Det värsta efter Metoo är männens tystnad

Var är de, de vanliga killarna som annars diskuterar vad som helst?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2022-04-24

helskärm

Jag har tänkt på #metoo varje dag i fem år nu och jag kommer ingen vart. Jag jobbade på Aftonbladets ledarsida den hösten, och en av våra krönikörer var Fredrik Virtanen. Jag hade anlitat honom och nu sparkade jag honom som skribent på ledarsidan. Det var på ett sätt ett enkelt beslut och på ett annat väldigt svårt. Jag har aldrig ångrat det, och jag har också brottats med det varje dag sedan dess.

Den hösten hamnade jag mitt i och mitt emellan. Som hög chef i en organisation som anklagades för sexistiska strukturer. Som kollega och vän till en anklagad man. Som kvinna som fylldes av vrede över berättelserna som kom fram, av egna minnen av små och stora förnedringar och det självförakt som följer av det. Jag försökte hålla den där vreden i schack och frågade mig samtidigt om det var rätt, om jag egentligen borde släppa den lös. Det frågar jag mig fortfarande.

I Irena Požars nya bok Backlashen: Metoo och revolutionen som stoppades skriver hon om åren som gått sedan dess. Hon menar att kvinnorna försvann, att mediernas hantering bidrog till att rörelsen stannade av och rentav har backat. Att journalistiken fokuserade på de uppmärksammade fallen och glömde de många rösterna och offren.

Jag tycker att boken misslyckas med att gå i närkamp med de svåra frågorna som den där hösten lämnade oss med och som inte har några enkla svar. Irena Požar är rakt av arg. Jag förstår det, det är på många sätt sunt. Men hennes ilska hjälper inte mig, och den här texten handlar inte om hennes bok. När jag läser den inser jag vad jag egentligen vill. Jag tänker på den amerikanska författaren Eve Enslers bok Förlåt där hon skriver fram den ursäkt hon hade velat höra från sin pappa som förgrep sig på henne som barn. Allt får kvinnorna göra själva.

#Metoo raserade inte patriarkatet, men det trodde jag heller aldrig att den skulle göra. Våldet mot kvinnorna finns kvar liksom hatet och föraktet. Samtidigt har vissa saker blivit bättre. Min egen arbetsplats till exempel, och en hel del andra som jag känner till. Cecilia Djurberg nämner i sin recension av Požars bok till exempel det stora arbete som gjorts på många av landets teatrar – både på och bakom scenen.

I offentligheten sker konstruktionen av ”manlighet” och ”kvinnlighet” ofta efter traditionella mönster och drivs av allt mer sofistikerade och manipulativa kommersiella krafter. Unga tjejer drivs in i anorexia på Instagram, i sociala medier är feminism ett försäljningsargument för skönhetsoperationer. Kvinnohat lönar sig och ges extra kraft i uppmärksamhetsekonomin. I grunden hatar jag den här utvecklingen där vi bygger in oss – och varandra – i starka könsgemenskaper och -identiteter. För att leva tillsammans kräver ett samtal, en öppning, något gemensamt.

Det är männens tystnad efter #metoo som är så hemsk, och så avslöjande. När rörelsen ställde frågor – hur fan kunde det bli så här, hur kan ni behandla oss så här, vad ska vi göra åt det? Så fick de aldrig något svar. Männen duckade, tystnade. Leden slöts. Varför blev det så?

Dels handlar det om #metoo-männens brist på verklig självreflektion. Men jag tänker lika mycket och kanske ännu mer på de vanliga männen, killarna, de som annars gärna diskuterar nästan vad som helst. För faktum är att även om det finns undantag, så är det nästan bara kvinnors röster som hörs i alla de samtal som böljat i offentligheten om relationer, sex, våld, intimitet de senaste åren. Männen är frånvarande. Alla recensioner av Irena Požars bok är skrivna av kvinnor. Det är redaktörernas fel, men inte bara.

På Aftonbladet Kultur har vi den här våren haft en serie texter om Mannen. Serien kan förstås som ett försök att tvinga fram ett svar på frågan. Vad vill ni? Min kollega Eric Rosén skrev om tystnaden som omedveten maktstrategi i intima relationer, och vad priset för det blir. Att kvinnan pratar på. Att mannen sitter tyst och låtsas lyssna. Att inget möte sker. Så ser vår offentlighet ut just nu. Ett i stort sett könssegregerat samtal där män pratar om Nato och kvinnor om #metoo.

Min poäng är att jag uppfattar att kvinnor ständigt brottas med detta, analyserar, diskuterar. Lägger fram teorier och förslag, testar tankar. I värsta fall sitter män som Aron Flam och David Eberhard och flabbar åt en kvinnas upplevelse av våldtäkt, i bästa fall håller de käften. Och så finns det några få som har en podd med en killkompis.

Jag antar att tystnaden handlar om flera saker. Å ena sidan: den som har en privilegierad position har inget behov av att ifrågasätta den. Å den andra: en syn på manlighet där det ingår att man håller tyst och inte pratar om sina erfarenheter och känslor. Kanske också detta: en rädsla att möta kvinnors vrede, privat och i offentligheten. Så fortsätter männen att prata om försvaret men aldrig om sin vision för intimitet, sex och kärlek. Det är hemskt, för det här är bara ännu en sådan text i raden. En kvinna som försöker tänka högt om vad fan det är som händer, varför inget händer, varför öppningarna är så få.