Därför reser vi inte statyer av Hitler

Ett monument över en historisk person innebär en hyllning

En staty till minne av de stater som förespråkade slaveri i USA i Charleston, South Carolina har sprejmålats.

Att riva ner det gamla är onekligen revolutionärt. Det är en chans att börja om, att få rent bord. Alla revolutioner har medfört materiella skador, monument som tas ner. De plockas ner för att deras symboliska, knappast deras konstnärliga, värde är högt.

Det som nu sker runtom i världen är en ny sorts revolution, utan nationsgränser. Trots att den började i USA är Black lives matter lika internationell som den rasism som drabbar svarta i en vit värld. Lika internationell som den slavhandel som var en av de bidragande orsakerna till flersekellånga förtryck.

Att just slavägare, slavhandlare och allsköns teoretiska rasister – som Carl von Linné – nu står ostadigt på sina fundament, är inte direkt förvånande. Jag blir mer förvånad över det envisa försvar som produceras i tyckonomin.


Argumenten är lite varierade, men det går att urskilja ett par linjer: Om slavhandlare ska plockas ner så döljs den mörka delen av historien, det blir en historieförfalskning. En liknande linje är att vår historia inte ska skrivas om utifrån våra samtida åsikter. Och hur gör vi med Churchill och Jefferson – som både betydde något bra, och dåligt?

Det är inte enkelt, men det går att reda ut.

Det första som ska besvaras är vad ett monument över en historisk person är. Det är en hyllning. Det är inte en neutral historieskrivning. Filosofen Helen Frowe skriver i en tänkvärd artikel i Journal of practical ethics (vol 7, 2019), att om monumenten vore historiskt värdefulla, skulle statyer över även Hitler kunna resas. Ingen kan förneka att det var en person som gjorde historisk skillnad.

I själva verket är det vi har i våra städer ett urval av individer som hyllats av sin samtid. Historieförfalskningen pågår redan.


Att behålla monumenten, skriver Frowe, är att bejaka den historieskrivningen, att fortsätta hylla. Att ta ner dem är jämförbart med att frånta fuskande idrottsmän sina medaljer. Som sagt är det inget som hindrar att de flyttas till museer och förses med en kontext.

Man kan förstås vilja bevara monumenten för att de varit där ett tag, är en del av en stadsbild som vi är vana vid. Min misstanke är att det är det verkliga underliggande argumentet, tillsammans med en ovilja att se det problematiska. Viljan att bevara det man uppfattar som Den Riktiga Staden.

Den Riktiga Staden med sina symbolstarka inslag skapades i många fall under 1800-talet. Det var en tid av nationell konsolidering. Krigarkungar skulle skapa bilden av den starka nationen, andra ”stora män" skulle skapa stolthet. De som då ansågs ha bidragit till nationens bästa skulle hyllas. Därför är proportionerna skeva, och har fortsatt att vara det. Vår stadsbild ekar av uteslutning.


I de amerikanska sydstaterna tillkom minnesmonument över inbördeskriget långt efter krigsslutet, närmare bestämt när befriade slavar, den afrikanamerikanska befolkningen, började få inflytande. Att få monumenten på plats var att demonstrera fortsatt vit överhöghet.

Ett fullt så stort krig om den symboliska makten, makten över städernas rum och visuella uttryck, har vi inte haft här. Men våra monument har också tillkomsthistorier, och symbolens strålglans har stänkt på dem som rest det. Ett helt samtida exempel på vad en offentlig hyllande skulptur blir, är förstås Zlatan i Malmö. En lokal angelägenhet som ett litet tag skänkte glans åt Malmö och MFF. Tills det inte gjorde det längre. Hade skulpturen placerats i Stockholm istället, så hade monumentet varit nationellt, och inte alls berörts av några bonusturer.


Zlatan blev Malmös, genom monumentets symboliska kraft. På ett liknande sätt är många av de äldre monumenten våra städers, och städerna är vi. Inte så konstigt att smärtorna är stora inför den sortens förändringar. Och oviljan till förändring – hus som rivs, gator som görs om – är något vi alla kan känna igen. Men inför monumenten, nej det är inte rationellt. Jag tror inte det blir svårt att fylla tomrum efter Leopold II, Linné eller olika slavhandlare.

<div data-tipser-pid="5ee23ae6afe79a00014e7ef8" data-tipser-view="compact"></div>

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.