Ljudboken dödar inte litteraturen

Debatten dryper av historielöst förakt

Nog har vi hört den förut: ljudboken dödar litteraturen.

Sven Anders Johansson, Ola Nilsson, Jakob Nilsson och Erik Wikberg – män till siste man – har diskuterat, dissekerat och i flera fall avfärdat en markant kvinnlig företeelse. Sju av tio ljudbokslyssnare är kvinnor (och kvinnor läser generellt mer än män, något som inte direkt återspeglas i den här debatten).

Men låt oss sätta debatten i en historisk kontext. När män pratar sinsemellan läser kvinnor av någon anledning alltid fel. Från 1600-talets Japan, där läslustan hos adelskvinnor ansågs göra dem alltför liderliga, via Madame Bovarys skräpromansdiet som drev henne i fördärvet och slutligen döden, hela vägen till de afghanska flickor som riskerar att sprängas i luften för att de vill lära sig läsa.

Försynt vill jag också påpeka att många av litteraturhistoriens mest intressanta verk var avsedda att framföras och traderas vidare muntligt. Att låtsas som att Odyssén, Gilgamesh-eposet och Eddan blev litteratur först när de nedtecknades och lästes är förstås nonsens.

Lika dumt är det att låtsas att Shakespeares pjäser är som störst på papper. Och alla måste ju vid det här laget vara ense om att Amanda Gormans spoken word-poesi gör sig bäst just talad i ord. Till och med Nobelpriset i litteratur gick som bekant till den muntliga traditionen när akademien valde Bob Dylan. Jag tyckte visserligen att det var fel – Joni Mitchell sjunger långt högre litteratur.

Skriftspråket är historiskt sett nytt, tryckpressen likaså. Allmän läskunnighet är ännu yngre. Ändå har människor lyckats skapa rik litteratur sedan tidernas begynnelse.

Själv läser jag alltid mina texter och romaner högt under arbetet: först då hörs rytmen, sången, melodin. Först då lägger sig raderna rätt, och texten blir till ord av kött och blod.

När jag stöter på en särdeles dum eller enastående fin kulturtext högläser jag den för min make, eller han för mig: njutningen blir som störst då. Och några av mina bästa barndomsminnen är min fars högst egensinniga godnatt-tolkningar av Järnhans och Prins Hatt under jorden (även dessa är utsökta exempel på en litterär strömning som frodades långt innan den nedtecknades).

Föraktet för ljudboken fullkomligt dryper i debatten. Man kan inte tillgodogöra sig litteraturen, heter det, om man lyssnar i lurar för att somna, eller – ve och fasa! – diskar samtidigt. Som om man inte kan läsa en pappersbok distraherat, eller slarvigt, eller för den delen i sängen när man ska sova – där och då läses väl även de flesta pappersböcker. Och hur är det med synskadade? Är de verkligen oförmögna att ta till sig eller skapa litteratur?

Visst finns det problem med streamingtjänsterna. De kommodifierar litteraturen (läs: författare som jag får mindre betalt per exemplar) – men detsamma måste då sägas om pocketen, som väl få larmar om i dag. Detta måste ändå vägas mot att läsarens tröskel till att våga sig på något nytt har sänkts drastiskt. Jag har provlyssnat månget album på Spotify som jag aldrig skulle chansköpt fysiskt, och sedan klickat hem som vinyl. Gissningsvis vill många Storytelkunder göra detsamma med kvalitetslitteratur.

Fördelarna med ljudböcker är dessutom många, och gravt underskattade. Långa bilfärder kan fyllas med litteratur där skvalradion tidigare var enda alternativet. Nog finns långt fler än jag som begriper saker bättre om de får hålla händerna sysselsatta med att hacka lök eller sticka eller bara bita på nagelbanden. Med ens har dyslektiker fått en kortare väg in i litteraturdebatten – och den som ändå tvivlar på vad ljudboken kan tillföra lyssnar förslagsvis på Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit. Det är ett allkonstverk.

Men kanske viktigast av allt: många kvinnor saknar än i dag det egna rum som herrar skrivbordskombattanter säkerligen tar för givet. I ljudboken får många av dem åtminstone tillgång till det egna ljudrummet. Vill man få dessa kvinnor att sluka smalare verk kan man förslagsvis börja med att sluta få sådan litteratur att framstå som så ogenomtränglig att den inte går att begripa i hörlurar.

En långt viktigare debatt vore den om mäns katastrofala skolk från all form av läsande – och här på kultursidorna råder det ju tack och lov ingen brist på belästa män som gillar att diskutera.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.