De unga tjejerna som älskar konservatismen

Av Marcus Bornlid Lesseur

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Färre unga intresserar sig för samhällsfrågor – och någon Generation Greta-effekt syns varken i riksdagsvalet eller i klimatpolitiken.

I skolvalen är högerns dominans total.

I tre artiklar försöker Marcus Bornlid Lesseur ta reda på vad som händer – och varför de unga i Sverige gör en radikal högersväng.

– Kanske är det så att personer som jag, som identifierar mig med konservatismen, gynnas av ungdomarnas pessimistiska syn på framtiden.

Viktoria Lautmann, 19 och följaktligen ungdom, tänker efter ett ögonblick, korrigerar sedan sitt yttrande.
– Eller jag gynnas ju inte av det. Jag vill inte att framtiden ska vara mörk. Nej, det gör jag inte.

Det är ett slags grundhållning du har i fråga om det politiska – du vill att framtiden ska vara ljus?
– Jag vill att saker ska bli bättre.

Du vill inte att vi ska sänkas ner i avgrunden.
– Nej, absolut inte.

Victorias förhoppningar står dessvärre i strid med hennes känsla inför varthän samhället tycks vara på väg.

Hon sitter mittemot mig i Heimdals källarlokal på Svartmangatan i Uppsala – på samma gata trängs även ett knippe av stadens studentnationer om vilka det talades med avund under mina år som student i Lund. De av mina bekanta som besökte dessa hade helt enkelt funnit dem lyxigare. Det mest konkreta exempel som gavs i fråga om detta var att det i taken hängde kristallkronor. En milsvid interiörskillnad från min tillvaro på Kalmar nation. Jag häpnade vid tanken.

Heimdal är Sveriges äldsta borgerliga studentförening (konkurrensen är måhända inte så tuff) och på det enligt Viktoria Lautmann sällan nyttjade pianot till vänster om mig tronar en byst av kung Gustav V och en liten svensk flagga. Vid sidan om instrumentet ståtar en väggbonad med budskapet: ”Från forntidsdar är du oss här. Bliv vad du var, bliv vad du är. Och ärat skall ditt namn bestå, så länge svenska hjärtan slå.”

Det är en inspirerande tanke, att min svenska hjärtmuskulaturs verksamhet faktiskt står i tjänst till fosterlandets ära och välmåga.

Viktoria går fortfarande på gymnasiet och gjorde sitt första Heimdalbesök för två år sedan i samband med en av de torsdagssammankomster som utgör hjärtat i föreningens verksamhet. Under dessa äts ärtsoppa och pannkakor, sedan hålls det en föreläsning. Enligt Viktoria kan dessa beröra lite vad som helst – ”ena gången är det någon som talar om Tolkien, nästa gång kan det vara Aron Flam som kommer på besök”. Det var den senare som höll föredrag under Viktorias första besök. Hon beskriver det som en wow-upplevelse. Däremot har hon fortfarande inte lärt sig att älska ärtsoppa och pannkakor.

Trots att Viktoria inte studerar lyckades hon i kraft av sitt engagemang snabbt avancera inom föreningen och sitter i dag med i dess styrelse. Därtill är hon redaktör för Heimdals tidskrift, ordförande för KDU Uppsala och har just valts in i kommunfullmäktige. Jag förvånas inte direkt av hennes framgångar under vårt samtal; hon är vältalig och insatt på ett sätt som jag bara hade kunnat drömma om att vara som nittonåring. Det slår mig att det är något lite skrämmande med begåvade ungdomar. De gör mig varse min egen slapphet.  

Drygt 61,5 procent av ungdomarna som deltog i Skolvalet röstade på något av Tidöpartierna, bland förstagångsväljarna gjorde 58 procent detsamma. Men att stödet för i synnerhet Sverigedemokraterna och Moderaterna ökat i Generation Z-leden tar inte Viktoria Lautmann som intäkt för att det drar fram en konservativ våg genom Sverige. Det må vara hänt att dagens unga ser mörkt på framtiden – hon säger att hon gör det också – och att den kulturpessimism som synbarligen brett ut sig kan ha gynnat Tidöpartierna. Men hon är inte så säker på att de här partierna kommer att bibehålla sitt momentum.

– Ungdomarna ser problem i samhället, som att bensinen är för dyr, att skatten är för hög eller att det råder otrygghet. Och då testar man att rösta på högerpartierna eftersom de har profilerat sig på just de här frågorna och har en lösning på problemen. Men jag tror inte att det är så att de är ideologiska. Jag tror inte att så många unga skulle kalla sig konservativa, att de identifierar sig som konservativa.

Så du känner inte att vi står inför ett så kallat paradigmskifte?
– Alltså jag var superglad för att det gick så bra för KD och Tidöpartierna i Skolvalet och bland förstagångsväljarna. Men jag tror inte att det är läge att ropa hej. Det är ju så att ungdomar alltid har rört sig fram och tillbaka mellan vänster- och högersidan. Jag läste bland annat i Ungdomsbarometerns rapport att privatekonomi just nu är ett jättevanligt intresse, men så har det inte alltid varit och så kommer det inte alltid vara. Den trenden, som ju är en högertrend, kommer kanske att hålla i sig i tre fyra år till. Och särskilt med sociala medier skiftar det så himla snabbt och plötsligt har vi en ny trend. Så jag är lite pessimistisk.

Den faktor som ledde Viktoria Lautmann in i det politiska var i sin tur hennes känsla av att samhället blivit alltmer otryggt. Och hon tror att den känslan har fått djupare fäste i personer i hennes generation än hos personer som mig, som är drygt tolv år äldre.

– Jag har upplevt att det är ganska stor skillnad mellan hur min generation och tidigare generationer ser på det här. Det är ju inte bara i min familj, utan i alla mina kompisars familjer, som man har fått höra att man aldrig ska gå ut ensam sent på kvällen och att man måste hålla koll på omgivningen så att det inte dyker upp några sketchy personer. Jag är ju uppvuxen med det. På samma gång var det ganska mycket terrorattentat under min uppväxt och då undrade man ju varför det här hände. Så jag tror att det här har satt sin prägel på varför unga har valt att rösta på högerpartierna, för att de har ju lite ägt trygghetsdebatten.

Har du upplevt att det funnits en utbredd känsla av oro bland dina vänner?
– Kanske inte av oro. Men av försiktighet. Aktsamhet. Framför allt bland tjejer tror jag.

Några dagar innan jag träffar Victoria stämmer jag träff med Nelly Åkesson, 22, i Stockholm. Hon är uppvuxen utanför och alltjämt bosatt i Lund, hon ber mig välja mötesplats, jag föreslår Sturehof. När vi ses frågar hon om jag valt stället för att det passar ihop med bilden av henne som ett slags näringslivsliberal. Hon säger att hon i sådana fall är helt okej med den schablonbilden.

Nelly Åkesson tillhör gruppen av Gen Z:are med ett betydande intresse för privatekonomi. Att hon som fjortonåring blev aktiv medlem i Muf handlade om att hon ville att skatten skulle sänkas.

– Jag tyckte att om man tjänade pengar så skulle ingen få ta de pengarna ifrån en.

Inte heller Nelly Åkesson är lagd åt det flegmatiska hållet. De senaste åren har hon hunnit med att sitta som ordförande för Moderat skolungdom och som ledamot i Muf Skånes distriktsstyrelse, och fram till alldeles nyligen var hon ordförande för Ateneum, som ingår i Fria moderata studentförbundet (FMSF). Precis som Heimdal är Ateneum en diskussionsklubb där man varje torsdag äter ärtsoppa och pannkakor. Vi kommer tyvärr inte in på frågan om Nelly Åkesson är ett fan av denna rätt.

Till skillnad från Uppsalagruppen vetter dock Ateneum åt det liberalare hållet, och Nelly – som i dagarna utsetts till vice ordförande för FMSF – är en tydlig representant för denna politiska inriktning. Inte minst i den meningen att hon som den liberal hon är ser väldigt ljust på framtiden, i skarp kontrast till den konservativa Viktoria som ställer sig väldigt tveksam till om klimatkrisen eller trygghetsfrågan kommer att lösas på överskådlig tid.

– Jag tror att samhället är på väg åt rätt håll. Jag är optimistisk. Sverige fungerar i allmänhet väldigt bra, vi har tillväxt världen över, vi har en växande medelklass, folk får det bättre. Fler utbildar sig, fler tjänar sina pengar och det får ju ringar på vattnet.

Nelly – som i dag har reviderat sin syn på stat och skatter i den meningen att hon numera ser dessa fenomen som nödvändiga ont som inte helt och hållet bör avskaffas – tror att de unga väljarnas högersympatier handlar om att de är mer individualistiskt sinnade än tidigare generationer.
– Jag tänker att det handlar om att vi har en växande medelklass, vi får det bättre och bättre, och då kanske det också finns en känsla bland de här unga som vuxit upp och haft det ganska bra att de vill ha en starkare känsla av att staten inte ska lägga sig i mitt liv. När grundbehoven är på plats kan man börja drömma större. Och när det är fler som känner att det är lägre trösklar till att utbilda sig så blir det lättare att lyckas.

Hur kommer det sig tror du att högertrenden är tydligare i mindre städer och på landsbygden än i exempelvis universitetsstäder som Lund och Uppsala?
– Bränslepriser kan vara en del av det hela. Men jag tänker också att studenter kanske vill föra mer av ett intellektuellt resonemang och problematisera saker och se dem i ett större perspektiv. De vill erkänna sina privilegier och fokusera på personer som har det sämre än dem själva. Medan för folk på landet ligger fokuset snarare på en själv.

Är det för att studenterna känner att de har större möjlighet att faktiskt förändra samhället?
– Jag tror att det är dels det. Men också att man har större möjligheter att … Man kan offra lite. Det är okej att man höjer skatten för att man ska vara en god människa.

Men så känner inte du?
– Nej.

Även om Nelly Åkesson har större hopp än Viktoria Lautmann om att de ungas högersympatier ska cementeras så tror hon att detta är avhängigt två saker. Å ena sidan måste de borgerliga partierna markera hårdare mot Sverigedemokraterna och ”sluta låna partiets retorik”; hon tror att denna kommunikation annars kan komma att skräcka bort ungdomarna. Å andra sidan hänger det på Tidöpartiernas inställning till miljöfrågan.
– Om högerpartierna också lyckas kommunicera ut att de har lösningar på klimatproblemet, vilket jag tycker mig se att de börjar göra, då tror jag att den här frihetskänslan bland ungdomarna kommer att finnas kvar.

Tillbaka till källaren i Uppsala. Viktoria må betrakta sig såsom varande lagt åt det pessimistiska hållet men hon tror likafullt att det är nödvändigt att politiken hädanefter får en ljusare prägel för att unga ska mäkta med att engagera sig i denna – och för att Tidöpartierna ska ha en chans att hålla fast vid de ungas röster. Hon säger att högern länge har haft en dyster samhällssyn. Denna måste livas upp en smula.
– Man måste säga att framtiden inte kommer att bli så mörk utan det finns en väg framåt, vi kan se ett ljus i tunneln. På det sättet – och genom att samtidigt genomföra de förslag som man faktiskt drivit på – på det sättet måste man jobba för att komma framåt. Och inte bara skylla på Socialdemokraterna och säga att det är deras fel att integrationen i Sverige gått så dåligt. Ja, kanske, men ni är också skyldiga till det. Så skippa lite det och blicka framåt.

Sakförslagen måste inramas av något slags ”Yes, we can!”-känsla?
– Ja, lite så.

Tongångarna i svensk debatt är ju ganska pessimistiska och så har det varit ganska länge. Jag antar att det måste påverka ungdomar också? Om de vuxna verkar tycka att allt går åt helvete, varför skulle då de tro något annat?
– Samtidigt ser det mörkt ut. Klimatförändringarna, vi måste göra något åt det nu nu nu. Men det känns som att inget händer. Utan det är bara är en massa snack.

När jag några dagar senare sitter och lider mig igenom transkriberingen av intervjuerna med Nelly Åkesson och Viktoria Lautmann så kommer jag att tänka på att den senares frustration på sätt och vis speglar det missnöje som naturbrukskillarna på Södra viken gav uttryck för vid mitt besök i Sunne. Även om Viktoria Lautmann har glidit in i sociala sammanhang som försett henne med verktygen att skapa sig en enhetlig politisk analys (man ska inte underskatta socialiseringens kraft här) och möjligheter att på ett konkret sätt faktiskt bidra till utformandet av samhället, ja trots det tycks ändå känslan av att politiken på vissa avgörande vis är impotent klänga sig fast vid henne. Pessimism är passiviserande.

Och om nu drygt hälften av alla Gen Z:are upplever att samhället är på väg i rätt riktning, då tror jag att det är helt nödvändigt att någon tar på sig att presentera dem positiva visioner för framtiden. Det vill säga om man nu alls ser det som önskvärt att den yngre generationen över huvud taget ska bry sig om att utveckla ett engagemang för samhället.