”Det är fortfarande svårt att tala om det”

Linn Ullmann har skrivit om sitt 16-åriga jags upplevelser i Paris

Tokhyllad av alla kritiker. Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. ”Flicka, 1983” är en av höstens mest omtalade böcker.

En roman som Linn Ullmann, 56, försökt skriva i nästan 25 år.

– Länge hittade jag inte riktigt en form. Nu blev det till sist en styrka att romanen famlar och går vilse på så många nivåer. Att den går runt och runt i cirklar, återvänder till samma platser och scener men ser lite olika ut varje gång, säger hon.

Linn Ullmann är aktuell med nya boken ”Flicka, 1983”.

Nya boken är precis som Linn Ullmanns förra De oroliga (2016) en roman med tydligt självbiografiska inslag. Författarens föräldrar är två av Skandinaviens genom tiderna största kulturpersonligheter, regissören Ingmar Bergman (1918–2007) och skådespelerskan Liv Ullmann, nu 83 år. Jag frågar tidigt om vad hennes mamma tyckte om De oroliga. Och hur Linns tonårsperiod var. Relevanta frågor, tycker jag. Men Linn tycker jag verkar ha fel attityd och lämnar rummet vi sitter i.

Hon går ut och letar efter Bonniers pr-kvinna. Hittar henne inte och kommer tillbaka. Vi resonerar lite om utgångspunkten för intervjun. Om kvällstidningsjournalistik. Linn och Fredrik Skavlan jobbade ihop på norska kvällstidningen Dagbladet innan hon blev författare och han tv-profil. Jag säger att jag blir nervös om jag inte får ställa de frågor jag vill.

Går bättre

Men vi börjar om. Och Intervjun 2.0 går bra. Det lite märkliga är att Linn liksom svarar på mina frågor utan att jag riktigt behöver ställa dem.

En 44-årig stjärnfotograf i modebranschen såg 1983 en 16-årig Linn Ullmann i en hiss i New York. Han ville fotografera henne i Paris. Hon åkte dit mot sin mammas vilja. De hamnade i säng. 

– Boken var svår att skriva. Var det en kärleksberättelse från Paris? En sensuell erotisk berättelse som går lite fel? När jag sedan satte mig ned och skrev tänkte jag … det här är så himla mörkt, det här är inte alls någon kärleksberättelse. Flickan, som var jag, mår ju illa väldigt mycket, så det var något helt annat. Var det hans ansvar, hennes ansvar, kan det vara alla de här sakerna på en gång?

– Det här var något jag inte hade talat om. Och fortfarande tycker är svårt att tala om. Flickan åker iväg till Paris och tror att hon kan erövra hela världen som man tror när man är 16. Hon har sin nya kropp och sin nya kappa. Sin nya kropp bokstavligen för hon var liten, platt och smal och hade tandställning över hela ansiktet (skratt) några år innan. Blickarna hon får är nya, hon upplever det först som en superpower, tänk vad hon kan göra nu när hon går genom ett rum och folk tittar på henne. Det är intressant hur man kan skildra alla de här sakerna i en roman. Flickan är inte ett offer, mannen är inte ett monster, men flickan är väldigt utsatt och mannen hade klart ett ansvar.

”Inte bara en bad guy

Är det en Metoo-roman?

– Det är klart jag ser den kopplingen. Metoo handlar om makt och maktlöshet, om vad man kan och inte kan göra. Var går gränsen för lek över i våld? Det har jag skrivit om förr, både i ”Ett välsignat barn” och ”Nåd”.

– Fotografen är inte bara en bad guy, flickan är inte helt oskyldig, hon känner begär, men betyder det att det är ok? Det är väl aldrig ok att en 44-åring är tillsammans med en 16-åring. Romanens uppgift är att komplicera historien, inte att reda ut den.

Och det gör boken. Som läsupplevelse är Flicka, 1983 smått magisk. Hur Linn Ullmann tar oss med in i flickans hjärna och låter oss se vad som hände, vad hon kände, med hennes blick och känslor, där hon som sagt var känner både begär och samtidigt är väldigt utsatt. Parallellt skildrar boken träffsäkert och gripande hur den vuxna författaren våndas med att skriva den berättelse vi just läser.

Påverkad av Kieslowski

Man får många bilder i huvudet när man läser boken. En nyckelscen är när flickan betraktar den nakna mannen, i boken kallad A. Och att Linn tänker filmiskt när hon skriver är väl inte så konstigt, med de föräldrarna. Hon säger också att polacken Krzysztof Kieslowskis (1941–1996) filmer, Trikoloren-trilogin och Dekalogen-serien, har påverkat henne mycket.

Har du aldrig varit sugen på att skriva filmmanus?

– Nej, kanske en pjäs. Några av mina böcker kanske ska bli film och det vore kul, men då får någon annan skriva manus. Jag skulle inte kunna göra det. Det är ett annat medium. I romaner kan jag göra allt jag vill.

Utan att jag frågar igen berättar hon om sin tonårstid. Hon dansade länge balett på ganska hög nivå, omväxlande i Oslo och New York, men slutade tvärt när hon var 14 och insåg att hon aldrig skulle bli en prima ballerina.

Bråkade med Uma Thurman

Vi pratar om hennes tid som jurymedlem på Cannesfestivalen 2011. Hon berättar att hon och Uma Thurman bråkade om det mesta, men att Hollywoodstjärnan blev väldigt förtjust i Linns make, författaren Niels Fredrik Dahl.

– Uma satt väl bredvid honom på någon middag, hon tyckte han var fantastisk. ”Håll fast vid honom”, sa hon. Min man brukar påminna mig om det (skratt).

Linn har också, åtminstone i tankarna, en tredje bok i denna hybrid av roman och självbiografi.

– Temat för trilogin är begär, raseri och glömska. Jag vill följa flickan till när hon är den vuxna kvinnan.

Trots den usla starten, känns det som att vi skiljs åt som vänner. Tror jag, i alla fall.

Och hur som helst är Flicka, 1983 en oförglömlig bok.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.