Han var en av de bästa – texterna rubbas inte

I år skulle Willy Kyrklund fyllt 100 år

Willy Kyrklund (1921–2009) i sitt hem i Uppsala 2001.

Willy Kyrklund skulle i år ha fyllt 100 år. Länge har han med rätta ansetts som den främste stilisten bland det senare 1900-talets författare. Ingen svensk författare har en sådan repertoar av stilar, få författare har ett så tydligt, samlat författarskap och nästan ingen författare är så rolig att läsa som Kyrklund. Han är en stilist som trots alla retoriska saltomortaler bibehåller en omisskännlig röst över det 40 år långa författarskapet.

Det finns en handfull avhandlingar om Kyrklund, därtill en rad utmärkta essäer och artiklar. Alla dessa oftast klargörande utläggningar över Kyrklunds stil och tematik rår likväl inte riktigt på sitt objekt. Kyrklunds texter står orubbade. Det verkar, än så länge, omöjligt att fullt ut förklara, parafrasera eller på annat sätt reducera deras estetiska verkan.

Jag har ägnat ett par veckor åt att, än en gång, läsa om Kyrklunds samlade verk. Det är nu inte särskilt tidskrävande. Författarskapet, ett drygt dussin böcker, sällan över 100 sidor, gör det rent av behändigt. I en recension från 50-talet hette det att Willy Kyrklund åter har utkommit med en broschyr – en karakteristik han ska ha uppskattat.


Kyrklund flyttade till Sverige från Finland 1944, efter att där ha läst estetik, matematik och filosofi, studier som i Sverige kompletterades med kinesiska, arabiska och ryska. Under 50-talet arbetade han vid KTH där han var delaktig i att konstruera den första svenska datorn, BESK. Senare delen av 50-talet och stora delar av 60-talet reste han: Grekland, Turkiet, Irak, Iran och Indien. Han bodde en tid i Grekland och har i en sen intervju lakoniskt sammanfattat sitt resande som att han till skillnad från alla andra reste österut i hopp om att lära sig något, men utan framgång: ”Jag kunde lika gärna farit till Amerika.”

Kyrklund intresserade sig inte för konventionella romaner. ”Den som väljer att saken redan är avgjord, han skriver romaner” heter det redan i ”Tvåsam”

Nyligen utkom Thomas Sjösvärds omarbetade avhandling En himmel av sten – Willy Kyrklund och det grekiska (Ellerströms). Det är en välkommen genomgång och friläggande av Kyrklunds förhållande till framför allt de grekiska myterna. Även om en del av litteraturteorin ofta känns överflödig, ger Sjösvärd bland annat några nycklar till kompositionen i Polyfem förvandlad.


Intresset för de icke-västerländska kulturkretsarna präglar till stor del Kyrklunds författarskap, vilket bland annat resulterade i reseskildringarna Aigaion och Till Tabbas från slutet av 50-talet, liksom senare dramerna Medea från Mbongo eller Zéb-un-nisá. Viktig var också den logiska empirismen, frågan om vad språket kan och inte kan uttrycka. Till det senare hör känslor och upplevelser.

Hans tidiga böcker, novellsamlingen Ångvälten 1948 och berättelsen Tvåsam året efter togs emot med respekt, men sällan med entusiasm. Kyrklund intresserade sig inte för konventionella romaner. ”Den som väljer att saken redan är avgjord, han skriver romaner” heter det redan i Tvåsam. Långt senare, i 8 variationer från 1982, finns novellen Bara du, om en mans hissfärd till sin älskade. Tre identiska hissfärder, med exakt samma ord så när som på några justeringar av namnet på den älskade, hennes favorituttryck och våningsplan. Därmed reduceras den konventionella kärleksromanen till en enkel formel.


Det är med den enda av hans böcker som kan kallas roman i konventionell mening, Solange (1951), som han får ett genombrott, och med Mästaren Ma 1953 förstärks han position.

Solange drömmer om lyckan, men redan som barn blir hon tillrättavisad när hon dansar till kyrkklockans ringning. Hon träffar Hugo, den förnuftige, som inte känns vid Solanges längtan och drömmar; de är så starka att hon dränker sig i en myr: ”En tuva starrgräs blev du Solange, för all din längtans skull. En tuva ängsull i sankmarken, oigenkännlig bland andra tuvor, med några vita vippor.”

Detta slags självstympning – än tydligare i novellen Katten i samlingen Den överdrivne älskaren (1957) – är ett genomgående motiv hos Kyrklund. Människans längtan efter renhet, efter en gudalik tillvaro är inte bara något som människan måste skära bort, stympa. Den går heller inte, i enlighet med den logiska empirismen, att uttrycka med språket. Därur möter vi ett annat motiv, renheten, som endast kan liknas vid matematikens skönhet. Matematiska formler ersätter emellanåt det som språket inte förmår.


Den första meningen i Mästaren Ma är ofta citerad: ”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar”. Kyrklund skrev vad han själv kallade tankemodeller, berättelser där de existentiella villkoren gestaltas: gudarnas ointresse gentemot människornas förhoppningar, omöjligheten i att skilja slumpen från determinismen, och därmed den fria viljans obevisbarhet. Det låter kanske inte som material för komedier, men gud så roligt det blir!

Ständigt återkommer han till samma teman: misstron mot ideologier och religioner, missnöjet med de antika myterna, som han gärna justerar

Dessa slags tankemodeller är tydliga i 8 variationer från 1982. Novellen Själens åtrå skildrar hur datorn Eliza 812 programmerats till psykolog, och blir så förälskad i sin patient att hennes språkfunktion går sönder. I den samlingen finns också Kyrklunds kritik av jagets kontinuitet. Han jämför jaget med rhizomet, som växer i ena änden samtidigt som det dör i den andra, gestaltat i novellen En privilegierads äventyr där en mans levnadsomständigheter skildras. Plötsligt befinner sig mannen i det populära tv-programmet Här har du ditt liv! – men genom små semantiska justeringar framträder nu en helt annan man.

I Polyfem förvandlad (1964) är upplösningen av jaget än tydligare. Människan framstår som en projektionsyta för drivande konventioner, bilder, språk och identiteter. ”Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, fogar sig samman och löser upp sig, formar oss och glider bort ur oss, samma delar i nya mönster, samma mönster dolt i nya bilder, ständigt vandrande vidare.”


I ett anförande 1987 om det estetiska uttrycket visar Kyrklund hur omsorgsfull och medveten om sin konst han var:

”Molnen redo mörka på fälten. Regnet jagade drivande droppar. Vinden ven på Vidars väg till Askersund. Sent sken solen över Vätterns vågor.

Samma sakinnehåll kan meddelas så här: Det var dåligt väder när Vidar for till Askersund, men det klarnade upp mot kvällen.

I den förra formuleringen kan man knappast undgå att notera lågtrycket. Men upplever den arme Vidar som prisgiven åt ödets vindar och hans framtid i Askersund ter sig minst sagt oviss. I den senare formuleringen parkerar han bilen, tar sin portfölj och går till sammanträdet med miljövårdsnämnden.”

Illustrationen är samtidigt ett exempel på Kyrklunds drastiska retorik, där kurialprosa plötsligt kan slå över i poesi, en legend avbrytas av parodisk samtidsjargong eller filosofiska betraktelser glida över i en matematisk ekvation.

Ständigt återkommer han till samma teman: misstron mot ideologier och religioner, missnöjet med de antika myterna, som han gärna justerar, som i den mästerliga Elpënor från 1986, där Odysseus äventyr undergrävs. Människans villkor, hennes tragiska brist på ett perspektiv ovanifrån, där slumpen lika gärna kan vara determinism, varieras genom författarskapet utan att förfalla till upprepning.


I ”Om godheten” (1988) blir Kyrklund bjuden på te hos Gud, som antagit skepnaden av en krokodil. Ansvarslöst och lättsinnigt yttrar Gud: ”I skapandet har jag min lust.” Detsamma kan sägas om Kyrklund, som med sin glänsande, lustfyllda prosa sökte skydd från människans tragiska lott: ”Att intressera sig för människorna, det är att intressera sig för det jämmerliga. Att intressera sig för människans villkor, det är att intressera sig för det tragiska.”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.