”Folket” är en illusion

Populism handlar om att utse en fiende

Theborn.

Behövs det en ny vänsterpopulism? Det hävdade i alla fall Göran Therborn på den här sidan i veckan (4 april). Till en viss punkt är det lätt att instämma i hans resonemang: ja, den skenande ojämlikheten är grunden till de flesta av dagens samhällsproblem. Och ja, vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet verkar ha tappat sin kompass för länge sedan. Och ändå blir jag smått häpen över hans slutsatser. En sociologiprofessor som argumenterar för populism? 

Vad är populism? ”Populism betyder ungefär folklighet” svarar Therborn. Den sortens ungefärlighet duger inte. För så här är det: populism är inte folkets ideologi, populism är ideologin om folket. ­Populism kännetecknas med andra ord inte av folket som subjekt (som i folkrörelsernas fall), utan av ”folket” som fetisch. Hårklyverier? Det må så vara, men det finns en viktig poäng i den preciseringen. Therborn erkänner själv att populismen inte har något innehåll – den kan kantra åt höger lika gärna som åt vänster. 

Skälet till det är just att ”folket” är ett begrepp utan substans. Det är därför all populism har ett primärt behov av att upprätta en fiende, en gräns mot någon som inte ingår i ”folket”. Vem som får spela den rollen är ganska godtyckligt – ena gången är det ”kultureliten”, nästa gång är det ”invandrarna” eller ”judarna”. Valet av fiende beror mest på ledarens intressen, den reaktiva logiken är densamma. 


Att Therborns populism är vänstervriden gör i det avseendet ingen skillnad. När han ställer folket mot etablissemanget förbiser han att de kategorierna går hand i hand, att föreställningen om folket (populismen) förutsätter den lika tomma föreställningen om eliten (elitismen). Och vice versa ska sägas: föreställningen om att man är en ”elit” bygger på att det finns en pöbel, ett folk (i dålig bemärkelse) som man höjer sig över.

Att människor i dag dras med i det synsättet och röstar på Donald Trump eller europeiska högerpopulister beror ju på att det är så samhället börjar se ut (här ligger sanningen i Therborns distinktion): i takt med att överklassen skaffar sig skattesubventionerat tjänstefolk, och underklassen konsumerar den skitkultur alla serveras, tycks kategorierna, ”eliten” och ”folket”, få ett innehåll. 

Men samma distinktion är falsk i det avseendet att den legitimerar och cementerar de skillnader som måste motarbetas. 

Till skillnad från Therborn tror jag alltså inte att det finns något att vinna på att man ställer folket mot etablissemanget, precis som ingen vinner på att begreppet ”elit” behandlas som något som faktiskt finns. I förlängningen av en sådan ytlig analys finns ingen förändring, bara mer ojämlikhet, godtycke och våld.


I det avseendet är det en väsensskillnad mellan begreppet klass och begreppet folk: medan klasserna – både över- och underklassen – är konkreta effekter av en ekonomisk ojämlikhet, är folket en fantasm, oavsett om det är en Göran Hägglund eller en Göran Therborn som gör anspråk på att tala i dess namn.

De disciplinerade folkrörelsernas tid är förbi, menar Therborn. Kanske det – att de är i omvandling verkar i alla fall tydligt. Men populism innebär inte mer folklighet, bara mer disciplinering.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln