Debattens zombifiering pågår också i Sverige
Motsatsen till ett Putinsamhälle är inte ett samhälle där alla tycker samma sak
Innan den ryska tv-redaktören Marina Ovsiannikova störtade in i sändning med sin skylt om kriget hade hon lagt upp ett videomeddelande på nätet. Kalle Kniivilä, författare och journalist på Sydsvenskan, har översatt hennes ord till svenska:
”Tyvärr har jag under de senaste åren arbetat på Pervyj kanal och sysslat med Kreml-propaganda. Jag skäms nu väldigt över det. Jag skäms över att jag låtit andra ljuga i tv. Jag skäms över att jag låtit zombifiera ryska människor. Vi höll tyst 2014, när allt detta bara började. Vi gick inte ut och demonstrerade när Kreml förgiftade Navalnyj. Vi tittade bara i tysthet på denna människofientliga regim. Och nu har hela världen vänt oss ryggen.”
Marina Ovsiannikova visade ett exceptionellt hjältemod när hon genomförde sin protest och hon hyllas rättmätigt för det. Men det är intressant att hon själv lägger så stor vikt vid skammen över att hon inte protesterat förut.
Hon talar om en zombifiering, en apolitik. Ryssland beskrivs av kännare som ett land där den statliga tv:n är regimtrogen och de flesta inte söker upp alternativa informationskällor. Fri press och radio har motarbetats länge. Aktivister målas ut som terrorister.
I Kulturnyheterna den 15 mars berättade Lusine Djanyan och Alexey Knedlykovsky, bägge medlemmar i konstnärskollektivet Pussy Riot och boende i Sverige sedan fem år, hur deras försök att väcka opinion mot Putin här i landet bemöttes med tystnad.
I februari 2019 rusade de in med en skylt i tv-programmet Svenska Nyheter med texten: ”Stop Nord Stream 2” medan de skanderade ”Stop the war, help Ukraine!”
Pussy Riot arbetar med aktioner och civilt motstånd med uppmärksamheten som metod.
På Facebook skrev de att Putin vill strypa Ukraina med denna pipeline och att Sverige låter Putin använda sin ekonomiska zon och sina svenska hamnar. Putin vill kontrollera Europa, skrev de. Putin vill ha mer pengar för nya krig.
Också ett fritt politiskt system kräver modiga människor som talar med egen röst
Nu ler Lusine Djanyan uppgivet mot tv-teamet som kommit på besök tre år senare: ”Det kändes som alla bara ville titta bort från detta. Vi protesterade då men ingen sa ett ord om det.”
Zombifieringen fungerar uppenbart fint också här.
Sverige fick världens första tryckfrihetslag 1766. Vi har haft fria val i ett sekel, de flesta känner inget annat. Om ryssarna är tränade till tystnad borde svenskarna vara världens modigaste folk och ständigt visa prov på stort civilkurage. Här borde inte finnas grund för några tystnadskulturer.
Men så enkelt fungerar inte yttrandefrihet. Den är mer än en lagparagraf. Också ett fritt politiskt system kräver modiga människor som talar med egen röst och en allmänhet som lyssnar på argument snarare än avfärdar fria röster som bråkstakar (steget till att kalla dem terrorister är inte så långt).
Det är svårt att orka samla kraft att protestera när man bemöts av tystnad. Därför blir jag mycket upprörd när de som ändå har orkat kritisera Putin tillskrivs skulden för detta jävla krig.
I den svenska debattens ständigt pågående högervänstermatch sägs nu att ”vänstern och extremhögern” varit lika goda kålsupare. Vänstern har hjälpt till att, säger retoriken, ”etablera Putins narrativ”.
Det kostar inget för den som påstår det. Den skyddas av sin egen generalisering. Utan fakta kan man inte faktagranskas.
Som en furie bemöter jag numera varje person som säger så, mejlar och ber om belägg. Jag får inga svar. Det är svepande anklagelser om ytterkantspartier, 68-vänstern, antiamerikanism, om gamla Åsa Linderborg-artiklar, pajkastning om Nato-frågan, som verkligen skulle behöva saklig debatt. Mot detta står verklighetens fredsorganisationer, fackrörelser, enskilda konstnärer, skriftställare, klimataktivister, feminister.
Den som låtsas att det är såhär svensk debatt ser ut ger en felaktig bild av verkligheten
Vi kan inte alla svara för allting alltid. ”Vänstern” är ett stort begrepp och när man låter ogrundade påståenden eller några icke representativa exempel stå för en hel grupp är det meningen att det ska kladda på hela gruppen, helst utanför.
Det man skadar är debatten. Tystnad uppstår runt den som vågar bråka. Hur det ser ut när man drar ut det är just vad Marina Ovsiannikova och Lusine Djanyan beskriver. Självcensuren förekommer censuren.
En annan gång kan det vara vänsterrepression och inte kleptokapitalism, som i dagens Ryssland, som kräver vår intellektuella hederlighet. Men nu gäller det Putin och då är det inte den svenska vänstern som har gynnat frihandeln med oligarkerna på bekostnad av mänskliga rättigheter.
Elsa Kugelberg diskuterar i DN (16/3) hur somlig engelskspråkig vänster inte kan släppa idén om USA som världens enda aktör i ondska, som hon påpekar: till skillnad från i Sverige. Den som låtsas att det är såhär svensk debatt ser ut ger en felaktig bild av verkligheten. När enskilda personer och händelser granskas smulas ju kålsuparretoriken mellan vänstern och extremhögern sönder. Som när Jens Liljestrand förtjänstfullt samlade media och politiker i den svenska althögerns kontakter med Kreml nyligen i en artikel i Expressen (9/3), räknade upp namnen rakt upp och ner. Tråkig stilistik, nödvändig journalistik.
Men i Sveriges högermitt ska det vara pinsamt att vara vänster och då kastas ”ytterkanterna” ner i samma balja. Om syftet är att positionera sig själv som förnuftets röst i mitten kanske man vinner den enskilda striden, kanske till och med ett inrikesval, men hur ser den vinsten ut i längden för sanningen?
Sverige har inget evighetslöfte om ett samhälle fritt från censur och repression. För att värna det öppna samhället behövs intelligent kritik och en varsamhet med orden. Var och en har ansvar att bruka den seriösa kritikens redskap att namnge, referera, sortera, belägga, diskutera, argumentera. Att tala under eget namn och respektera principen att jag svarar för mig.
Motsatsen till ett totalitärt Putinsamhälle är ju inte ett samhälle där alla är emot Putin. Motsatsen till ett totalitärt Putinsamhälle är ett samhälle som arbetar medvetet för att sänka trösklarna att orka framföra kritik, där inte alla går åt samma håll eller trycks ihop i mitten. Där kritiker inte fulas ut genom att buntas ihop med sina motståndare och avfärdas som tokstollar, bråkstakar eller terrorister.
Jag inbillar mig inte att den här texten kommer få någon enda människa som gör så att sluta slentrianslänga Stalin i ansiktet på valfri vänsterperson som har mage att yttra sig.
Jag vill bara säga att jag ser vad ni gör. Den som medverkar till ett hederligt samtalsklimat nu slipper kanske att en dag dela Marina Ovsiannikovas skam.
