S struntar i demokratin när Natofrågan avgörs
100 år av socialdemokratisk tradition rivs upp efter en månads summarisk utredning
Vid avgörande historiska skeden prövas en politisk rörelse, dess traditioner, dess behov av förnyelse och förmåga att hantera interna konflikter. Några sådana moment kan studeras inom socialdemokratin: konflikten om atomvapen, striden om kärnkraften, medlemskapet i EU och EMU.
Nu läggs ytterligare en sådan avgörande fråga till listan, Nato-anslutning. Helt rimligt efter det ryska angreppskriget mot Ukraina som kan komma att i grunden förändra världsordningen.
Nato-diskussionen hanteras dessvärre fundamentalt annorlunda än andra systemförändrande frågor. Den prövas inte partidemokratiskt, den finner ingen mötesplats för anhängare och motståndare. Avgörandet sker centralt.
Idén om svenskt atomvapen debatterades i otaliga studiegrupper. Partiets historiskt sett intellektuellt dominerande gestalter Östen Undén och Ernst Wigforss sa nej, liksom det då starka Kvinnoförbundet. En kompromiss träffades mest för att dölja att anhängarna till det barbariska vapnet förlorat.
Under såväl kärnkraftsfrågan som de om EU och EMU pågick djupgående prövningar inom arbetarrörelsen, fraktioner tilläts, genuint folkrörelsearbete pågick, den akademiska expertisen deltog.
Socialdemokratin förlorade en del röster och medlemmar, i gengäld formades en viss respekt mellan meningsmotståndare. Demokrati har ofta den helande effekten.
Ett tänkt Nato-medlemskap är i allt väsentligt frikopplat från den traditionen. Inom någon månad rivs en drygt 100-årig socialdemokratisk tradition upp. För högern är den här sortens demokratifrågor utan betydelse. De partierna har varit Nato-anhängare i sjuttio år.
Slumpen, eller något annat, gjorde att jag fick nyhetsflashen om Nato på besök i Genève. Där var Hjalmar Branting en central gestalt i Nationernas förbunds arbete att bygga en ny internationell fredsordning med skiljedomsförfarande, öppen diplomati, sanktioner mot krigiska stormakter, nedrustningsarbete, stöd åt länder som skapats på ruinerna efter de imperier som med sina krig dödat miljontals människor. Branting var antibolsjevik, bekämpade intensivt Lenin. Han var också antikolonialist. En länge stark socialdemokratisk övertygelse.
Den svenska alliansfriheten var under 70-talet av mycket stor betydelse för stödet till demokratiseringen av Grekland, Portugal och Spanien
Den har levat vidare i försöken att under efterkrigstiden bygga gemensam säkerhet i Europa men också tillsammans med länder som då sammanfattades i begreppet ” tredje världen”. Östpolitiken som formades i samverkan med Willy Brandt gav inte bara ett visst rörelseutrymme för medborgaren i DDR; den ledde fram till Helsingforskonferensens beslut om erkända gränser och ett mått av yttrandefrihet och respekt för mänskliga rättigheter. Säkerhetspolitik mäts inte enligt en primitiv kalkyl som redogör för den summa miljarder militärmakten tilldelas.
Den svenska alliansfriheten var under 70-talet av mycket stor betydelse för stödet till demokratiseringen av Grekland, Portugal och Spanien, då diktaturer och nära knutna till Nato. Det fascistiska Portugal var ett av Natos grundarländer.
Solidaritetsarbetet med södra Afrika pågick medan Nato-ledare som Margaret Thatcher och Ronald Reagan stödde apartheidsystemet.
Det svenska solidaritetsarbetet var tämligen unikt. Nato begränsar nämligen varje medlemslands nationella suveränitet. Italien har under hela efterkrigstiden tvingats anpassa också större delen av sin inrikespolitik till Natos och USA:s krav.
Den som söker argument för vad Nato gjort för avgörande insatser för freden eller demokratin sedan Sovjetimperiet föll har inga djupa källor att ösa ur. Exemplen är snarare avskräckande: Libyen, Afghanistan, Irak.
Natos ledarskap, dess generalsekreterare, kan inte mäta sig med USA:s säkerhetspolitiska etablissemang. Bland sekreterarna finns ölförsäljare, korruptionsdömda, en av kolonialismens ledande ideologer och praktiker, och en aktiv nazist.
Den desperation som följer på Putins ohyggliga krig måste också leda till noggranna reflektioner över svensk och europeisk säkerhetspolitik. Och hur den ska kunna bli självständig, ”suverän” som president Macron säger. Inte en vasall till USA
Hundra års erfarenhet kan inte förändras efter någon månads summarisk utredning för att därefter beslutas av en riksdag som ska upplösas om några få månader.
