Chodorkovskij häpnande optimistisk trots allt
Blev rik, fängslades, dömdes, fick amnesti – nu kommer hans bok
Michail Chodorkovskij är en man med ett episkt öde. Sovjetmänniskan som blev en av världens rikaste oligarker, fängslades och dömdes till tio år i arbetsläger och sedan frigavs i en spektakulär amnesti.
Chodorkovskijs debutbok Mina medfångar har kommit ut på svenska och i går gästade han Internationell författarscen på Kulturhuset. Salen var fullsatt och förväntningarna är höga inför mötet mellan den färgstarke Chodorkovskij och Sveriges förra utrikesminister Carl Bildt.
Förväntningar är som bekant besvikelsens moder och när kvällen är över hör jag två unga rysktalande kvinnor klaga på att Bildt ställde mesiga frågor och inte tog tag i svåra ämnen. Hur blev Chodorkovskij behandlad i fängelset? Vilken är hans relation till Putin?
Jag har under dagen läst Chodorkovskijs bok och funnit att den står sig väl i den rika ryska fängelselitteraturen. Starka, oförglömliga karaktärer - och gripande vittnesmål om ofattbart personligt mod och integritet.
Bildt talar också inledningsvis om ”styrkan hos individen” och tar sedan Nelson Mandela som exempel på en människa som aldrig lät hatet segra.
Chodorkovskij värjer sig för jämförelsen men berättar att hans status som kändisfånge ändå förde det goda med sig att vakterna inte vågade slå fångarna i hans närvaro.
Hans erfarenhet av tio år i olika läger från Karelen i väst till Chita vid kinesiska gränsen är storslagen och märklig. ”Alla jag mötte talade samma språk utan några utmärkande dialektala skillnader, alla hade liknande världssyn, alla tillhörde samma kultur.” Jag väntar på att Bildt ska fånga bollen och fråga varför. Men samtalet djupnar aldrig och efter några nostalgiska inpass om Jeltsin kommer man in på situationen i Ryssland i dag.
Chodorkovskij är så optimistisk att jag häpnar. Han hoppas på att oppositionen, som består av ”smalt skikt av urban medelklass, konkurrenskraftig i den globala ekonomin”, ska vända utvecklingen i ett land som är drabbat av propagandaframkallad krigspsykos. ”Vi är zombifierade men inte helt galna” säger han i slutet av samtalet.
