Publicerad:
Uppdaterad:

Männen är våldsamma – men det struntar ni i

Kritikerna missar kvinnomisshandeln i två av höstens mest omtalade romaner

Av: Kajsa Ekis Ekman

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Christina Herrströms och Patrik Lundbergs romaner har våldet mot kvinnor gemensamt – och hur samhället blundar, banaliserar eller byter ämne.
Foto: stefan tell
Christina Herrströms och Patrik Lundbergs romaner har våldet mot kvinnor gemensamt – och hur samhället blundar, banaliserar eller byter ämne.

Höstens mest omtalade svenska romaner, Patrik Lundbergs Fjärilsvägen och Christina Herrströms Ödeläggaren har mycket gemensamt. Båda är skrivna av välkända profiler och blottar en privat tragedi. Båda använder verkliga namn och platser, och båda har beskrivits som gripande dokumentära skildringar – den ena av klassamhället, den andra av ett mänskligt öde. 

Båda handlar dessutom om mäns våld mot kvinnor. 

Men det framkommer inte i en enda recension.


Patrik Lundberg har jämförts med Édouard Louis, och hans roman har skrivits in i ett narrativ om nyliberalismens förlorare. Recensenter har läst boken som om den vore en kopia på hans tidigare artiklar och sommarprat: hur han växt upp med en ensamstående mamma som tidvis haft det knapert trots bra anställning på Försäkringskassan, och hur hon får det sämre allt eftersom välfärden monteras ned. 

Hennes död framstår ur det perspektivet nästan som en följd av de borgerligas seger. Jenny Högström på Aftonbladet Kultur menar exempelvis att Fjärilsvägen handlar om ”psykisk ohälsa, alkoholism, och hur [modern] efter skilsmässan blev ensam med två barn, deltidsarbete och bolån.” 


Enligt Therese Eriksson på SvD handlar boken om ”utförsäkringar och jobbskatteavdrag, om växande klassklyftor och valmöjligheter” och visar att en kvinna behöver en man för att kunna klara att betala räkningarna. 

På DN Kultur skriver Ingrid Elam i lakonisk ton att modern ”lånade upp över taknocken för att kunna ge barnen kläder och julklappar, drack för mycket, drack ännu mer, fick diabetes, blev folkskygg, ramlade, slog huvudet och dog.”

Men romanens andra del beskriver också något mer, som recensenterna inte nämner med ett ord.

Det är hur våldet mot modern kom att leda fram till hennes för tidiga död.


Modern har det nämligen ganska bra fram till dess att en lärare vid namn Sonny kommer in i hennes liv. Lundberg beskriver hur han ”inte fick ihop” det att hon plötsligt gifter sig och tar Sonnys efternamn, och hur Sonny får henne att avliva sin katt, trots att hon älskat sitt efternamn mycket och sin katt ännu mer. 

Snart börjar Sonny kräva att barnen ska sova i källaren när de besöker mamman. Han hindrar henne från att träffa sina vänner och snart även sina barn. Han polisanmäler Lundberg för det han skriver i tidningen och hotar hans chefer. 

Han kräver att modern har högtalaren på när barnen ringer så han kan höra vad hon säger. Han tvingar modern att ha samlag och om hon vägrar ger han sig på henne på natten. 


”Varje dag tjatade han om hur värdelös du var, att du aldrig skulle klara dig utan honom, att du skulle vara tacksam för att han försörjde dig.” Han förbjuder hemtjänsten att komma in och säger upp kommunens mat. När Lundberg och hans syster hälsar på har mamman blåmärken på armarna och hon har börjat drabbas av panikångest. 

De båda syskonen bestämmer sig för att göra orosanmälningar, men Sonny stoppar socialarbetarna i dörren. Modern vågar inte lämna, då hon vill skydda sin hund. När ambulansen kommer och finner modern blodig är det Sonny som berättar att hon ”ramlat och slagit sig”. 

… anser de att våldet ”hänger ihop” med ett liv som låginkomsttagare?

Det är också Sonnys version av moderns död som recensenterna återberättar, utan att finna något underligt i den. Hur kan de inte märka den ilska och misstro som vibrerar i sonens ton när han återger Sonnys påståenden? Hur kan Högström, Eriksson, Elam, Kindstrand och andra helt missa detta massiva våld – ett av romanens två grundläggande huvudteman? 

Ser de inte? Eller anser de att våldet ”hänger ihop” med ett liv som låginkomsttagare?


Något liknande kan man inte påstå om Christina Herrströms roman Ödeläggaren. Den skildrar en framgångsrik höginkomsttagare på Södermalm som vunnit många priser och hänger i New York med Herbie Hancock som andra går på Ica Maxi, tills hon faller offer för en hänsynslös man. 

Inte heller här nämns våldet vid namn i recensionerna. Mannen kallas genomgående för pajas eller sol-och-vårare. Och nu är inte förklaringen att kvinnan är fattig – i stället sägs det att hon är dum. 

Clara Block Hane skriver i SvD: ”helt ärligt: hur kan en vuxen människa låta sig luras sig så?” och anklagar Herrström för att ha svikit inte bara sina barn utan även ”oss som haft henne som förebild” (!) 

Även Jonas Thente, som recenserar Ödeläggaren i DN, ägnar en stor del av texten åt att skuldbelägga offret som kallas ”idiot”: ”Mitt eget förakt får fyr när jag läser om hur Christina utan ett uns av självironi springer till spådamer och astrologer för att få seriösa råd, och jag tänker att okej: där var ju saken klar.” I slutet har han ett hemsnickrat råd till läsaren: ”Lita aldrig på den som känns enkel att älska.” Enkel? Älska? 


I själva verket är Herrströms roman så unik som berättelse om misshandel, därför att det inte är en kärlekshistoria. Hon älskar inte mannen, och han är långt ifrån enkel. 

Han isolerar henne från vänner och försöker förföra hennes dotter. 

Det hon beskriver är hur hon inte kan bli av med honom. Med en falsk historia om en ond omvärld och hemska exfruar tränger sig ödeläggaren på. Han ömsom lovar en ljus framtid, ömsom trycker ner Herrström när hon vågar ifrågasätta honom. 

Han tar över alltmer av hennes lägenhet, målar om utan att fråga, skriker så hon inte kan arbeta samt kräver total tystnad när han sover. Han invaderar henne fysiskt: stoppar ner fingrar i hennes mun, välter henne på golvet, slår henne så hon får märken. Han isolerar henne från vänner och försöker förföra hennes dotter. 

Han tar död på hennes älskade växter, kräver henne på miljonbelopp som han slösar bort och skuldbelägger henne genom avancerade historier. Han anställer också en astrolog som ytterligare ska manipulera Herrström. När hennes familj till slut får ut honom, hittar hon material från kurser han gått: ”Hur du gör andra människor till redskap för din vilja.”


Tydligare än Lundberg och Herrström kan man inte beskriva våldets mekanismer. Det står också klart i båda romanerna att samhället – kyrkan, skolan och kommunen – misslyckas med att ingripa. De blundar för våldet, vänder i dörren, banaliserar eller byter ämne. Det kusliga är att mottagandet av romanerna upprepar precis samma mönster. 

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN