Skolan blir sämre när fastigheterna säljs ut
Det finns inga goda skäl till att kommunerna säljer de byggnader vi äger gemensamt
- Den svenska skolan är ett världsunikt, extremt experiment. De reformer som skulle ge mångfald har i stället lett till att stora skolkoncerner allt hårdare segregerar elever i jakten på vinst och marknadsandelar. Förlorarna blir barnen, och i förlängningen demokratin.
- I en serie artiklar beskriver vi hur systemet fungerar. I dag skriver Marcus Larsson och Åsa Plesner från Tankesmedjan Balans.
I ”Girig-Sverige” sätter ekonomijournalisten Andreas Cervenka ord och siffror på mångas känsla att något är fel med det ekonomiska systemet. Fastighetspriserna har rusat. Kommuner och regioner gör enorma överskott. Men de som jobbar i välfärden vittnar om att det samtidigt blivit mer att göra och sämre förutsättningar att ta hand om gamla, sjuka, barn och elever. Resurserna tycks inte sippra ner till skolor, äldreboenden och vårdcentraler.
Cervenkas bok har hyllats av kritiker. Debattörer från vänster till höger är överens om att de allt större klyftorna i Sverige är osunda och att dopningen av det ekonomiska systemet riskerar att ta en ände med förskräckelse. När bubblan till slut spricker är det inte de personer som tjänat mest som kommer att stå för notan. Den kommer att hamna hos välfärdens medarbetare, vars löner plötsligt måste finansieras av minskade skatteintäkter. Risken är stor att vi då kommer att ha råd med ännu färre lärare, undersköterskor och socialsekreterare samtidigt som behovet av välfärd kommer att vara minst lika stort som idag. Exakt det som hände efter den ekonomiska krisen i början av 1990-talet.
Utan någon egentlig debatt har kommunpolitiker börjat sälja skolor och boenden till privata företag
En sak Cervenka konstaterar är att det som en gång kallats världens säkrast tillgång, ägandet av svenska hyresfastigheter, har blivit omsprunget av en tillgång som på kort tid har skapat ofattbart stora och riskfria förmögenheter för några få: samhällsfastigheter. Förskolor och skolor har varit “den stora gåvan från folket” till ägarna av de kraftigt expanderande samhällsfastighetsbolagen.
Utan någon egentlig debatt har kommunpolitiker börjat sälja skolor och boenden till privata företag. Branschen är medveten om att den tjänar pengar på kontroversiella beslut. “Det är nog rätt bra att vi har låg profil och att det inte blir för mycket debatt om ägandet”, sa samhällsfastighetsbolaget Nyfosas dåvarande vd Jens Engwall i Fastighetstidningen.
Konkurrenten SBB konstaterar i sin senaste delårsrapport att det inte säljs så många kommunala fastigheter under valår. Det är inte en politik som folk vill ha eller som politiker vill behöva försvara.
Det finns starka skäl för kommunpolitiker att behålla ägandet av förskolor och skolor i egen regi. Oavsett ränteläge kan kommuner som behöver bygga alltid låna mycket billigare än vad privata företag kan, något kommunernas egna låneinstitut Kommuninvest påpekat gång på gång. När kommunerna sedan betalar tillbaka sina lån minskar räntekostnaden för varje gjord amortering, och när lånet är slutbetalt äger kommunen fastigheten.
Om kommunerna i stället hyr sina skolor lägger fastighetsbolaget först sitt vinstkrav på hyran, och kostnaden ökar sedan i takt med inflationen istället för att minska över tid. En trygg affär för de företag som tar över ägandet. Det är därför SBB:s grundare – ex-politikern Ilija Batljan (S) – kan lova aktieägarna ökad utdelning de kommande hundra åren.
Inget politiskt styrt område är så besudlat av lobbyism, och av ex-politiker i bolagsstyrelser, som fastighetsbranschen
Personal och lokaler är de största kostnaderna för skolor och förskolor. När skolfastigheter säljs till vinstdrivande samhällsfastighetsbolag ökar lokalkostnaden och rektorer får mindre resurser till personal. Lärare får ökad arbetsbelastning och elever får sämre förutsättningar att lära sig saker i skolan.
Varför görs de här utförsäljningarna trots att det råder nästan samstämmighet bland insatta – men inte själva insyltade – experter att de är dåliga för kommunerna? Vi tror att en del av svaret på den frågan är framgångsrikt lobbyarbete mot kommunpolitiker och att före detta toppolitiker tagit plats i bolagens styrelser.
Inget politiskt styrt område är så besudlat av lobbyism, och av ex-politiker i bolagsstyrelser, som fastighetsbranschen. Ett exempel är A beautiful soup, en public affairs-byrå med fokus på samhällsbyggnad som vill ”hitta synergier mellan politikens mål och våra uppdragsgivares erbjudanden.” Bland de anställda finns de tidigare kommunalpolitikerna Roger Mogert, (S, Stockholm), Ulf Kamne, (MP, Göteborg) , Lukas Forslund, (C, Stockholm) och Per Ankersjö (C, Stockholm). Det budskap de nu lobbar för tycks vinna mark: I byråns podd Stadspodden365 berättar ett moderat kommunalråd att hans kommun inte ska äga en enda skola eller förskola inom 15 år.
En av byråns uppdragsgivare är samhällsfastighetsbolaget Hemsö. Där är Pär Nuder (S), tidigare finansminister, ordförande. Hos branschkollegan Sehlhall är Anders Borg (M) – en annan tidigare finansminister – ordförande. Tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt (M) sitter i bolaget Heimstadens styrelse. Heimstadens samhällspolitiske chef heter Kent Persson, tidigare partisekreterare för Moderaterna.
Och så fortsätter det. Mängder av före detta politiker jobbar numera för att det offentliga ska göra sig av med tillgångar. Visst måste avhoppade politiker kunna ta nya jobb, och visst kan de besitta viktiga kunskaper. Men forskning visar att den som går mellan politik och lobbyism uppskattas mer för sin förmåga att öppna dörrar än för sina kunskaper. I den här frågan leder dörröppnandet till att det offentliga säljer ut sina tillgångar.
I frågan om samhällsfastigheter finns en enkel lösning: sälj inte ut fler skolbyggnader
Få politiker skulle väl sälja sin bostadsrätt för att flytta till en hyresrätt. Det vore inte ekonomiskt försvarbart; det är billigare att äga än att hyra. Men samhällets tillgångar har politiker inget emot att sälja ut. Det är ju någon annans pengar det handlar om, medborgarnas och medarbetarnas pengar.
Andreas Cervenkas ”Girig-Sverige” kan göra läsaren uppgiven – det är så många och svåra förändringar som måste till för att ändra kurs. Men i frågan om samhällsfastigheter finns en enkel lösning: sälj inte ut fler skolbyggnader. Det enda kommunpolitiker behöver göra är att se skolväsendet som ett sätt att skapa värde för samhället och för eleverna, inte för företagen. Då finns ingen plats för bolag vars affärsidé är att göra avkastning på att dränera förskolan och skolan på resurser.
Frågan om vem som ska äga förskolor och skolor avgörs på lokal nivå och de negativa konsekvenserna uppstår på lokal nivå. Det gör frågan till en utmärkt kommunal valfråga. Så när du träffar en kommunpolitiker som försöker få din röst, fråga vem som ska äga kommunens förskolor och skolor.
