Varför använder inte polisen lagen mot öppna antisemiter?

Martin Aagård om angreppet mot Jan Scherman framför rullande kameror

Jan Scherman mötte företrädare för NMR i Visby under Almedalsveckan 2017.

Jan Scherman är en av landets mest välkända mediechefer. Sedan en tid tillbaka är han även skribent på Aftonbladets kultursida. Med andra ord en kollega till mig.

Men det jag skriver nu påverkas ytterst lite av hur väl vi känner varandra.

Jan Scherman har nyligen gjort en dokumentär om den svenska demokratins hundraårsjubileum till SVT. En personligt hållen tv-essä i tre delar. Och det finns mig veterligen ingen som just nu är så uppriktigt bekymrad över den svenska demokratins framtid som Jan Scherman. Hans program granskar såväl riksdagsledamöternas utsatta vardag som problemen med de digitala mediejättarna.

Men det spelar ingen roll hur djupt engagerad Jan Scherman är i den hundraåriga svenska demokratin. 

Han kan fortfarande inte känna sig trygg i att han är en del av den.


I seriens sista avsnitt, som publicerades i natt, besöker han Almedalsveckan 2017. En fest för demokratin, som arrangörerna brukar kalla den. Där möter han Nordiska motståndsrörelsen, vars närvaro godkänts av polisen och backats upp av både Almedalens arrangörer och ett flertal liberala debattörer.

Inför SVT:s kameror förklarar en rakad ung man att han inte tänker besvara Jan Schermans frågor eftersom han är en ”äcklig jude”.

En vardaglig händelse i en nazists liv, kan tyckas. Det är ingen överraskning att NMR är en rörelse byggd på konspirationsteorier och omaskerat hat.

Så här ser antisemitismen ut i praktiken.


Men för den som står i andra ändan av de uppsträckta högerarmarna och de råa okvädningsorden är det en livsavgörande upplevelse.

Genom högerextremisternas latenta hot om våld, i form av parader, manifestationer, eller genom att bara ställa sig i vägen för en reporter, tvingas svenska medborgare utstå kränkningar så grova att de börjar frukta för sin framtid i det här landet.

I Schermans fall har den råa, osminkade maktdemonstrationen fångats genom SVT:s kameralins, vilket föga bekymrar de självsäkra unga männen.

Efter en kort diskussion landar NMR:s företrädare i att det är mycket möjligt att Jan Scherman får stanna i ”det fria Norden”.

Han tackar artigt och går därifrån.


Om inte detta räcker för en åklagare att väcka åtal om hets mot folkgrupp så vet inte jag vad som krävs. Och just därför är det så plågsamt att jag ändå tvivlar på att det kommer att hända. Jag är inte ensam om att ha slutat hoppas på polisen när det handlar om att slå vakt om demokratins gränser. De har gjort bort sig för många gånger för att förtroendet ska vara intakt.

Demonstrationen i Göteborg som gavs tillstånd att passera synagogan, demonstrationen i Stockholm på årsdagen för Kristallnatten. Gång på gång har polisen visat att de inte betraktar de målsökande antisemitiska maktmanifestationerna som brott mot lagen om hets mot folkgrupp. 

Gång på gång tvekar de att använda lagen för att hindra våldsamma organisationer från att skrämma bort människor de hatar från sina egna mötesrum, sina hem och från offentligheten.