Putinuttig intervju
Oliver Stones samtal med Putin handlar egentligen om en enda sak
Att SVT ikväll börjar visa Oliver Stones evighetslånga intervjuer med Vladimir Putin kommer naturligtvis att väcka en storm av kritik. Låt mig gissa: Expressens kultursida, DN och åtminstone en jättearg ledarsida i Hälsingland kommer att använda orden ”nyttig idiot”.
Perfekt.
Det är nämligen exakt vad Oliver Stone vill uppnå.
Hela hans långa karriär som filmregissör har ju använts till ett enda syfte: att irritera USA och dess allierade så mycket som möjligt.
I film efter film har han försökt krossa den amerikanska imperialismen med hjälp av svulstiga soundtracks och Charlie Sheen. Han har dissekerat militärmakten i Plutonen, Född den 4 juli och Salvador, medieimperiernas makt i Natural born killers och den ekonomiska makten i Wall street… på senare år har han börjat gå lite mer rakt på sak genom att göra ingående porträtt på nationens uttalade fiender: Castro, Chávez och Edward Snowden.
Och det är så klart därför han nu slår sig ner för att lite putinuttigt (förlåt) småsnacka med Rysslands president.
Den som inte tycker fyra timmars samtal med världens mäktigaste person är intressant är troligen inte särskilt intresserad av vare sig makt, personer eller världen. Och om man bara kan stå ut med Stones totala oförmåga att ställa följdfrågor får man dessutom uppleva det märkliga att Putin – som gjort sig känd för att nästan vara buffligare än Göran Persson – plötsligt lättar upp lite.
Deras samtal blir öppenhjärtigt. I alla fall så pass ledigt att Putin känner sig bekväm nog att häva ur sig några homofoba skämt.
Fast egentligen är det inte så konstigt.
Stone slutar nämligen aldrig fråga om en enda sak:
USA.
Och USA:s roll i världen.
Frågor som den påläste analytikern och strategen Putin inte har några som helst problem att besvara. Dessutom slipper han ju diskutera hur hans egen befolkning stått ut med snart två decennier av Putinism.
Under fyra timmars samtal är det ryska folkets behov av arbete, demokrati, och mänskliga rättigheter knappt en krumelur i marginalen.
Visst får de två farbröderna in poänger om amerikansk dubbelmoral – till exempel hur USA stöder islamistiska grupper i Tjetjenien samtidigt som de bekämpar samma grupper i Afghanistan. Men allt blir i slutändan bara ytterligare en terapisession för den kalla kriget-traumatiserade Oliver Stone. Hur djupt han än borrar i de rysk-amerikanska relationerna får man inte ens någon förklaring till hur de kunnat bli så katastrofalt dåliga under sensommaren 2017 då Ryssland plötsligt slängde ut samtliga amerikanska diplomater ur landet.
Visst är det underhållande på samma sätt som ett bra avsnitt av Agenda är underhållande, men jag ser ingen som helst anledning att vi därmed bör förlåta Stone för att han gjort ett skamligt insmickrande porträtt av en av världshistoriens största charlataner. En skönmålning av en misogyn jättebebis helt utan självinsikt.
Jag pratar så klart om The Doors (1991).
.
Putin enligt Oliver Stone börjar visas ikväll 21:15 på SVT2
