I Bullshit-city är det fortfarande gratis att gå
Men alla kan inte röra sig fritt – det visste redan Elin Wägner
En stor del av det jag skriver börjar med en beskrivning av att jag går, för så sammankopplade är de båda verksamheterna för mig. Att skriva och gå är mina två favoritversioner av att tänka, och Stockholm har slutligen blivit en bra stad för mig att gå i.
Jag, som är ointresserad av geografi, har nu gått runt så mycket att benen lärt mig hur den hänger ihop. Gamla stan är typ en ö, och på ena sidan ligger Slussen och på andra sidan ligger T-centralen.
Att skriva om att gå, eller att flanera, är en sliten men älskad bild för den moderna människans möte med världen. Flanören, någon som går utan ett ärende, beskrevs som fenomen redan på 1870-talet, men då inte odelat positivt. Han ansågs nyfiken, men lite lat.
På 1900-talet cementerade Walter Benjamin flanörens plats i kulturen med postumt utgivna Passagearbetet: Paris, 1800-talets huvudstad om den urbana erfarenheten, om Baudelaire, om framtiden, om allt som strömmar genom oss, om de täckta gränderna i Paris.
Bilden av flanören har sedan fått fler lager, till exempel genom försök att etablera ordet ”flanös,” en kvinna som flanerar, och skildringar av att flanera som svart person i USA. En av dessa är Garnette Cadogans essä, Walking while black (2016) i vilken författaren beskriver faran i att uppfattas som en fara, när polisen trakasserar och mördar svarta människor för att de helt enkelt är utomhus.
När jag läser Norrtullsligan (1908), Elin Wägners första roman som igen ges ut på Bakhåll förlag, tänker jag på det här, att flanörens uppgift är svår för vissa.
I början av 1900-talet syns kvinnor som fan, när de släntrar ensamma genom stan.
Boken handlar om Pegg som flyttar till huvudstaden där hon delar en tvåa vid Norrtull med sina vänner. De fyra kontoristerna försöker navigera i arbetet, kärleken och kampen för ett någorlunda jämställt liv. Kvinnlig rösträtt är några år bort och lönen är försvinnande liten, bland annat eftersom kvinnors hjärnor påstås vara mindre.
Trots att Stockholm ligger framför Pegg som en sexig dröm om gifta män och sena kvällar i köket med vännerna är livet slitsamt. Förutom ekonomiska problem utsätts tjejerna konstant för sexuella trakasserier, på jobbet och på stan. Om flanören kännetecknas av att vara någon som är närvarande men osynlig lyckas Pegg inte med denna till synes enkla uppgift. I början av 1900-talet syns kvinnor som fan, när de släntrar ensamma genom stan.
”Jag gick Drottninggatan uppför och blev antastad sex gånger mellan Fredsgatan och Kungsgatan av Stockholms hjältar och riddersmän. Den sjätte var chefen, men han fann sig utmärkt och sade att han känt igen mig på långt håll.”
Ulrika Knutsons nyss utkomna, och välskrivna, biografi, Den besvärliga Elin Wägner, (Historiska media) ger bakgrunden till ett Stockholm som i början av 1900-talet befann sig i en hypersexualiserad tid. Alla diskuterade sedlighetsfrågan, skriver Knutson, och Stockholm som på kort tid expanderat beboddes av många ensamma män.
Det fanns en stor efterfrågan på prostitution, och utöver den på gatorna drevs ett 40-tal bordeller. Frågan om prostituerade kvinnors arbetsvillkor var viktig i den feministiska debatten, och trakasserier av kvinnor som rörde sig i det offentliga var vardagsmat. Bristen på kvinnofrid påverkade kvinnors rörelsemönster.
Boel Hackman skriver i efterordet att de kvinnliga kontoristerna inte är flanörer, de är ute och går med ett tydligt mål. Pegg och hennes väninnor driver inte runt som de människor Hjalmar Söderberg skildrar, samtida med Wägner. I Wägners roman, påpekar Hackman, framstår Stockholm inte heller öppet och inbjudande, som i Strindbergs Röda rummet. Avståndet till skönheten är längre, den är svårare att nå.
Wägner, som först skrev Norrtullsligan som en följetong i Dagens Nyheter, framstår i Knutsons biografi som alltför engagerad för att nöja sig med att flanera. Hon var en kvinna som grep in i världen med önskan om att förändra den. Utöver författare var hon journalist och aktivist, och den andra kvinnan efter Selma Lagerlöf att få en stol i Svenska Akademin. Hon var övertygad feminist och medgrundare till Rädda Barnen i Sverige.
Dessutom fattade hon att klimatfrågan är en grej ungefär hundra år innan alla andra, grundade tidskriften Tidevarvet och var medgrundare till den legendariska Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Hela livet var hon övertygad pacifist, olyckligt under just andra världskriget, men den besvärliga Wägner var inte en person som vek ner sig.
Wägners feministiska övertygelse går igen i Norrtullsligan, och Pegg lämnar i slutet av romanen staden för att flytta ut på landet och ägna sig åt omsorgsarbete, Ellen Key-style. Pegg skriver i sin sista dagboksanteckning:
”Jag tänker på Stockholm, som jag älskat med en vördnadsfull och obesvarad kärlek fast jag bara sett skalet, som är var mans egendom, och så litet av allt det sköna och lärorika och hemlighetsfullt syndiga det gömmer.” Det är sorgligt att ta farväl, men kanske får Pegg vandra ifred på landet, ostörd av trakasserier från män som bryter sönder tankarna och tillvaron.
Alla som vandrar har alltså inte den ursprungliga flanörens genomskinliga privilegium. Tänker man på promenaden som en filosofisk aktivitet är det konstanta avbrottet ett våld mot människans rätt att vara. Kvinnor 2020 kan fortfarande känna igen någonting i Wägners skildring av Pegg, men inte bara de är illa påverkade av ett systematiskt inbrytande i friheten.
Leandro Schclarek Mulinari, doktor i kriminologi, la nyligen fram avhandlingen Race and order: critical perspectives on crime in Sweden i vilken han undersöker den svenska kriminalpolitikens kopplingar till föreställningar om etnicitet och ras.
Det blir svårare att flyta med i världens ström, som en flanör på lagom avstånd, när en uniform hela tiden stannar och frågar ”Hur var det här då?”
I en intervju med Arbetaren berättar han att klass och ras spelar in i vem som utmålas som ett hot, och att dessa faktorer bestämmer vilka som regelbundet blir konfronterade av polis, till exempel i sina bostadsområden eller på flygplatser. Polisens ingripande kan sätta djupa spår i de, många gånger unga männen, som utifrån sin kropp kriminaliseras. ”De jag har intervjuat kan ofta gå tillbaka många år i tiden och berätta om händelser. 40-åriga personer minns händelser från 12 års ålder. Det här lever kvar i kroppen,” säger Schclarek Mulinari.
Rasprofilering påverkar människor in i det allra mest intima livet, till exempel hur man klär sig eller vilken väg man tar. Schclarek Mulinari visar att det för många människor är en del av vardagen att bli stoppade. Ordningsmaktens ingripande, utifrån rasistiska föreställningar, fuckar med tankens vilda rörlighet och rörelsens spontanitet.
Det blir svårare att flyta med i världens ström, som en flanör på lagom avstånd, när en uniform hela tiden stannar och frågar ”Hur var det här då?” Det blir svårare när man tvingas vara medveten om hur man uppfattas, i en hotfull främlings blick.
Jag promenerar längs med Skeppsbron och tänker på den här texten. På andra sidan vattnet ligger Grand hotel och glöder i kvällsljuset. Ibland går det bara att säga: Stockholm, du är vacker.
Insidan av det lyxiga hotellet känns avlägset i blåsten, men för Pegg var Stockholms skönhet aldrig där. När hon kommer tillbaka till kollektivet på Norrtullsgatan, efter att ha varit gäst på Grand, ber hon sina vänner om mat och dryck. ”Jag vill inte avundas brackorna deras tryffel och diamanter. Jag vill vara nöjd med mig själv och mitt öde och min pilsner.”
Jag går vidare ner mot Kungsträdgården, lämnar hotellet bakom mig. I Bullshit-city är det fortfarande gratis att gå.
