En mäktig mus

Caroline Hainer om en tecknad 90-årsjubilar som inte släpper greppet

Serietecknaren Ub Iwerks lade 1928 sista handen vid en glad mus i röda shorts och stora skor. I dag, 90 år senare, är Musse Pigg en av världens mest igenkända figurer, långt mer känd än jultomten.

Den jubilerande musen har fått stå för många saker under åren: kapitalism och amerikansk imperialism men också optimism och framtidstro. Men vad man inte får glömma är vilket inflytande den lilla musen ändå haft på populärkulturen och konsten. Det hamnar ofta i skymundan eftersom det ligger närmare till hands att analysera Musse Pigg som politisk symbol.

Walt Disneys favorit föddes som svartvit kortfilmsfigur 1928 men levde parallellt i seriestrippsform i dagspress från 1930. Från början var han en busig filur som letade upptåg men kom att bli mer som en vardagshjälte, någon som vill väl och försöker att se det bästa i varje situation. Och som sådan är det lätt att gilla honom. Barn ser den lekfulla oskyldigheten och upptäckarglädjen medan vuxna kan uppskatta hans pliktkänsla, lojalitet och uppfinningsrikedom.

Musse beräknas inbringa runt sex miljarder dollar om året till Disney, som också lägger åtskilliga miljoner på att genskjuta allt som närmar sig varumärkesintrång eller privatkopiering. Extra imponerande är en sådan kamp när man betänker att Musse-figuren ibland representeras av enbart tre cirklar. Till både konst och marknadsföring sett är det en enorm bedrift.

Enkelheten inspirerar, åtskilliga konstnärer har tolkat Musse. Diego Rivera, gift med Frida Kahlo, har kallat honom en ”hjälte inom den amerikanska konsten”. Andy Warhol har förevigat honom, liksom Roy Lichtenstein.

Undergroundkonstnären Keith Haring gjorde under 1980-talet en serie målningar av Andy Warhol som Musse Pigg (”Andy Mouse”) eftersom ”Warhol är en lika stor del av den amerikanska kulturen som Musse Pigg”. Ja, det är lätt att se hur det snurrar runt. Men faktum kvarstår: Musse Pigg är en integrerad del av västkulturen, någon alla kan tycka om och inspireras av. Marilyn Manson och Madonna är två av många världsartister som fotograferats med Musse-öron.

Musse är också pionjär på annat sätt. Det var genom honom Disney kom på att sälja licenser till andra företag som i sin tur fick tillverka och sälja leksaker, samlargrejer och kläder med Musse på. Det gjorde Disney så tidigt som 1932 och lät urmakaren Ingersoll tillverka armbandsur med Musses handskbeklädda händer som visare. 11 000 klockor såldes på varuhuset Macy’s i New York redan första dagen. År 1950 samarbetade över 2000 företag med Disney och Ingersoll firade fem miljoner sålda Musse-klockor.

Detta banade inte bara väg för Disneys licensering av andra Disneyfigurer utan för en utveckling vi ser världen över i dag. Licensavtal är något i stort sett alla filmbolag och underhållningsföretag sysslar med: Harry Potter, Star Wars och alla superhjältefilmer får in lika mycket om inte mer pengar på produkter än på filmerna i sig.

Det har gjort Musse Pigg till en symbol för kapitalism och i förlängningen också USA. Inte helt ofrivilligt, ibland har Musse sökt sig dit själv. Under andra världskriget gick han med i den amerikanska armén och både underhöll och utbildade soldater i olika kortfilmer. När den amerikanska underrättelsetjänsten invaderade Normandie sommaren 1944 var kodnamnet ”Mickey Mouse”, både som ett tack och som för att visa att nu jävlar, var USA på ingång.

Eftersom Musse så starkt kommit att representera USA har han också fått ta kritik som egentligen legat bortom hans runda öron: Under 1930-talet och under Vietnamkriget användes han i anti-USAkampanjer. Under fascisttiden i Italien förbjöds alla Mussetidningar i landet. 1937 drev Disney med diktaturens Jugoslavien i en stripp, det ledde till att en amerikansk tidningskorrespondent blev hemskickad.

Tyskland har censurerat Musse flera gånger. Första gången 1929 då korkade katter (det vill säga musens självklara fiende) bar pickelhauben, tyska militärens hjälmar, i kortfilmen The barnyard battle. 1954 beskrevs Musse som ”anti-röd” i kommunismens Östtyskland och totalförbjöds även där.

Som populärast var Musse Pigg kanske 1955 då Disneyland öppnade i staden Anaheim i Kalifornien. För att riktigt förstå vikten av detta måste man komma ihåg att USA vid den här tiden hade en babyboom, som ett direkt resultat av den oroliga tiden kring andra världskriget. Många som drabbats ville ge sina barn det bästa i världen – en fantastisk barndom. Disneyland var ett drömlandskap, inte bara för barnen utan också för deras föräldrar som ville minnas en oskyldig tid som kanske aldrig ens funnits. I Disneyland händer aldrig någonting otäckt, det finns till och med en oskriven regel som förbjuder ambulanser att köra in i parken och det sägs att ingen någonsin kan dödförklaras där, det måste ske strax utanför.

En gatuartist i Puerto Rico vilar.

Musse, den glada musen, blev en symbol för allt gott och i synnerhet det goda Amerika, en längtan efter lycka och oskuld. Det är ingen slump att gatan Main Street är den första Disneylands besökare går på. En nostalgitripp längs en gata som kunde ligga i vilken amerikansk småstad som helst på 1950-talet, kantad av vänlig lanthandel och specialbutiker. Man bara vet att man är omgärdad av hederliga, gammeldags värderingar när man går där och känner doften av nygräddade våfflor i luften medan blåsorkestern spelar välkomstlåtar. Man känner sig helt enkelt trygg – och hemma.

På detta har inte bara Disneyimperiet byggts utan också den västerländska populärkulturen. Disney, och Musse Pigg, har fostrat generationer i kulturell tvåspråkighet. Vi vet precis hur farmor Ankas blåbärspaj ser ut och hur man firar amerikansk jul. I Sverige ser vi Kalle Ankas jul på julafton men det är Musse Pigg som lärt oss hur man samlas kring den öppna spisen och tillönskas ”God jul” med sång av julkörer utanför dörren.

Är vi i Sverige missnöjda med hur vår regering sköter sig röstar vi på Kalle Anka-partiet (230 röster i riksdagsvalet 2006). I USA röstar missnöjda i stället på Musse Pigg-partiet. I Bålsta, i Uppsala län, finns ett helt museum tillägnat musen i röda byxor. Lasse Åbergs Museum har 7 000-8 000 föremål i samlingen. Åbergs åtskilliga egna tolkningar av Musse förklarar han som ”ett svepskäl för att vitsa med samtidskonsten”.

Visst kan det vara så. Men det skulle inte finnas någon vits med det över huvud taget om Musse inte redan fanns så starkt i våra hjärtan, och vårt konstnärliga och kulturella medvetande.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.