En valfilm utan rädsla och vrede – går det?
Jack Hildén tittar på Fi:s poetiska ”Klart vi kan”
Under titeln ”Klart vi kan” lanserar Feministiskt initiativ, Fi, sin valfilm (23/2). Medan speakerrösten läser poesi som är mycket svårtydd, åtminstone i politisk mening, visas snabba bilder på, tja, livet antar jag. Tjejer som spelar fotboll och någon som gör donuts med bilen. ”Samtiden som strömmar runt oss, omsluter oss i rusande liv, i full reträtt, i tyst klang, i deliriskt brus”, får vi veta om Fi:s kommande valsatsning.
Som film betraktad ligger den nära annan reklamfilm med höga konstnärliga visioner, som när Robyn viskar om att vara en ”fis i världsrymden” medan hon glider fram i sin Volvo.
Jag har ingen aning om hur domen lyder på Twitter, men antar att det råder sedvanligt hånfullt humör. Valfilmen gör det väldigt enkelt för de som kritiserar Fi för att vara lata visionärer utan konkret poltik. På sätt och vis lika populistiska som sina värsta motståndare. Högspända, pretentiösa floskler från vänster är sådant som gjort att den gråtskrattande emojin förknippats med alt right-rörelsen. Enda gången man uttrycker glädje är när något patetiskt och blödigt ska hånas. Och kanske är det inte just fler känslofyllda budskap som samtida politik behöver.
Så kan man kan se det.
Men man kan också se att partiets orakel och delade partiledare Gudrun Schymans medverkan är minimal. Hon skymtar förbi i någon sekund. Istället ligger tydligt fokus på kollektivet, från barn till gamla. Såklart i linje med partiets huvudfrågor om jämställdhet och mänskliga rättigheter. Vilket avviker från tendenserna att sätta förhoppningarna till en stark ledares förmåga att rädda folket, med enklaste aktuella exemplet hos Trump.
Det avviker också från taktiken att utmåla en dystopisk bild av en nation i uppluckring, där ju Sverigedemokraterna har excellerat, inte minst genom sina valfilmer. Rädsla och vrede får här en välbehövlig paus från att urholkas i politikens namn.
Ingen svartsyn finns att hitta i ”Klart vi kan”. Bara den optimism och framtidstro som tog många med storm förra valet, undertecknad inkluderad. Sedan dess råder hyfsad konsensus om att partiet stått för mycket prat och lite verkstad, att glittret var bländande ett tag och sedan sjönk undan.
Frågan är om snygga, välproducerade kampanjer som detta vidgar klyftan mellan de redan frälsta och de som hatar Fi. Det spekuleras redan om pr-trick, att försöken att tolka detta verk är det som ska föra partiet till det mediala strålkastarljuset igen. Innerstadselitism, är något som också hörs.
Personligen tycker jag det piggar upp med lite poesi i valrörelsen. Det dräller inte direkt av kulturella referenser i övrigt. Vad man tycker om poesins kvalitet är en annan fråga. Och om greppet med poesi per definition är förebehållet innerstaden, tycks det som en ganska klassföraktande inställning.
Jag ser på filmen och försöker hitta just denna elitism som ska rikta sig till rosaglittrande citykids som går på klubbar och pluggar genusvetenskap fast de snart är trettio. Jag hittar den faktiskt inte.
