ut är lite oklart. Vissa undersökningar pekar på att arbetarklassen tillbringar mer tid online. Frågan är vad de gör. Kanske hänger de på Youtube?
Men klart är att digitaliseringen inneburit en medelklassifiering av medierna. Och det gäller alla tidningar. De som lyckats sämst, i alla fall enligt Reuters, är de klassiska brittiska tabloiderna som i sin tryckta version hade flest läsare bland låginkomsttagare, men som i sin digitala form inte längre har det.
Gratismagasinen dök upp ungefär samtidigt som digitaliseringen tog fart. Och under några år spelade de en viktig roll som nyhetsförmedlare till arbetarklassen.
Som det ser ut kommer inget att ersätta dem.
Alla mediehus som nu strävar efter att bli helt digitala hinner sällan reflektera över vilka läsare som följer med i omvandlingen. Samtidigt trycker högern på för att förvandla public service till ett medelklassreservat som bara ska ägna sig åt nyhetsprogram med slips och finkultur helt befriad från folkliga ambitioner.
Så hej då, kära arbetarklassläsare. Det var kul så länge det varade. Vi kanske ses i någon Facebookuppdatering någonstans.
