Pojkar måste få bli män fria från rädsla för våld

Vi män har allt att vinna på utskällda genusdagis och hånad normkritik

Debatterna om kulturmän, metoo-män och andra hopplösa snubbar har rasat det senaste decenniet. Men vad vill männen själva i dag? Vad ingår i den moderna manligheten? Männen leder stora politiska rörelser, skriver böcker, tjänar pengar, poserar med fiskar på Tinder, sitter hemma och radikaliseras eller längtar efter att få barn. Aftonbladet Kultur ställer frågan: Går det att älska att vara man i dag?

Att växa upp som pojke på 1990-talet innebar att ständigt vara måltavla för våld.

När jag skriver våld menar jag det i ordets breda mening, det som akademiker kallar våld. Knytnävar är bara ett slags våld. Visst fanns det där, i klassrum och på skolgårdar. När som helst kunde en tung pennvässare kastas mot någons huvud, helt utan anledning. Men för mig var det ändå det psykiska våldet som sved mest.

Det var ofta kopplat till just manlighet, allt som kunde kodas som feminint slogs i huvudet på en. När vi spelade brännboll på fritids fanns två trän att slå med. Det cylinderformade som gav starkare träffar. Och så det platta träet som användes av de barn som inte lyckades träffa med det förstnämnda. Det platta träet kallades ”tjejracket”. När det var min tur började de elaka uppmaningarna direkt. ”Kom igen, ta tjejracket. Ta tjejracket Inti!”. Jag svalde förnedringen och tog det cylinderformade mansträet. Kanske skulle jag träffa den här gången. Allas blickar var fästa på mig. Jag kastade upp bollen i luften, svingade med träet. Och missade förstås. ”Jag sa ju att du skulle ta tjejracket!” skrek lagkamraterna.

Dagens försök att skapa fredligare uppväxtmiljöer för pojkar uppfattas som ett hot

Så där fortsatte det. Man hade tre försök på sig. Om man var kille med den minsta ära i kroppen slog man två gånger med cylinderträet. Missade man båda första gångerna fick man ta det platta. Då var man tjej. Det värsta. Som ramsan på 90-talet löd: ”Tro det eller ej, (infoga valfritt pojknamn) är en tjej!”

Jag tänker på det när jag hör sarkasmerna och hånandet av genusdagis och normkritik. Dagens försök att skapa fredligare uppväxtmiljöer för pojkar uppfattas som ett hot. Vi riskerar att få normlöshet säger vissa, när det egentligen handlar om att byta ut diskriminerande normer mot ett bättre normsystem där barn får vara i fred.

I bland undrar jag vad den vuxna personalen tänkte på när de såg allt som hände i min barndom och inte ingrep. Man kan tycka att de vuxna borde ha reagerat på hur ”tjej” konstruerades som något negativt, och att pojkar ständigt bestraffades genom att felkönas inte bara i brännboll utan i otaliga sammanhang?

Lärarna var passiva eller understödde hur pojkar byggde hierarki och trakasserade varandra. Kanske tyckte de att deras jobb blev enklare om de inte blandade sig i. Eller så trodde de att pojkar växte och blev starka av allt våld.

Det psykiska våldet var hela tiden närvarande. Ens världsbild byggde på detta faktum. Man var alltid i riskzonen att någon skulle ge sig på en verbalt. För min del fortsatte det även hemma. Min mamma ändrade bordsplacering så att jag skulle sitta bredvid pappa. Det var hennes sätt att skydda mig. Om pappa inte såg mig skulle han kanske inte bli arg, inte börja skrika på mig, inte kalla mig för saker.

För andra var våldet hemma inte bara psykiskt. Min kompis tyckte inte om att hans pappa slog hans mamma. Han sa det till mig och knöt näven i fickan. Det fanns inget man kunde göra. Inte på den tiden då rättigheter kändes som något som gällde för barn långt borta. Min kompis sa att han ville råna en bank och komma bort härifrån. Det var det mest hoppingivande jag hört på länge.

De är rädda att pojkar ska tappa sin könsidentitet om de bemöter varandra med empati

Förutom det psykiska och det fysiska våldet fanns det latenta våldet, alltså våldet som bubblar under ytan och bara väntar på att träffa en. Som svarthårig pojke fick jag lära mig av mina föräldrar att titta på mina kläder när jag gick utomhus. Om en röd prick började lysa på jackan så var det Lasermannen. Då fick man gömma sig under en bil för att inte bli skjuten. Tyvärr kan mannen som sålde wienerbröd vid tunnelbanan inte ha fått rådet, för han blev skjuten och polisen spärrade av kiosken.

Och så det sexuella våldet. Det började på allvar i sexan. Eller var det redan i femman? Med klasskamrater som skrek till tjejer: ”suck my dick!”, och som samarbetade i horder för att tillsammans tafsa på någon tjej. På något magiskt sätt lyste de vuxna med sin frånvaro varje gång.

När jag började skriva böcker för mer än ett årtionde sedan kunde elever jag träffade på författarbesök i skolor knappt tro mig när jag sa att tafsning är ett brott. Med #metoo och andra kraftsamlingar har det bitvis förändrats. I dag möts jag av killar som säger att “bög är faktiskt inte ett skällsord” och ingen minns vad ett tjejracket var för något.

Förändringen välkomnas inte av alla. En viss sorts män visar sitt missnöje på sociala medier. ”Inti, är det ett kvinnonamn?” ”Inti måste vara en sån där hen.” Än i dag är det manligheten som står på spel. För somliga handlar manlighet om dominans. De är rädda att pojkar ska tappa sin könsidentitet om de bemöter varandra med empati. De är också rädda för vilket samhälle vi får om relationen mellan människor slutar dikteras av våldets hierarkiska logik och i stället bygger på medkänsla.

Om någon frågar vad jag vill som man så är det att få bort våldet ur mitt och andra mäns, killars och pojkars liv, eftersom jag upplevt det själv och sett vad det gör med andra. Jag vill inte att någon ska behöva uppleva samma utsatthet. Därifrån hämtar jag min energi.

Men allra helst hade jag sluppit vara barn på 90-talet och i stället fått vara barn i dag, på en hbtq-certifierad, normkritisk, genuspedagogisk verksamhet.

Jag hade velat testa hur det känns att vara barn och inte vara rädd.

Inti Chavez Perez är författare, aktuell med Koll på sex som riktar sig till läsare 12–15 år

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.