Ond grekisk saga
Nynazisterna är på marsch – med våld som ideologi
Bilderna spreds snabbt över världen. Och det var kanske inte så konstigt, med tanke på vad som utspelades i dag för ett år sedan framför tv-kamerorna. Talesmannen för det nynazistiska grekiska partiet Gyllene Gryning, Ilias Kasidiaris, reser sig plötsligt upp, kastar ett glas vatten i ansiktet på parlamentsledamoten Rena Dourou, varpå han slår tre slag, rakt i ansiktet på den kommunistiska parlamentsledamoten Liana Kanelli. Hennes huvud studsar fram och tillbaka, och den tidigare kommandosoldaten slutar inte misshandeln förrän personal i tv-studion lyckas övermanna honom.
Bara några dagar senare fick Gyllene Gryning, eller Chrysi Avgi som partiet heter på grekiska, sju procent av rösterna och tog för första gången plats i det grekiska parlamentet.
När jag träffar Rena Dourou ett år senare, på kaféet Electra i centrala Aten, skakar hon fortfarande misstroget på huvudet:
– Det stora problemet var inte själva misshandeln, det allvarliga var att så många greker ansåg att det var bra och rätt gjort av honom.
Statsvetaren Rena Dourou är en av vänsteralliansen Syrizas mer profilerade politiker. Partiet är, med ett program baserat på social jämlikhet och motstånd mot EU:s sparpaket, i dag Greklands näst största. Som ansvarig för Europafrågor är Dourou en välkänd röst i debatten. Men om misshandeln ville hon länge inte prata då hon inte ville ”ta på sig en offerroll”.
– Många tyckte att jag var snobbig och högfärdig när jag sa nej till intervjuer med BBC och CNN, men jag ville prata politik, inte om den här incidenten.
Det är först nu som Dourou känner sig redo att ta upp frågan, men hon är noga med att påpeka att Kasidiaris överfall inte kan ses som en enskild händelse – Gyllene grynings ideologi baseras på våld. Att skrämma motståndare och visa styrka inför sina anhängare är en integrerad del av partiets budskap. Det mesta av våldet riktas mot invandrare. Mellan oktober 2011 och december 2012 utfördes mer än 200 rasistiska attacker i Grekland, många av dem av anhängare till just Gyllene gryning.
Men också kvinnor är en återkommande måltavla.
– De har inte bara en rasistisk agenda. De är också mer patriarkala än patriotiska, säger Dourou.
Mörkret har börjat sänka sig över Aten när de första anhängarna av Gyllene gryning börjar samlas utanför tv-kanalen MEGA:s huvudkontor, strax öster om centrum. Dagens demonstration är en protest mot att MEGA (Greklands motsvarighet till TV4) sänder en såpopera, producerad av ”ärkefienden” Turkiet. Men demonstrationen riktar sig också, enligt partiets hemsida, mot ”mainstreammedia”, och dess ”spridande av kulturmarxism” och påståenden om ”den vite mannens skuld”.
Stämningen är rå, närmast upphetsad. Ett av partiets kontor ligger bara några hundra meter bort och frivilliga delar ut grekiska flaggor till demonstranterna. De flesta är män, många med renrakade huvuden och svällande muskler.
Några tusen nynazister har samlats under ett mindre hav av vajande blåvita, grekiska flaggor och Gyllene grynings rödsvarta fana med dess swastikaliknande symbol. Rösterna är aggressiva, talkörerna haglar: ”BLOD OCH ÄRA, BLOD OCH ÄRA”. Vi är några få journalister och vi har alla, för säkerhets skull, ställt oss på andra sidan gatan, bakom polisavspärrningarna. Snart börjar tomater hagla mot tv-huset, en av demonstranterna drar ner gylfen och börjar pissa mot byggnaden, medan andra tänder eld på en turkisk flagga. Och under tiden höjer sig vrålen mot den varma natthimlen: ”SEGER ELLER DÖD, SEGER ELLER DÖD!”
Gyllene gryning grundades i början av 1990-talet av Nikolaos Michaloliakos, en tidigare anhängare av militärjuntan, dömd för medverkan i bombattentat på 1970-talet. Partiet var länge sedda som en udda, våldsam, högerextrem grupp. I valet 2009 fick de bara 0,3 procent av rösterna, motsvarande knappt 20 000 röster.
Tre år senare marscherade de, bokstavligt talat, in i det grekiska parlamentet, framröstade av mer än 400 000 grekiska väljare.
Den enklaste förklaringen är att peka på den ekonomiska krisen, säger Rena Dourou, men tillägger att frågan är betydligt mer komplicerad än så. Visserligen är Greklands ekonomiska situation ”fruktansvärd”, med arbetslöshetssiffror närmare 30 procent, en ungdomsarbetslöshet upp mot 60 procent och med en majoritet av befolkningen under fattigdomsgränsen, men ”folk blir inte rasister bara för att de är fattiga”, menar Dourou.
Gyllene gryning har också, ofta skickligt, kombinerat sociala insatser med spridandet av sitt budskap. Fattiga har erbjudits mat och kläder tillsammans med ett exemplar av partiets tidning. Män med renrakade huvuden har bistått med allt från att släcka eldsvådor till att stoppa elbolaget från att stänga av elen för fattiga abonnenter. Men ”hjälpen” har bara getts till ”riktiga greker”, som ofta krävts på sina pass som bevis. Gyllene gryning har mycket medvetet lyckats spelat ut nyfattiga ”greker” mot ”invandrare”.
Gyllene gryning uppstod inte ur ett tomrum, menar idéhistorikern Spyros Marchetos, utan kan snarare ses som en logisk följd av en allt mer utbredd acceptans av högerextrema värderingar de senaste tjugo åren. På samma sätt som i Ungern och Danmark har delar av medierna gått i täten även i Grekland. Våldsamma angrepp på ”politisk korrekthet” och krav på att våga säga ”sanningen” om invandrare har förskjutit gränserna. Högerextremister har presenterats som ”vanliga” politiker och erbjudits plats i tv-soffor och såpoperor, utan att medierna diskuterat eller ifrågasatt deras ideologi.
Samtidigt har poliskåren sett mellan fingrarna på rasistiskt våld, domstolarna har inte följt de lagar som finns och de övriga partierna har, i stället för att angripa extremhögern, snarare övertagit deras retorik. Detta gäller både det vänsterliberala Pasok, men framför allt det högerliberala Ny demokrati. I förra årets valkampanj kallade partiledaren, och nuvarande premiärministern Antonis Samaras, invandrare för ”samhällets tyranner” och krävde att alla ”illegala invandrare ska deporteras”. Hans ansvariga minister för medborgarnas säkerhet jämförde senare de asylsökande med den ”doriska invasionen för 4 000 år sedan” och kallade invandrarna en ”bomb mot samhällets och statens fundament”.
”Staten var först med att demonisera invandrarna”, konstaterar Spyros Marchetos i en artikel i engelska Guardian. Rena Dourou uttrycker sig mer drastiskt:
– Ny demokrati måste sluta föda det högerextrema monstret. De tror att de kan vinna över deras väljare genom att kasta åt dem några köttben, men monstret kommer alltid att kräva mer, oavsett hur mycket regeringen spelar med.
Det rasistiska våldet har inte minskat sedan Gyllene grynings intåg i parlamentet, snarare tvärtom. Enbart mellan juni och oktober 2012 polisanmäldes 17 grova våldsbrott med partimedlemmar inblandade, bland dessa två parlamentariker, åtalade för att ha misshandlat gatuförsäljare med utländsk bakgrund.
Gyllene gryning har också, enligt flera rapporter, lyckats infiltrera poliskåren. Mängder av vittnesmål berättar om poliser som tittar på när högerextremister misshandlar invandrare, politiska motståndare, homosexuella eller romer utan att ingripa. Andra vittnesmål talar om poliser som kontrollerar flyktingars id-handlingar dagtid, för att sedan återvända efter mörkret inbrott, iklädda Gyllene grynings svarta t-shirts, och misshandla samma personer. Enligt beräkningar röstade mer än varannan polis i vissa valdistrikt i Aten på det nynazistiska partiet i förra valet.
Regeringen har försökt att agera, bland annat genom att inrätta ett 70-tal speciella antirasistiska polisenheter. De senaste åren har också ett dussintal poliser dömts för bland annat tortyr, men samtidigt klarar sig fortfarande många helt eller delvis undan straff. Exempelvis dömdes den polisman, som genomförde en uppmärksammad våldtäkt med batong på en manlig flykting, enbart till ett lägre bötesbelopp på cirka 7 000 kronor.
Det är märkligt, kommenterar Rena Dourou, att EU är så besatta av att kräva ekonomiska reformer, men samtidigt missar det minst lika viktiga behovet av moraliska och rättsliga reformer.
Men den internationella kritiken har börjat komma. I april presenterade Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Nils Muiznik, en rapport författad i ordalag som sällan setts i internationella sammanhang. Han kritiserade inte bara ”den vanligt förekommande stigmatiserande retoriken om invandrare i grekisk politik”, utan krävde också att ”straffriheten för det ökade antalet rasistiska våldsdåd måste upphöra”. Och sist men inte minst: Muiznik krävde också ett ”om nödvändigt, förbud” mot det ”nynazistiska partiet”, ett förbud som kommissionären menar har stöd i internationell rätt, bland annat i Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter.
Den grekiska regeringen svarade att man inte anser förbud vara rätt väg och tillade: ”Rasistiska attityder är fortfarande ett marginellt problem i det grekiska samhället (…) Vår kultur av öppenhet och gästfrihet är fortsatt stark och levande.”
