Farligt att censurera historiskt material
Ironisk grymhet när P1 plockar bort ordet "neger"
Sedan ett antal år har ett ännu otryckt och relativt tunt lexikon över förbjudna ord och uttryck börjat sammanställas. Ofta initieras sådana ord av att någon eller några anser sig, eller anser att andra känner sig kränkta.
Om vi tittar tillbaka i historien är detta inget nytt. Oftast har det handlat om religion eller politik, men också om smädande av personer, framför allt uppburna personer – ett majestät eller någon som i det institutionaliserade klassamhället stod högt i hierarkin.
Robert Darnton visar i sin Censors at work (British Library 2014) att censuren genom historien, även den institutionaliserade, har varit en fråga om förhandling. Inte sällan har censorn fungerat som ett slags redaktör, lika intresserad som författaren av att få verket i fråga publicerat. Ett visst mått av självcensur har ofta varit verksamt, så även i de samhällen som sätter tryck- och åsiktsfriheten högt.
Att vi i dag undviker att använda ord eller begrepp som är historiskt belastade eller nedsättande, det kan handla om folkgrupper ( ”zigenare”, ”negrer”, ”rödskinn”) likväl som om beskrivningar av enskilda (”efterbliven”, ”dvärg”), handlar till viss del om att samhällets eftersträvade jämlikhet ska markeras genom neutrala ord, ord som inte är belastade av tidigare värderingar och sakförhållanden.
Det finns en grym ironi i Radioteaterns val att i dramatiseringen av Ödön von Horváths roman Ungdom utan Gud (H:ström förlag, övers. Gustav Sjögren) byta ut ordet ”neger” mot ”dom där i kolonierna”. Romanen skrevs 1938 och förbjöds av nazisterna, eftersom det är just nazismen som romanen kritiserar.
En lärare påpekar för sina ideologiskt impregnerade elever att ”Negrer är ju trots allt också människor”, detta som en tillrättavisning av den elev som menar att de vita har rätten att avgöra om de ska dö eller leva. Därefter går det utför för läraren. Elever, föräldrar och rektor – hela det uppfostrande skiktet – ser till att läraren sakta men säkert motas bort.
Romanen är komplex. Här finns framför allt ett mord på en elev, ett fall som inte får sin rättvisa behandling. Sakta men obönhörligt smyger den nazistiska ideologin allt närmare. Rektorn som tillrättavisar läraren menar att ”vi måste moraliskt uppfostra dem [eleverna] till krig”. Mot slutet av romanen när diverse manifestationer pågår på gatorna, ser läraren ”Divisioner av karaktärslösa under idioters kommando”.
Saken är den att först på 70-talet började i Sverige ordet ”neger” att ersättas av ”svart” eller ”färgad”. Synen på raser var som den var, även utanför och efter det nazistiska Tyskland. Tidens fördomar var, åtminstone fram till att koncentrationslägren blev kända, dessutom vetenskapligt förankrade.
Varje tid har sina fördomar. När man börjar rensa ut historiska fakta, så ger man sig ut på en mycket farlig expedition. Om Europa tidigare lade under sig andra landområden och folk, så ägnar man sig nu i stället åt att kolonisera historien, en temporal kolonisering. Man tar över – förbjuder – tidigare faktiskt använda ord och uttryck. Man censurerar historien utifrån sin egen tids värderingar.
Hur förklara historien, hur förklara de tillkortakommanden som alltid har funnits och alltid kommer att finnas, om man korrumperar materialet? Vem är mest omoralisk? Den som eftervärlden dömer, eller den eftervärld som sätter sig till doms över sin historia?
En sak ska man ha klart för sig. Vår tid kommer att granskas av framtiden. Om den kommer visa förståelse eller sätta sig till doms, återstår att se.
Mot slutet i Ungdom utan Gud står det att läsa: ”När man inte längre fördrar karaktärsfasthet utan bara lydnad, ger sig sanningen av och kommer lögnen.”
Fotnot: Första avsnittet av Ungdom utan Gud sänds i morgon kl 19.30 i P1.
