Ingenting får svida i årets valrörelse
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-12
Varje valår är det likadant. På alla kulturredaktioner där jag satt min fot har det duggat förslag om vilka kulturella prövningar man skulle kunna utsätta partiledarna för.
Kanske kan man sticka Platon i händerna på dem? Platon? Ja, varför inte? ”Men inte tror du väl att Carl Bildt läser Platon?” Eller – som Dramaten föreslog mig nu i våras – så kan man be dem tolka valda stycken ur världsdramatiken.
Ofta har det fallit på att de sönderbokade, valspurtande toppolitikerna varken har tid eller lust med kulturellt finlir. Nu i veckan lyckades Sveriges Radios Marie Lundström i alla fall med mästerstycket att locka några av dem med sig hela vägen in i studion, där de fick läsa Ekelöfs dikt ”En värld är varje människa”.
Det var hjärtknipande att höra Peter Eriksson prata om sin längtan efter litteraturen, men en fråga inställde sig pronto. Vad är det som får oss att längta efter att politikerna ska avslöja sin – ja, vad ska vi kalla det? Själfullhet? Och vilka är vi?
Vi är förstås folket i journalistiken. Utmattade av plånboksfrågor som vi inbillar oss vara för fina för, och törstande efter vad vi kallar djup och människan bakom, griper vi efter det sista halmstrået.
Det är där klassikerna kommer in.
Inte sjutton vill vi att de ska recitera ur, låt säga Bret Easton Ellis satiriska roman ”Imperial beds”, fast det hade varit elakare och mera politiskt avslöjande.
I synnerhet i denna valrörelse där ideologiska skiljelinjer skickligt sopats under mattan av i stort sett enhälligt alliansvänliga medier, får partiledarna gärna prata om vad som helst.
Bröstpumpar, Ekelöf och drömska fotografier av Människan Fredrik Reinfeldt går bra. Anders Borgs hund. Bara det inte är politik.
Men för att det ska bli lite substans,
kan vi låta de folkvalda visa lite individualitet genom att kolla vilka poplåtar de gillar. Eller så kan vi skämta om deras klädstil på det där hjärndöda sättet som SVT och Peter Settman, punchfryntlig som en jultomte, på nyspråk kallar satir.
Ingenting som svider eller gör ont, om klass, exploatering, ekonomisk kris, klimatfrågan, Afghanistan, om rasism eller integration eller vidgade löneklyftor mellan män och kvinnor – ingenting som är på riktigt får det handla om när politik blir underhållning.
En värld är varje människa, även en partiledare. Men, menade Ekelöf, varje människa är också i världen: ”som när en väldig ångare passerar långt ute, under horisonten, där den ligger aftonblank.”
En rätt bra bild av valrörelsen 2010.
