Ge Karin Olsson en skurk!

Expressens kulturchef provoceras av Åsa Linderborgs självprövning eftersom hon inte är förmögen till den själv

Av: Sven Anders Johansson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Expressens kulturchef Karin Olsson på Bokmässan 2018. Till vänster Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius.
Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT / TT NYHETSBYRÅN
Expressens kulturchef Karin Olsson på Bokmässan 2018. Till vänster Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius.

En intellektuell Rambos missriktade försvarstal.

Ungefär så beskrev Expressens kulturchef Karin Olsson Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader”. Hennes kommentar hade redan föregåtts av Annina Rabes recension och Martina Montelius och Gunilla Brodrejs poddsamtal om samma bok. Det gäller att prioritera.

Hur Linderborgs bok ska värderas får naturligtvis varje läsare avgöra. Själv ser jag den som ett ovanligt försök att förstå och vända ut och in på den egna journalistrollen med dagboksformens hjälp.

Här är en individ som lever för sin tidning – men till sist finner hela branschen eländig. Hon tar debatt efter debatt – men minns ibland inte sina egna ord. Hon försöker tro på den granskande journalistiken – men ångrar i slutändan precis allt hon skrivit om Benny Fredriksson.
Det är intressant att både Matilda Gustavsson i Dagens Nyheter och Olsson i Expressen provoceras av detta, framför allt av de passager eller situationer där Linderborg framställer sig själv som blockerad, maktlös, passiv och alienerad från det hon själv sagt och skrivit. Jag undrar om det rent av finns en politisk dimension bakom deras motvilja: en liberal ideologi som säger att tillvaron befolkas av autonoma individer som agerar enligt sin fria kontrollerade vilja.

Som Rambo.

Foto: Anders Wiklund/TT
Matilda Gustavsson Voss.

Men tänk om vi alla fungerar annorlunda? Tänk om även journalistiken drivs av andra krafter? I så fall vore det nog bra för branschen om ”Året med 13 månader” kunde läsas med större känslighet. Inte minst för att den, som Gustavsson trots allt är inne på, reser ett antal viktiga frågor om metoo och de drev den rörelsen genererade.

När jag försöker skriva den här artikeln märker jag hur svårt det är att överhuvudtaget säga något om saken. För att allt är för rörigt, för omfattande, för nära, för infekterat. Benny Fredrikssons död kastar ett obarmhärtigt ljus över alltihop. Ett ljus som får alla nyanser att försvinna.

Det är inget fel med de idealen, mer än att de implicerar att allt i grund och botten fungerar som det ska. Det aktuella fallet var bara ett olycksfall i arbetet.


Fredriksson var som bekant inte metoo-journalistikens enda offer. Där fanns också Fredrik Virtanen, Jean-Claude Arnault, Martin Timell och flera andra. Nej, ingen av dem har tagit livet av sig – och man kan invända att det är orimligt att ställa dem bredvid varandra – men vad hade hänt om de hade gjort det? Hade det inte ställt även deras fall i ett annat ljus?

Poängen med ett sådant tankeexperiment är inte bara att det synliggör problemet med självmordets obarmhärtiga sken, poängen är att det också gör behovet av ett mer övergripande rannsakande tydligare.

Mediebranschens standardsvar när någon klandras av Pressombudsmannen är att säga att det behövs större noggrannhet, bättre underbyggd journalistik, fler vittnesmål, kallare hjärnor på redaktionerna. Det är inget fel med de idealen, mer än att de implicerar att allt i grund och botten fungerar som det ska. Det aktuella fallet var bara ett olycksfall i arbetet.

Är det så enkelt?


Ett uppmärksammat fall i Norge – där den före detta hälsoministern Tore Tønne 2002 tog sitt liv efter att massmedier avslöjat att han fått höga konsultarvoden samtidigt som han tagit emot statsrådspension – ledde till att en kommission tillsattes. En av dess slutsatser var att det inte är mindre maktkritisk journalistik som behövs, men väl mindre av personangrepp. (Medieforskaren Torbjörn von Krogh skriver om saken i den färska forskningsrapporten Uthängd! Om medieetik efter #metoo.)

Kanske vore det välgörande med en liknande kommission i Sverige. Jag är inte ute efter att försvara vare sig någon av de nämnda männen eller Aftonbladet, men är det inte, i ett större perspektiv, något oproportionerligt över de mediala drev (jag inser att jag själv varit en del av dem) de drabbades av, hur ”tölpigt” (Virtanen) eller brottsligt (Arnault) de än må ha agerat? Och är det inte en sådan diskussion Linderborgs bok borde väcka, i stället för ännu ett drev?


Det är uppenbarligen något i den logiken som är svårt att undvika: det ena drevet följer på det andra, alla drivna av ett moraliskt patos som gör gränserna mellan tidningsartiklar, Facebook-grupper, tv-debatter, webbdiskussioner, Twitter-trådar oväsentliga. För journalisterna är de kanske viktiga, men knappast för de utsatta. Allt samverkar.

Har den sortens journalistik och den medielogiken gjort samhället mindre sexistiskt? Förändrar den något, mer än för den individ som puttas ner från sin piedestal och ersätts av en annan?

Gustavsson svarar indirekt ja på de frågorna: ”en av de starkaste konsekvenserna av metoo” är, skriver hon, ”att sexualbrottsoffer nu också i det allmänna medvetandet har börjat få erkännande som fullt ut mänskliga”. Hur allmänt det medvetandet är kan nog diskuteras. Men bör inte den humanismen hur som helst, om vi nu vill leva i en rättsstat, utvidgas ytterligare, i synnerhet på landets tidningsredaktioner: till att omfatta även misstänkta sexualbrottslingar?

Borde inte kulturnämnden i Stockholm ha pressats hårdare i granskningen av Arnaults Forum? Eller DN för den delen? Det är som att det ligger i drevets logik att bara se individer.


Ska man dra ytterligare lärdom av den norska historien kan man fråga sig om det inte var arbetsgivaren som borde ha ställts till svars i granskningen av Stadsteatern. Både före och efter Fredrikssons död. De hade personalansvar, inte bara för den missnöjda personalen, utan också för den kritiserade chefen. Ett ansvar som borde vara som störst när allt ställs på sin spets. Just då verkar de ha varit som tystast.

På motsvarande vis kan man fråga sig vilken roll TV4 spelade i fallet Timell, eller Aftonbladet i fallet Virtanen. Borde inte kulturnämnden i Stockholm ha pressats hårdare i granskningen av Arnaults Forum? Eller DN för den delen? Det är som att det ligger i drevets logik att bara se individer – för att det är så efterfrågan ser ut. Ge oss en skurk! Anklagelserna är alltid moraliska – för att vi lever i en moralistisk tid, där individen alltid är både problem och lösning.

Det är alldeles för enkelt.

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.