Hädelser vid vatten
Intresset för Kerstin Ekmans klassiker visar hur debatten om hädelse och religion allt mer handlar om ansvar och moral
”Skogen hade dragit sig högre upp. De kom allt längre ifrån den. Och den hade svartnat. Hon tyckte att det snart borde bli ljusare igen. Mia sa ingenting om att hon var trött och Annie vågade inte fråga. De måste ju fortsätta. Men stigen var mycket längre och mer svårgången än hon kunnat föreställa sig. Myrmarken sög efter fötterna och drog i benen.”
Plötsligt är det som att många samtidigt bestämt sig för att det är tid igen för ”Händelser vid vatten”, Kerstin Ekmans roman från 1993. September ut sänds en nyinspelning i P1 med uppläsaren Rolf Lassgård (föredömligt enkelt hållen av producenten Camilla Blomqvist), och under året var det meningen att en tv-inspelning i Pernilla Augusts regi skulle ha startat, fast den har blivit uppskjuten på grund av pandemin.
Lagom till att jag ska måla om hallen lägger radion ut hela boken som långlyssning. De extralånga avsnitten på mobilen är perfekta för kladdiga fingrar. Jag hade velat få väggarna lindblomsgröna men brytningen drar åt mintblå. ”Grönt är svårt”, suckar kvinnan i färgaffären. Jag berättar att jag läst att ögat uppfattar fler nyanser av grönt än någon annan färg. Det är för att vi kommer från skogen, lägger jag till. Alla vid disken skrattar fast det inte är ett skämt.
Jag har läst boken förut men det var längesen. Nu hör jag den mer koncentrerad. Jag hör människorna i berättelsen, hur de kämpar för att få rätsida på vad de själva vill med sina liv och vad andra förväntar sig av dem. Jag hör växtligheten som färgar prosan, till exempel hos den gröna vågens Stjärnbergskollektiv som livnär sig på getost och gäddor och bär, på gränsen till det vilda, nästan som om de inte var människor.
”Utan en sekunds tvekan frågade Henny om de inte var rädda?
– Jo, svarade Brita, ibland tycker jag det är så otäckt.
Det hade hon aldrig sagt förut. Ingen av dem hade någonsin medgett att det angick dem. Till slut hade Annie nästan trott att hon var ensam om den ödsliga känslan i kanten på vallen och skogsrädslan så fort hon kom en bit längre in.”
Naturen skrämmer skiten ur oss. Det är ett faktum som går genom alla samhällen och tidsåldrar. Man skulle kunna tro att människans rädsla för naturen är ett uttryck för kulturell alienation men jag tror tvärtom, att vår rädsla för naturen är naturlig. Folkvisorna om tolv man i skogen, björnen som inte fick nämnas vid namn, sjöngs knappast av fäbodstintor som var främmande för det vilda. De försökte bemästra sin rädsla med kultur.
Så mycket våld lurar i naturen, både latent och högst synligt. Skadedjur, virus, stormar, torka, köld, blödningar, tumörer, infektioner, passioner. Naturen hotar ständigt att rasera de tunna väggar vi byggt runt ombonade rum.
I maj kom tidskriften Essä ut med ett temanummer om Kerstin Ekmans anförande ”Rätten att häda”. Hon hade lämnat Svenska Akademien några år tidigare. Våren 1994 bildade hon tillsammans med några andra intellektuella Svenska Rushdiekommittén, och höll samma år detta anförande. Kommitténs syfte var att verka till försvar för människors grundläggande yttrandefrihet och att arbeta för upphävande av dödsdomen mot Salman Rushdie.
Kerstin Ekmans roman är alltså en bearbetning av verkligt våld
Först verkar den ena texten inte ha något med den andra att göra, en roman och ett föredrag, men så läser jag en mejlintervju av DN:s Jesper Högström där författaren berättar att hon började skriva på romanen 1988 mitt i den förgiftade stämningen på Akademiens sammanträden.
Hon blev ”artigt behandlad men utfryst”. Räddningen var resorna hem till den jämtländska naturen i Valsjöbyn, till fjällvinden och de stora vattnen.
Kerstin Ekmans roman är alltså en bearbetning av verkligt våld. Våldet i mullornas fatwa mot författaren Rushdie fortplantade sig i de klädda salongernas verbala våld mot henne, som fortplantade sig in i denna berättelse om våldsdåd i fjällmiljö.
I anförandet argumenterar Ekman för en guldreserv i idéomloppet som några i varje generation måste tro på. ”Inte på en guldålder som ska inträda när idéerna styrt oss dit vi ska”, skriver hon. Men att det inuti en mörk och svår mänsklig värld finns en reserv av guld, av humanistiska värden, och dissidenter som så gott det går försöker använda sitt förnuft.
Essä låter sex författare skriva varsin kommentar på nyckeltexten. Tack och lov präglas texterna inte av något underdånigt svassande. Johan Wennström förkastar idén om någon bokstavstrogen ”rätt” att häda. Den principen sliter sönder samhället längs olika moraliska linjer och kan därför inte användas kompromisslöst.
Jila Mossaed plockar upp den persiska härfågel som hos Salman Rushdie och Ekman får symbolisera tankefrihet och lekfullhet. Torbjörn Elensky beskriver vackert hädelsens kulturhistoria som har utvecklat religionen, ja det hörs till och med i ordet ”protestant”. Hädelsen står i själva verket på religionens sida.
Den komplicerade intrigen säger att naturen är det största som vi delar och måste samspela med för att själva fungera
Det märks i samtiden en trötthet vid förenklingar. På sistone syns flera ambitiösa försök att ta itu med målkonflikter på djupet – också konsttidskriften Paletten har utkommit med ett högintressant temanummer om tabun. Nyligen liknade musikern Nick Cave cancelkulturen vid den värsta sortens religion, sipp och doktrinär men utan något av trons skönhet. I den politiska korrektheten ser han en motvilja att hantera svåra frågor.
Som jag ser det börjar diskussionen om hädelse och religion att förskjutas från att beskrivas som intellektuella processer om tro och vetande, till att handla om ansvar och moral.
Rätten att häda upphäver inte plikten att ha någonting att säga
”Händelser vid vatten” är litteratur med ett etos. Det gröna som tränger upp i texten är mer än en skickligt gestaltad ram runt berättelsen. Den komplicerade intrigen säger att naturen är det största som vi delar och måste samspela med för att själva fungera, att vi hänger ihop och att ansvaret är delat. Till sist är det ett miljöbrott som utlöser det våldsamma mordet. En enfaldig mördare, ett naturbarn som skadats i kulturen, hämnas i ursinne, men det finns logik i det. Överfört kanske man kan säga att naturen själv begår brottet tillbaka på den människa som förgriper sig på henne.
”På hyggena hade det stora ådernätet av vatten skurits av och marken torkat till dödkött i landskapets kropp. Hon visste inte heller att det bara var de små hyggena som syntes från vägen, att större och större områden skars av från sin förbindelse med molnen och gjordes oförmögna att ge någonting tillbaka när det sura regnet genomsipprade dem.”
Det är tid för kultur som erkänner att verkligheten är komplex och måste diskuteras så. Länge nog har skramlande provokationer lyfts fram som yttrandefrihetens gränsmärken men det är slut med det nu. Rätten att häda upphäver inte plikten att ha någonting att säga. Man har ett ansvar för det våld man fortplantar in i konsten, ansvar att söka efter guldreserven; så läser jag romanen om händelser vid vatten och suget efter den i vår tid.
Kattugglan hoar. Trädlinjen går nästan inte att se längre. Jag målar väggarna gröna, de tunna väggarna som skiljer oss från skogen därute, men den våldsamma naturen finns också härinne, i civilisationen, den som måste förmänskligas om och om igen.
