”Det gäller att ha styrkan att tända den sista brasan”

Daniel Suhonen samtalar med P O Enquist, 80 år i dag

Teckning: Nina Hemingsson

Dagarna före valet 2014 träffar jag P O Enquist. Vi har fikat några gånger. Alltid samma ritual. Han krumbuktar lite. Men så ringer han: Jo, han har tid. Kanske nästa dag. ”Kanske”, vi får höras på morgonen.

Han är nervös inför valet: ”Hur fan ska det gå?” frågar han frustrerad över Stefan Löfven.

Som vanligt blir det Nescafé och wienerbröd. Vi sätter oss i soffan. Jag försöker att inte smula. Från hyllan stirrar Auguststatyetterna ner på oss.

Dagen innan vi ses har han varnat mig:

- Du kommer bli besviken när du upptäcker att jag är en liten kristen folkpartist.

Som ung var han aktiv i frikyrkliga nykterhetsrörelsen ”Hoppets här”.

Tror du på Gud nu?

- Jag är inte religiös, men jag sysslar med religiösa frågeställningar. Det finns en massa bra som skrivits i religiösa sammanhang. Jag är intresserad av de texterna. Det är samma frågor som man ställer sig när man sitter i snö till halsen.

Jag frågar hur hans uppväxt format honom.

- Den var inte dramatisk som det varit om man växt upp på Söder med gängbråk eller en ondsint pappa. Den var fascinerande med snön och norrskenet. Det var ganska mycket Gud och melankoli. Inte alls dåligt för att bli författare, säger han. Det lilla samhällets styrka är uppenbar för en viss typ av skrivande. Man får koncentrationen på köpet.

Det var inget fattigt hem. Mor var byskolelärarinna, ”en intellektuell bland småbrukarna”.

- Man kunde försörja sig på tre-fyra kor. Ingen hade mer än någon annan. Det var 60-talet som var det stora klivet. Byarna i kustlandet blev urbilden av välfärdssamhället. När jag återvänder till byn senare är det nyrenoverat med välklippta gräsmattor och nya Audi.

I en essä om mordet på Olof Palme beskriver P O Sverige som den blandekonomiska utopin, som var som mest perfekt sista helgen i februari 1986.

Hur ser du på det i dag?

- Sverige, inte minst sett till standarden i de små bondbyarna, var närmast perfekt. Ofta ses vi som lite lagom mellanmjölkigt, men det stämmer inte. Det är tvärtom. Vi är expressionister, gör allt fullt ut. Så även när pendeln svänger.

Idrotten fångade en ung P O Enquist, sen lumpen på I20 i Umeå, som han kallar ”det klasslösa samhället” eftersom ”ingen frågade varifrån kompisarna kom”. Under uppväxtens receptiva år mellan 16 och 19 år läste han kopiöst mycket. ”Jag pumpade in böcker.”

1955 drog han till Uppsala, han gillade den akademiska tillvaron: det var begåvning som räknades.

Men Uppsala på 50-talet måste ha varit ett klassamhälle?

- Det svåra var att ta sig dit. Väl inne var det resultaten som räknades. Ungefär som idrotten.

I dag ter det sig självklart. Men hade han varit född lite tidigare hade han inte fått studera vidare.

Vem hade P O Enquist varit om han inte pluggat vidare? Ombudsman i facket?

- Jo, så hade det kanske blivit, svarar han med ett ironiskt ögonkast från sidan. Kanske är det lite romantiskt att tänka sig att jag skulle skrivit ändå. Det hade blivit sågen. Sen kanske ombudsman.

Tiden i Uppsala var dynamisk. Under ett år bodde han granne med Lars Gustafsson.

- Jag spelade handboll medan han spelade flöjt. Men vi accepterade varandra.

Till slut blev det en licentiatavhandling på 260 sidor om Thorsten Jonsson.

1966 började P O Enquist skriva dagskritik i Expressen, handplockad av Bo Strömstedt över en lunch på Operakällaren. ”Det har blivit 2500 artiklar.”

Varför blev du kvar?

- Vad skulle svensk kulturdebatt vara utan Expressen och Aftonbladet?

Men hur hann du?

- Jag försummade min familj. Och jag var ung. Dessutom var min arbetskapacitet hög.

Han tror ändå att han var en ganska hygglig farsa.

- Jag slapp stensäcken att veta hur en farsa ska vara eftersom min dog när jag var ett år. Min fadersfigur hade jag i morsan.

Vi talar om Legionärerna, hans stora roman om baltutlämningen i kölvattnet av andra världskriget, boken som blev hans genombrott: ”I dag skulle jag aldrig orka det grävandet. Alla otaliga intervjuer och resor”, säger han.

Varför en roman om baltutlämningen?

- Göran Palm hade skrivit i Expressen om Vietnam 1965 och hävdat att vi alla blev förda bakom ljuset. Jag ville skriva om maktmekanismerna och individens roll i historien. Baltutlämningen var ett svenskt dilemma. Det var otroligt inspirerande hur små, små knuffar kunde putta historien åt ett annat håll.

I Legionärerna avkläder du en nästan nedärvd rysskräck, aktuell inte minst i dag med dagens hets mot Ryssland i och med Ukraina.

- Man måste inse att ryssarna fortfarande är den svenska arvfienden, och mycket lämpad för propaganda, inte minst för högern.

Självbiografin Ett annat liv skrev du på i tre år, samtidigt är det en serie mycket utvalda minnen. Hur upptäcker du dina ämnen?

- Jag valde bort att skildra tre äktenskap. Jag ansåg att de hade fått lida nog. Men ofta har jag lite tur. Blanche och Marie hade jag funderat på i 40 år, sedan min avhandlingsplan. Men det var tungt ibland också. För att sedan lossna.

- Mellan 1973-78 skrev jag på en roman om de svenska utvandrarna till Argentina. Men jag körde fast. Sen en dag såg jag Taxi driver på bio i Uppsala, scenen där Robert De Niro talar in i en bandspelare. Där, i det stillsamma tonfallet hittade jag tillbaka till jag-berättandet.

Efter biobesöket startade han om skrivandet och ett år senare var Musikanternas uttåg klar.

I Musikanternas uttåg, Kapten Nemos bibliotek etc finns några urscener: himlaharpan, flotten, träkikaren. Behöver du dem för att suggerera dig fram till den där punkten där du kan berätta?

- Jag vet inte. När jag skriver är det två krafter: Den första är otroligt mycket ryggradskänsla. Det blir 2,5 sidor om dagen. Sen kommer självkritiken, då stryker jag bort det mesta. Men jag har ingen överfurir på axeln i första läget. Då bryr jag mig inte om ifall det är dåligt. Jag är inte ängslig när jag skriver.

Du måste ha mycket arbetsmaterial, dagböcker etc. Vad ska hända med det?

- Det gäller att vara tillräckligt stark och klar för att kunna tända den sista brasan.

Du är själv litteraturhistoriker. Forskarna skulle älska ditt material.

- Ja, men det har jag inget ansvar för. Man måste få göra misstag. När en bok är klar då får man stå för den. Misstagen ska de inte se.

Han fyller 80 nu. Sju hyllmeter Enquist i bokhyllan i arbetsrummet är resultatet av ett skrivande liv. Jag frågar om han har någon bok som han sörjer att han inte kommer hinna eller orka skriva.

- Menar du ett abstrakt jätteprojekt som jag drömmer om så finns det inte. Det jag vill göra har jag gjort eller kommer försöka göra.

Jag frågar vad som gör honom rädd. Och han svarar ”Mellanöstern, Isis och det där”.

- Vart fan ska det ta vägen? Det är ingen ordning. Det uppstår bara nya arméer ju mer man bekämpar dem.

P O Enquist uttryckte på 1990-talet de numera klassiska orden ”Jag är socialdemokratin men ibland lämnar partiet mig”. För många är det där essensen av att vara socialdemokrat. Att inte ha några alternativ, att ständigt vara besviken, men hålla kvar. Var det självklart att bli socialdemokrat?

- Nä, men far var det. Mor var mycket brinnande folkpartist. Sedan började jag tänka själv och blev socialdemokrat.

Var du längre vänsterut när du bodde i Berlin i början av 1970-talet?

- En del av den västtyska 70-talsvänstern var ganska socialdemokratisk och menade att man skulle anträda den långa marschen genom institutionerna mot det klasslösa samhället. Man skulle acceptera spelreglerna.

P O lärde känna Ulrike Meinhof innan hon gick över gränsen till Röda armé-fraktionen.

Man får lätt känslan att ni hade en affär? Hade ni det?

- Absolut inte.

På nätet får du fortfarande skit för det du skrev om utrymningen av Phnom Penh i maj 1975: ”Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg.” Ångrar du det där?

- Jag hade rätt om Phnom Penh, utifrån vad jag visste då. Men jag har gjort kursändringar. Som kring styckmordet på Catrin Da Costa på 80-talet, där drev jag linjen att läkarna var skyldiga. Sen kom nya böcker och jag insåg att jag förmodligen hade fel. Då skrev jag det.

Få författare har deltagit lika aktivt i kulturpolitiken. Enquist var med i kulturutredningen som la fram förslag till 1974 års kulturpolitik, satt i Radionämnden, har varit filmutredare.

Ville du aldrig bli kulturminister?

- Nej. Konstnärer blir ofta dåliga kulturpolitiker.

Vilka blir bra då?

- Olof Palme var en strålande kulturminister, han fixade finansiering. Carlsson var också bra. Marita var mycket skicklig. Det ska vara en med varmt hjärta och iskalla ögon.

Var du vän med Palme?

- Nej, inte vänner men vi hade respekt för varandra. Han fick respekt för mig eftersom Erlander läste mina romaner och gillade dem. Men ibland skrev han och skällde på mig för saker jag skrev.

Vi pratas vid igen efter valet. P O är lugnare nu.

- Löfven gör det skickligt. Han är smart och lugn. Han sträcker ut handen till de tre små dvärgarna, som bara avvisar honom. Reinfeldts avgång är den största politiska gåtan på 50 år, blev han galen på valnatten?

Jag konfronterar honom med något han sagt dagarna före valet, att socialdemokratins ledning är ”nollor”.

- Sa jag verkligen det? frågar han misstroget.

Han har tydligen hittat hem igen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.