Vi är fast i skiten

Anneli Jordahl om städning – ett ämne laddat av genus och klass

Lars Norén, Maja Ekelöf och Marie Kondo.

Nyligen läste jag i gratistidningen Metro en replik på en insändare. Någon hade klagat över arbetare som åker tunnelbana i smutsiga overaller. En arbetare skrev ett elegant och informativt svar. Numera finns det sällan omklädningsrum på byggarbetsplatser där arbetare kan byta om och duscha efter jobbet. Så vad ska han göra?

Jag tänker på det svaret när jag rastar hunden och möter arbetare i full mundering tidig morgon och tidig kväll. De är på väg till och från bygget av ett nytt bostadsområde några hundra meter från där jag bor. Det går ofta tre i bredd, stillsamt rökande.

Snart får de inte ens röka, om sossarna får igenom totalförbudet. Allt ska rensas ut, bli kliiint och fräscht. Något är förryckt. Människan har smutsat ned jorden intill undergångens stup, samtidigt som märkligt många fått städgurun Marie Kondo på hjärnan. De prylbantar, fixar militärisk ordning i skåp och lådor.


Ämnet städning är laddat av genus och klass. Själv äger jag en utpräglad begåvning för hullerombuller och trivs med det. Det har ofta lett till hätska reaktioner från både väninnor och de män jag levt med.

Enligt traditionen anses röriga kvinnor vara okvinnliga, och perfektionistiska kvinnor uppfattas som avkönade. Hur kvinnor än gör blir det fel.

Ett samhälles förhållande till smuts och renhet är alltid intressanta värdemätare av ett ideologiskt tillstånd. I engelskan skiljer man på pure och clean. ”Den andre” är i mytologin och fiktionen ofta beskriven som oren. Ju vitare hy, desto renare enligt rasismens historia. Kvinnor är mer orena än män eftersom de blöder och det vidriga uttrycket ”white trash” talar sitt eget språk om synen på fattiga.

Antropologen Mary Douglas har fyndigt definierat smuts som ”materia på fel ställe”. Smuts där det inte är förväntat väcker alltid ett särskilt obehag. Högstatuspersoner i förfall är mer anslående än fattiga dito.


I Strindbergs novell Tschandala blir en magister som söker sommarvistelse erbjuden att hyra rum på ett skånskt slott. Han blir hämtad av en ”svartmuskig karl” och det som följer är en gotisk resa in i en degenererad överklass. Magistern möts av ett vanskött slott där stanken är ohygglig av diskvatten, orent linne, gamla kläder, ruttet kött och våta hundar”. Språket dryper av klassförakt och rasism. Baronessan är klädd som ”en tatterska, otvättad okammad”.

Enligt traditionen anses röriga kvinnor vara okvinnliga, och perfektionistiska kvinnor uppfattas som avkönade. Hur kvinnor än gör blir det fel.

”Dårhus”, konstaterar magistern äcklad och skyndar därifrån.

Strindbergs novell kommer för mig när jag läser Sarah Krasnosteins biografi Överlevaren om den australiska ”traumastädaren” Sarah Pankhurst. Boken varvar hembesök hos olika socialt utsatta människor med Pankhursts egen brutala uppväxthistoria, med erfarenhet av att bli behandlad som avskum. Först utstött av familjen och senare från samhället som homosexuell.

Socialsaneraren Pankhurst och hennes medarbetare går hem till människor som inte förmår städa undan mat, sopor och husdjurens avföring. Samlarmani och psykisk sjukdom drabbar alla samhällsklasser och det blir en särskild kontrast när en ytterst vältalig kvinnlig lektor artigt öppnar sitt hem som svämmar över av julgransprydnader och spritflaskor.

Svårast att läsa är städningen av lägenheter där någon legat död i evigheter eller där det nyligen inträffat ett dubbelt knivmord. Perfektionisten Pankhurst är expert på vad enzymer gör med soffor och bord. Kroppsvätskor är kraftfulla och bryter ned möbler och inredning fort.


Vissa städprocesser orkar en inte föreställa sig. Jag funderar ofta på de osynliga hjältar som sanerar tunnelbanespåren efter ett självmord eller de som städar slakterier. Under läsningen av Pankhurst slår det mig att städning har tagit sig in i litteraturen med besked. Många gånger hänger smutsen ihop med döden, precis som i Strindbergs novell. Karl Ove Knausgård skildrade i Min kamps första del en traumastädning som tog sig in i litteraturhistorien. Tillsammans med sin bror städar berättarjaget efter sin nyligen avlidne alkoholiserade pappa vars hem var fullständigt nedskitat och överbelamrat med flaskor. Lukten var värst, det stank av ”förruttnelse och piss”.

Städningen ägnas rekordstort utrymme med proustskt detaljarbete och naturligtvis blev avsnittet extraordinärt just för att renskurandet utfördes av män. Annars är det arbetarklassens kvinnor som slitit ut sina ryggar för att hålla rent i hemmen och i offentligheten. ”Jag har skurat mitt sista golv”, var arbetstiteln på städerskan Maja Ekelöfs succébok. Den vann en romanpristävling 1970 under titeln Rapport från en skurhink.

I Ekelöfs anda skriver Eija Hetekivi Olsson in den stenhårda trappstädningens lortiga monotoni i romanerna Ingenbarnsland och Miira. De handlar om en ung tjej i Göteborgs ytterområden. Mamman är trappstäderska och dottern jobbar extra inom mammas slitsamma yrke: ”gruset knastrade mellan tänderna, hundhåren satte sig i halsen”. Hon torkar hundlort och hostar svart.


För det mesta är städning i litteraturen ett frånstötande äckel. Men det finns en annan aspekt av städning. Göra fint kan för vissa vara ångestdämpande. Det repetitiva i städningen kan ha en avstressande funktion. I En dramatikers dagbok lindrar Lars Norén sin nattångest genom att städa toaletter och torka hallgolv. När han anländer till det gotländska sommarstället och skurar köksgolvet med vitsåpa är det dagbokens mest harmoniska avsnitt.

Ofta ärver vi vårt förhållande till städning från våra föräldrar. För arbetarklassen har självkänsla och respektabilitet varit förknippat med ett välstädat hem. Samtidigt som medelklassen inte förlorat i aktning med bohemisk röra i hemmet. Linjen mellan kreativitet och galenskap är tunn, visar socialantropologen Fanny Ambjörnssons intressanta studie Tid att städa – om vardagsstädningens praktik och politik.

I den talar de röriga som avskyr att städa och de som njuter av att gå loss med mirakeltrasor. Städbråken i hemmet har en stor del av medelklassen löst med Rut. Alltså skattesubventionerat hemarbete som ofta sköts av en deltidsarbetande migrant på den osäkra prekära arbetsmarknaden. Då slipper medelklasskvinnorna arbeta dubbelt. Ingen tänker på städerskorna som kommer hem till ett eget ostädat hem. En kvinna med rötter i Colombia säger att hon inte orkar städa hemma. Hon är anställd av en städfirma och kommer hem utmattad.


I en intervju i ETC (31 aug 2018) påpekar Fanny Ambjörnsson att den ideologiska Rut-debatten har tystnat. Hon föreslår att städning borde lyftas igen som viktig politisk fråga, på ett mer övergripande plan än Rut-diskussionen. Vad lämnar vi bakom oss i form av nedskräpning i hemmet – och i samhället?

Det var lite profetiskt, för nu är vi där i en het diskussion om plastransonering, klimatnedskräpning och slöseri. Däremot tror jag att Ambjörnssons vision om att upphöja städningens status till något ickesjälsdödande är och förblir utopi.

När slutraderna till denna text skrivs nås jag av nyheten att i framtiden kan vi få klimatvänlig energi från bakterier. Det vore en ödets ironi.

Blir det smutsen – som vi så förtvivlat försöker hålla ifrån oss – som räddar oss från undergången?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.