Därför dominerar extremhögern i sociala medier
Problemet är inte censur – utan att vi dränks i lögner
Den här veckan lämnar Trump äntligen Vita huset och Joe Biden tillträder. Skiftet sker i en spöklikt nedstängd stad, belägrad av tusentals tungt beväpnade poliser.
Trump är galen, men han verkade inte i ett vakuum. Ibland framställs det som om det finns två möjliga förklaringar till högerpopulismens framgångar: en ekonomisk (som vänstern gillar) och en ”kulturell” (som förs fram av liberaler som inte orkar bry sig om ojämlikhet, och konservativa). Men det vi kallar kultur har också delvis materiella förklaringar, och dessa måste få en mer framträdande plats i debatten.
Som jag skrivit tidigare skulle Trump aldrig ha kommit till makten utan sociala medier, och den blodiga stormningen av Kapitolium hade inte skett.
Jag tror, precis som Rasmus Fleischer skrev i Expressen, att vi nu går in i en ny tid. Inte för att problemen är nya. För den som följt frågorna en tid är upprördheten kring sociala medier-plattformarna på många sätt höjden av arrogans och kolonial blindhet. Fundera en stund över massgravarna i Myanmar, där Facebook bidrog till folkmord. Eller Sri Lanka, där Facebook och Whatsapp använts för att hetsa mot muslimer, med brutala mord som följd. Nej, anledningen är att det känns som om diskussionen nu äntligen angår oss.
Det är bra att diskussionen nu kommer igång, men den måste föras utifrån den digitala offentlighetens realiteter.
1. Sociala medier är inte ett ”torg”
Idealbilden för yttrandefriheten är ett torg, där varje människa ska kunna ställa sig upp och yttra sin mening. I en sådan tankefigur blir statens roll att ta bort hinder för att den enskilde ska kunna höja sin röst. Problemet med metaforen är den idag är helt missvisande. Den digitala offentligheten är inte en fri, öppen plats. Det kan bäst liknas vid en galleria, stenhårt styrd av en kommersiell logik. Vissa röster och budskap gör att ägarna (Facebook, Twitter) tjänar mer pengar. Dessa röster förstärks, på bekostnad av alla andra. Detta är själva fundamentet för dagens offentlighet.
2. Sociala medier är inte neutrala
Det brukar sägas att högerextrema rörelser är bra på sociala medier. Men det är snarare tvärtom: sociala medier är bra på högerextremism. Orsaken är just den kommersiella logiken: innehåll som gör att människor stannar längre lyfts automatiskt fram av Facebooks och YouTubes algoritmer. Hat, vrede, starka känslor, lögner. Det är sant, som Sofia Lilly Jönsson skrev, att traditionella medier också alltid vill nå ut, och delvis styrs av vad som blir läst och klickat. Men en avgörande skillnad finns: journalistik produceras utifrån en publicistisk idé. Det görs en sortering, det finns någon att ställa till svars. Sociala medier är en maskin där vrede automatiskt föder vrede som föder mer vrede. Det är dessa mekanismer som är svåra att förena med demokrati.
3. Censur är inte problemet
Historiskt har hotet mot yttrandefriheten varit statlig repression som begränsat individer från att uttrycka eller ta del av vissa åsikter. Idag är problemet snarare det motsatta – vi lever i ett överflöd av information där svårigheten för den enskilde är att sortera och veta vad som är sant.
I den liberala traditionen som går tillbaka till JS Mill är tanken att yttrandefriheten leder till att fler åsikter framförs, vilket i sin tur leder till mer sanning och mer demokrati. Idag ser vi ofta det omvända – offentligheten översköljs av en flodvåg av propaganda och köpta åsikter. Denna flodvåg är en slags omvänd censur, som påverkas samhället på ett annat sätt.
4. Extremhögern har tagit yttrandefriheten som gisslan
De första som varnade för svagheterna med den digitala offentligheten var kvinnor, minoriteter och människorättsaktivister. Deras röster trycktes tillbaka till följd av drev, hat och hot, eller när statliga cyberarméer smutskastade dem och spred lögner. Ändå är det först när ledande opinionsbildare eller politiker från höger får svårt att nå ut som frågan blir ett problem. Yttrandefrihetsbegreppet har tagits som gisslan av extremhögern, som definierar den som deras problem. I själva verket är dessa rörelser och röster vinnare i den digitala offentligheten (se punkt 2).
5. Ja, det är svårt – men inte så svårt
Vad är lösningen? Hur ska en digital offentlighet konstrueras så att den både garanterar yttrandefriheten och stärker demokratin? Ja, det är svårt, men jag har aldrig förstått varför det ibland framställs som omöjligt att reglera just plattformsföretagen. Jag tror att företagen både måste styckas upp och regleras hårdare, framför allt när det gäller själva affärsmodellerna, men också när det gäller ansvar och transparens.
Här finns historiska exempel att luta sig mot, som uppstyckningen av Standard Oil i början av förra seklet, eller regleringar av tobaksbolag eller miljöskadlig verksamhet. Vi behöver regler kring data och övervakning. Vi måste ha en mediepolitik som är mycket mer offensiv än idag och garanterar verklig mångfald.
6. Det handlar om makt och pengar
Facebook och Google (som äger YouTube) är världshistoriens mäktigaste entiteter. De kontrollerar idag offentligheten, och deras affärsmodeller formar inte bara samtalet, utan politiken. Det är obegripligt för mig att såväl vänstern, som liberaler och konservativa accepterar detta utan diskussion. Var är maktanalysen? Den som begränsar diskussionen till att hurra när några kaliforniska envåldshärskare av opportunistiska skäl stänger av Trump från Twitter bidrar till en förenkling som är så grov att den blir farlig.
