Israels regering styr bort från demokratin

Demografifrågan hotar att undergräva rättsstaten

Benjamin Netanyahu när han i onsdags lämnade sin inrikesminister Aryeh Deris hem i onsdags. Samma dag hade Israels högsta domstol krävt att Deri lämnade regeringen, på grund av tidigare domar.

Israel har hållit fem val på fyra år och efter en kort frånvaro sitter nu åter Benjamin Netanyahu vid makten. Den här gången har han tagit in det högerextrema partiet Otzma Yehudit med deras partiledare Itamar Ben-Gvir i regeringen. Otzma Yehudit är arvtagare till Kach-partiet, som förbjöds i enlighet med landets antiterrorlagar efter att en av deras aktivister (som Ben-Gvir fortfarande visar stöd för) mördat 29 palestinier i ett terrordåd 1994.

Partiet Noam, med öppet hbtq-hat som kärnfråga, ingår också i regeringen, liksom det religiöst konservativa partiet Shas. I onsdags krävde Israels högsta domstol att Shas-ledaren Aryeh Deri, som utsetts till inrikesminister av Netanyahu, avgår på grund av tidigare domar emot honom.

Förra helgen demonstrerade runt 80 000 personer i Tel Aviv mot den nya regeringens attack mot rättsstaten. Regeringen föreslår en tydlig nedmontering av högsta domstolens makt, särskilt den att blockera nya lagar på grund av konstitutionsstridighet. Netanyahu själv är också under prövning för diverse korruptionsrelaterade brott – han har mycket att vinna på en försvagad högsta rättsinstans.

Oron för ”Somalitown” skrämmer politiker över hela spektret

Över hela världen går det spöke som sedan länge hemsökt Israel: demografifrågan. Till exempel i Turkiet, där politiker har återkommit till frågan sen folkmordet på armenier 1915 till dagens drakoniska förföljelse av landets största minoritet, kurderna. Bland hindunationalister i Indien, i Putins påstådda oro över ryssar och rysktalande på ukrainsk mark, inom amerikansk alt-right, hos moderata twittrare, konservativa ledarskribenter och yxhögerpoddare lever upptagenheten vid demografifrågan – en oro över hur den etniska sammansättningen av landets befolkning ser ut och förändras på sikt. Oron för ”Somalitown” skrämmer politiker över hela spektret.

Demografifrågan – idén att staten bör försöka kontrollera den etniska sammansättningen landet har – är knappast ny, utan har tvärtom varit ständigt återkommande i modern historia. Inte heller kommer den ideologiskt ensam, utan i regel i sällskap med våld, statlig repression, långvariga konflikter och auktoritära tendenser. Ett land besatt av vilken etnicitet invånarna har är på glid bort från demokratin då frågeställningen i sig bygger på att olika medborgare tillmäts olika värde beroende på etnicitet.

 

En svagare högsta domstol i Israel skulle underlätta för den nya regeringen att driva sina demografifrågor. Bland partierna i regeringen finns det intresse för friare tyglar för IDF (landets försvarsmakt), stärkt stöd för illegala bosättare och utvidgad ockupation. Senast högsta domstolen blockerade en sådan lag var 2020, när de stoppade en som skulle lagligförklara illegala bosättningar.

En demokratisk stat kan inte tillhöra bara en etnicitet, oavsett om den etniciteten är israelisk eller palestinsk, oavsett om den är judisk, muslimsk eller kristen

Idén om en stat som tillhör en enskild etnicitet är inskriven i Israels motsvarighet till grundlag sedan 2018. Det är inte en partiskiljande fråga, utan en förutsättning inom både regeringskoalitionen och mesta av oppositionen. Den politiska skiljelinjen går vid graden av ytterlighet. Vem är israel? Vem är jude? Vem ska få rösta? Hur blir man av med de svarta flyktingar som sökt skydd i landet? Hur mycket folkfördrivning ska man ta till för att nå en önskvärd stat? Hur bevarar man statens ”judiska karaktär” när så många som bor i landet – på olika sidor av Osloavtalsgränserna – inte bär önskvärd etnicitet? Kan man, som i Västbanksområdet Masafer Yatta, fördriva palestinier och beduiner i tusental från sina hem för att göra plats för militärövningar?

 

Vill man försvara demokratin räcker det inte med att stötta den liberala sidan av Knesset, eller att markera mot extrema provokatörer som Ben-Gvir. I stället måste man förkasta demografifrågan som sådan. En demokratisk stat kan inte tillhöra bara en etnicitet, oavsett om den etniciteten är israelisk eller palestinsk, oavsett om den är judisk, muslimsk eller kristen. En mångkulturell enstatslösning saknar i dag majoritetsstöd, både på den palestinska sidan (36 procent för) och på den israeliska (19 procent för bland judar, och 56 procent bland araber).

Däremot har en betydligt mörkare enstatslösning enbart för israeler stöd i Netanyahus nya regering. På lång sikt är det där valet står: mellan en demokratisk, rättssäker stat och en etnostat. Netanyahu har i och med sin regeringsbildning lagt sin röst.

Jag hoppas i stället på den rörelse som kämpar för ett mångkulturellt, jämlikt och demokratiskt land som omfamnar den otroliga kulturella och etniska bredd området har, och som försöker läka de sår som decennier av ockupation skapat. Det låter banalt men måste sägas: som demokrater måste vi stå fast vid drömmen om en stat där människovärde aldrig mäts efter etnicitet.

 

Fotnot: Efter att texten skrevs har Aryeh Deri lämnat regeringen. Det har också genomförts ytterligare demonstrationer mot regeringen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.